Den ena uppblåsta egoisten efter den andra står där och mässar jag-jag-jag.
och det kallas litteratur!

Det är 1982 och Sara Lidman skriver i sin dagbok efter att ha lyssnat på radio: först var det Jan Myrdals Barndom som följetång och därefter en intervju med Ivar Lo-Johansson om näst sista delen i hans memoarsvit. ”Man måste läsa något väsentligt”, protesterar Lidman; ”bada själen”.

Man undrar just vad hon hade tänkt om dagens berättande, från autofiktion och biografiska romaner till bloggar om allt privat mellan himmel och jord – fast det är ju för all del ingen ny företeelse. Också Strindberg sysslade med autofiktion, även om just den trendiga termen inte var uppfunnen än då.

Till och med romanen i sig, den moderna tidens självklara litterära storhet, hänger ihop med jaget, med ett samhälle som alltmer ställer individen i centrum. Åtminstone hela 1900-talets självbiografiska romanvågor har till stor del hängt ihop med det: med att skriva in nya grupper av människor som jag, som handlande, tänkande och kännande subjekt. Arbetarförfattare har gjort det, kvinnor har gjort det, minoriteter av olika slag, människor som på olika sätt befunnit sig i periferin – alla har de gripit pennan eller tangentbordet och insisterat: ”Jag finns! Mitt liv och mina erfarenheter måste också få räknas!”

Egoism eller egocentrism är kanske en sida av myntet, men inte ens Lidman skrev fantastiska romaner genom att kliva över den lilla människans plats i världen. Tvärtom.

Svårigheten att riktigt skilja fakta från fiktion, upplevt från gestaltat är kanske en del av det som ständig fascinerar med berättelserna om jaget. Jag kan åtminstone inte påminna mig om att jag någonsin prövat och förkastat så många avgränsningar och underavdelningar till en temasida på dagensbok.com tidigare. Såhär blev det i alla fall: vår buffé av jag-jag-jag, av skrivet liv i olika former.

Mycket nöje!

/redaktionen genom Ella Andrén

Om jaget i litteraturen

Cristine Sarrimo: Jagets scen
Livet iscensatt

”Maja Lundgren, Lars Norén, Ann Heberlein, P O Enguist, Bodil Malmsten, Liza Marklund och bloggarna Kissie och Blondinbella – alla har de på något sätt gestaltat ett jag. Med lite olika resultat och respons, men också i olika medier. Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på…” Läs mer

Lisbeth Larsson: Sanning och konsekvens
Att skriva sig själv och andra

”Ludvig (eller ”Lubbe”) Nordström är ett vagt bekant namn – författare till 1938 års omdebatterade reportagebok Lort-Sverige. Marika Stiernstedt är jag ärligt talat inte säker på att jag ens hört talas om. Nej, jag plockar egentligen upp Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens för undertitelns tredje beståndsdel: de biografiska…” Läs mer

Merete Mazzarella: Att berätta sig själv
”Berätta om” eller bara ”berätta”?

”’Det här är en bok för den som gärna vill berätta sig själv’, inleder Merete Mazzarella. Det kan man göra genom att skriva, men också muntligen, menar hon, och fortsätter (och det är här jag blir riktigt intresserad): ‘Jag hoppas och tror att här också kan finnas något av intresse för den som än så länge vill nöja sig med att tänka…” Läs mer

Ingrid Elam: Jag – en fiktion
Mitt liv som roman

”’Jaget’ i skönlitteraturen är ett livsviktigt ämne. Med åren får vi allt större distans till den ungdom vår kultur lägger så stor förklaringsvikt vid. Livshistorien läggs tillrätta och fiktionaliseras. Frågar man 18-åringar så får man höra olika historier om hur det var på högstadiet, frågar man 40-åringar har alla – från högstatusmobbare…” Läs mer

Arne Melberg: Självskrivet. Om självframställning i litteraturen
Ditt liv som litteratur

”Mina anteckningar: oscillera, sökandet, konstruktion, jaget är diskursberoende, jag var – jag blir. Hur skulle du skriva om dig själv? Om ditt liv vore en genre, vilken vore det då? Ett lappverk. Arne Melberg inleder boken Självskrivet med att berätta hur han i alla år undervisat litteraturstudenter att skilja på författaren och…” Läs mer

Allan G Hunter: Skriv dina memoarer
Väck den inre demonen

”Skriv dina memoarer – en handbok i självbiografiskt skrivande. Tung titel. Om jag ska vara ärlig valde jag den främst för att jag jobbar som skrivpedagog och såg den som ett sätt att fortbilda mig. Skrivande i all ära, men jag har nog lagt ner tanken på memorarer för egen del. Tänkte jag. Men den här boken är läskig…” Läs mer

Eivind Tjønneland: Knausgårdkoden
The proof is in the padding

”Och det hände sig på den tiden att Karl Ove Knausgård gav ut den sista delen av Min kamp och Norges samlade litteraturkritiker drog en suck av både lättnad och förtvivlan, ity vad skulle de nu debattera? …Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammad…” Läs mer

Annette Årheim: Misery Lit
Känsloporr eller samhällskritik?

””Eländesskildringar”, ”sanna historier”, ”Misery Lit” eller till och med ”Misery Porn”. ”Om suget efter brutala och självutlämnande berättelser” lyder undertiteln när litteraturvetaren Annette Årheim återvänder till den här typen av skildringar i nya boken Misery Lit. Återvänder och återanvänder kan man…” Läs mer

Annette Årheim: När realismen blir orealistisk
Fiktion, sanning, elände och en och annan insekt

”Att ”sanna historier” säljer råder det knappast någon tvekan om. Bokmarknaden har under de senaste decennierna fullkomligt svämmat över av dem. Men vad är det egentligen som gör de där berättelserna så lockande? Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen…” Läs mer

Cristine Sarrimo: När det personliga blev politiskt
Vad bekänner vi och varför?

”I den katolska världen var och är bekännelsen, bikten, ett sätt att rena sig genom och inför Gud. I den moderna psykoanalysen ska bekännelsen inför terapeuten spela en lika befriande roll. Självbekännelsen som litteratur är knappast något nytt fenomen och kan kanske sägas fått sin motsvarighet i de senaste…” Läs mer

Krönikor och intervjuer

Minns vem du är, bli den du alltid varit

Lina intervjuar Lotta Lewandowska som startat Skambyrån Malmö och berättar om sina egna läsningar ur tonårens dagböcker där, men också om hur det inspirerade debutromanen Det borde finnas regler.

Jag måste få skriva hans liv

Josefine skriver om hur hon träffade ämnet för sin nästa bok: musikern Johan Häglerud som var blind men plötsligt kunde se igen.

”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grenvall

Ella har varit på seminarium med serietecknaren Åsa Grennvall, men blir inte riktigt klok på hur självbiografiskt hon egentligen skriver.

Vad hände med fantasin?

Lina var på seminarium med rubriken ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen” på bokmässan i Göteborg i höstas.

Samma sanning?

Emelie hörde Maja Lundgren och Maria Zennström diskutera självbiografisk litteratur på Semafor.

Ett människovärdigt sätt att läsa på

Maria funderar över verklighet, spänning och ”sanna berättelser”.

Lögn, förbannad lögn och bra berättelser

Ella grubblar över sanning, litterära lögner och vem som egentligen lägger beslag på alla revbensspjällen i svallvågorna kring Gömda-debatten.

Autofiktion och självbiografier

Edmund White: En pojkes egen historia
Många pojkars historia

”Midsommar i Säterdalen, någon gång under gymnasietiden. Vi har precis kommit in genom entrén när Anders stannar mig och frågar hur jag gör när jag kollar mina naglar. Sträcker jag ut fingrarna, eller böjer jag på dem? Jag känner hur jag blir osäker på vad jag ska svara, vad som är rätt svar…” Läs mer

Felicitas Hoppe: Hoppe
Krön dig själv, ingen annan kommer att göra det!

”Är man född i Hameln och döpt till ‘Glädje’ får man väl lite griller i huvudet. Jo, Hameln finns ju på riktigt (det ligger i Niedersachsen, befolkning ungefär som Falun), även om ingen tror på lilla Felicitas när hon berättar det. Alla känner ju bara till sagan: mannen med flöjten som lockade bort alla råttor ur staden, och som…” Läs mer

Augustinus av Hippo: Bekännelser
Det första boksynliga jaget

”Hej på er. Jag har sedan förra gången läst det som kallas västerlandets första självbiografi: Augustinus Bekännelser. Den som handlar om nämnda mans väg tillbaka till Gud, från att ha varit på drift från denna himmelske fader finner han honom vid 32 års ålder. Boken handlar om vägen tillbaka. Vi med 2004 års…” Läs mer

Piper Kerman: Orange is the new black
Från utsidan till insidan och tillbaks igen

”Piper Kerman berättar sakligt utan bitterhet eller sentimentalitet i sin självbiografi hur hon levde i ett kvinnofängelse i över ett år, med allt vad det innebär. Med ett bra men enkelt språk beskriver hon sanningen. Boken släpptes 2010, fem år efter att hon kom ut ur fängelset. Piper har funnit sin man i livet…” Läs mer

Karl Ove Knausgård: Min kamp 6
En ärelös jävel

”Det är september 2009, Min kamp har börjat komma ut i Norge och över en natt har Karl Ove blivit skandalförfattare. Släktingar hotar dra honom inför rätta och kallar honom och hans mor varje namn man kan tänka sig, jävla bortskämda märkvärdiga författare som inte fattar vad det verkliga livet är, medan hans författarkollegor…” Läs mer

Maja Lundgren: Myggor och tigrar
I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia

”Vadå? Rubriken? Det är inte jag som säger det, det är Lundgren själv. Myggor och tigrar har gett upphov till en av årets hätskaste kulturdebatter. Jag tänker försöka prata mer om boken än själva kontroversen – gå in på tidingarnas kultursidor och läs själva – men först tänker jag snudda vid en annan debatt…” Läs mer

Abdellah Taïa: Frälsningsarmén
En historia jag gärna lyssnar till

”Liksom Ett arabiskt vemod, den första roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska (recenserad av Kettil här) beskrivs denna andra roman som självbiografisk. Liksom Kettil i sin läsning av den förstnämnda så uppehåller sig mina tankar under läsningen av Frälsningsarmén kring vad som egentligen menas med…” Läs mer

Maya Angelou: Jag vet varför burfågeln sjunger
”en negerflicka berättar sin barndom”

”Jag vet varför burfågeln sjunger från 1969 är Maya Angelous första självbiografi eller självbiografiska roman. Första av sju, än så länge, och det hade man ju kunnat tycka var i mastigaste laget. Om det gällt någon annan än Maya Angelou, vill säga. Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes namn…” Läs mer

Daniel Sjölin: Världens sista roman
Härmapa

”I Världens sista roman möter vi en alkoholiserad överklasspsykopat som skriver böcker. Hans namn är Daniel Sjölin. Daniel är anställd på SVT som programledare för litteraturmagasinet Babel, ett jobb som passar honom som hand i handsken. Psykopatens förnämsta drag är nämligen förmågan att härma…” Läs mer

Jeanette Winterson: Varför vara lycklig när du kan vara normal?
Wintersonland på riktigt

”’Varje dag såg jag själv till att jag kom till skolan. Min mor ställde fram en skål cornflakes och mjölk i en liten flaska. Vi hade inget kylskåp och större delen av året behövde vi inget – huset var kallt, det var kallt där uppe i norr, och när vi köpte mat åt vi upp den. Mrs Winterson berättade hemska historier om kylskåp – de läckte gas och…” Läs mer

August Strindberg: En dåres försvarstal
Society for cutting up narratives

”Det lustiga är att En dåres försvarstal nästan kunde varit skriven i år, med skillnaden att den då skulle kallas en våldsam satir av patriarkatet, en dekonstruktion av det manliga tolkningsföreträdet eller liknande. Den skulle t ex passa finfint som en av delarna i Sara Stridsbergs lysande Darling River, Lolita-referenser…” Läs mer

Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen
Skruvat om författarsubjektet

”Lillemor Troj är författaren som har gett ut böcker under 52 år på Albert Bonniers förlag. (Kerstin Ekman gav också ut sin första roman på Albert Bonniers förlag för 52 år sen, det var 30 meter mord som gavs ut 1959.) Lillemor Trojs debut gavs ut i oktober 1960. En dag kallas Lillemor till förläggarens kontor, framför sig har han…” Läs mer

Kerstin Thorvall: Det mest förbjudna
Det naturligaste i världen?

”Min mor och jag för en återkommande diskussion om kvinnoskildringar, inte minst om dem som kom när hon var i min ålder. Hon kan till exempel förfasa sig över hur jag kan gilla filmen Jag är nyfiken – gul, och sedan visar det sig att hon aldrig ens sett den, bara minns kontroverserna och hur hemskt det var att Lena…” Läs mer

Ann Heberlein: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Knappast klädsam ångest

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva kan kort beskrivas på följande vis: framgångsrik kvinna i 30-årsåldern beskriver hur det är att leva med den psykiska sjukdomen bipolär typ 2, tidigare benämnd manodepressivitet. Ännu kortare, men kanske inte helt rättvist, kan boken beskrivas som en orgie i självutlämnande. Ann Heberleins…” Läs mer

Julian Assange: ”Memoarer är prostitution”
Även frälsaren kan vara ett svin

”Det finns få människor som jag varit så arg på det senaste året som Julian Assange. För att han visade världen att allt var möjligt, han drog av skynket från allt hemlighetsmakeri i syfte att visa upp sanningen, och sen flydde han ifrån den. Bokstavligen. 2010 blev Assange anhållen för sexuella trakasserier, möjligen våldtäkt…” Läs mer

Moa Martinson: Mor gifter sig
Fattig arbetarbarndom med obetalbar galghumor

”Ja, kom i alla fall inte och försök slå i mig att det var bättre förr. Jag ser mig omkring i min trivsamma medelklasstillvaro med alla mina prylar, mina möjligheter och planer, min relativt sett nästan oförskämda trygghet. Och jag är så jäkla tacksam att jag inte lever för hundra år sedan, eller direkt någon annanstans i historien…” Läs mer

Friederike Mayröcker: Och jag ruskade en älskling
”Och jag närmar mig centrum för skrivandet”

”’…och närhelst jag gav en av mina nyskrivna dikter till EJ att läsa under vår första tid började han skratta, det var ett tecken på att han tyckte om den och det blev en sporre för mig och närhelst jag visade honom en färdig dikt läste han den och började skratta – det var underligt, det tog ett tag innan jag vande mig vid hans…” Läs mer

Selma Lønning Aarø: En rekke avbrutte forsøk
Livet i boken i boken

”Författaren Selma Lønning Aarø firar av ekonomiska skäl familjesemester i sitt föräldrahem. Det är ju praktiskt, med barnvakt nära till hands och så. Samtidigt tänker hon ta tillfället i akt att skissa på en självbiografisk uppväxtroman. Problemet är bara att vare sig hon väljer att be om familjens åsikt eller om de själva snokar…” Läs mer

Ivar Lo-Johansson: Analfabeten
Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum

”’Min far bävade. Inför alla papper och inför skrivfolket var han bara en skugga av sig själv. Lugnet han hade när han arbetade i åkern var borta. Hans soldisiga stillhet var försvunnen.’ Ovanstående citat beskriver hur Ivar Lo-Johanssons pappa reagerar när det blivit hans tur i kön till Egnahemskontoret. Pappan är…” Läs mer

Erica Jong: Rädd att flyga
”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”

”En fras återkommer så fort jag pratar med någon om Erica Jongs kultförklarade Rädd att flyga, som jag antikvariatsfyndat för några veckor sedan: ‘Jag skulle väl inte direkt säga att det är en bra bok, men …’ Men. Jag fortsätter att prata om den, fundera på den. Till saken hör förstås att Rädd att flyga hör till 1970-talets…” Läs mer

Morrissey: Autobiography
Självbiografiernas självbiografi

”Om jag utifrån de självbiografier och biografier jag läst, av och om musiker, konstnärer, skådespelare och andra berömda människor med så kallade ”kreativa yrken”, och skulle skriva ett recept på vad som gör en självbiografi framgångsrik så skulle det receptet se ut ungefär såhär: 1. Var kronologisk, uppehåll dig vid…” Läs mer

Eyvind Johnson: Romanen om Olof
Utan hemortsrätt

”Eyvind Johnsons berättelse om sin uppväxt, Romanen om Olof, utkom i fyra delar mellan åren 1934-37 och blev hans stora genombrott. I den svenska litteraturen har den betraktats som en av de stora bildningsromanerna men den är mycket mer än så. Romanen om Olof handlar inte bara, som bl.a. Örjan Lindberger…” Läs mer

Gertrude Stein: Allas självbiografi
Världen i fyrkanter

”Gertrude Steins båda självbiografier (Allas självbiografi och föregångaren och bästsäljaren Alice B Toklas självbiografi) är de av hennes böcker som är minst konstfärdiga. De är också historiskt fullkomligt unika i sin språkbehandling. Man kan få känslan av att alla andra författare fortfarande skriver som impressionister. Stein har …” Läs mer

Maja Ekelöf: Rapport från en skurhink
”Det står i brinnande lågor nu.”

”Maja städar trappor och kontor. Hon börjar jobba klockan tre på natten. Hela semestern har hon inte råd att ta ut. Hon måste ju ändå gå till Socialen ibland, när inte pengarna räcker till de fem barnens grundläggande behov. Hon är ‘låglönare’. Ändå orkar hon på något sätt engagera sig i vad som händer i världen. Hon går på kvällskurser…” Läs mer

Gunilla Lindh: Alltid för er: En sann historia
Ett drama som rullas upp värre och svårare än jag tror att någon kan sätta sig in i

”Jag är normalt sett inte alls svag för sanna historier. Tycker snarare att begreppet ”based on a true story” är lite urvattnat. Men som mamma varande mitt i småbarnsåren är det stört omöjligt att värja sig mot den här beskrivningen: ‘Under loppet av nio månader slogs mitt liv i spillror. Alla våra tre barn diagnostiserades med…” Läs mer

Wole Soyinka: Aké – barndomsåren
Afrikas förste Nobelpristagare växer upp

”’Myllrande’ är ett ord som av någon anledning ofta ligger nära till hands så fort man ska beskriva skildringar utanför den alltigenom västerländska litteraturen. Sådant väcker alltid lite varningsflaggor. Men jag kan ta mig tusan inte komma på något mer träffande ord för att beskriva Wole Soyinkas Aké – barndomsåren…” Läs mer

Stina Aronson: Feberboken
Feministiskt initiativ

”’Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville’. Med de orden presenteras relationen som Stina Aronsons Feberboken kretsar kring, jagberättaren Mimmis kärlek till Hugo. Hugo är Den Store Poeten som vistas i Stockholm och Paris. Mimmi har också fått texter utgivna, men får dåliga recensioner och…” Läs mer

Marcus Birro: Evangelium enligt Marcus
Sökaren som tagit nya uttryck …

”Låt oss bortse från tro en stund, Marcus Birros tro. Om den kan jag ingenting. Författarskapet, poesin, språket – konstnären – har jag bättre koll på. Att jag inte får ihop diktaren med krönikorna i Expressen eller hans koppling till katolicismen – betyder inte att jag kräver förklaring. Det vore ju dumt. Jag får inte riktigt ihop det. Måste…” Läs mer

Carina Rydberg: Djävulsformeln
Meningen med det onda

”Jag har en tå som jag en gång bröt mitt av och nuförtiden verkar det som att det är den tån jag alltid slår i dörrkarmar och bordsben, just för att den gör så mycket ondare än de andra. Som om det fanns en mening med det onda. Och man svär en ramsa. Det är inte speciellt kul men inte heller så märkvärdigt. Hur det är…” Läs mer

Kristian Gidlund: I kroppen min
Något om livet

”Att skriva självbiografiskt om till exempel döden har sina sidor. Läsarens lätthet att svälja hela texten och lägga den varm och blöt över författaren att försvara. Den outsägliga lättheten som författare i att få dela detta svåra man hamrat ner i text med andra. En berättelse som samman med andra kan bli del av en kollektiv…” Läs mer

Birgitta Stenberg: Alla vilda
Daterad vildhet

”Få människor har nog levt ett liv som de spontant känner skulle räcka som underlag till fem-sex stycken självbiografiska romaner. Så emellertid Birgitta Stenberg. I Alla vilda rör sig den unga Birgitta genom vad som kan beskrivas som ett subkulturellt Europa. I Paris och i olika grupperingar på Mallorca…” Läs mer

Biografiska romaner

Gustav Fridolin: Morfar skrev inga memoarer
Resan från Sverige till Sverige (och delvis tillbaka igen?)

”När jag läste första terminen i historia på Malmö högskola för en 10-15 år sedan avslutades kursen med en uppsats i muntlig historia. Man skulle intervjua någon om vad som helst i det förflutna, och eftersom det var ont om tid och julhelg slutade det med att de flesta intervjuade sina släktingar. Jag tror inte någon…” Läs mer

Arne Sundelin: Allt ska bli ditt
Myten om mannen bakom myten

”Bob Dylan och Björk är kanske inte två artister som är helt självklara att jämföra, men åtminstone två saker har de, som jag ser det, gemensamt. De har varit offentliga personer större delen av sina liv, men ändå lyckats behålla en air av integritet, för att inte säga undflyende. Vare sig personligen eller musikaliskt har de…” Läs mer

Sara Stridsberg: Drömfakulteten
Valerie’s Chest

”Det finns ett berömt foto av Andy Warhol taget året efter att han utsatts för ett mordförsök. Warhol har dragit upp skjortan och kameran fångar vartenda litet ärr efter skottskadan. Och det är inte lite; Warhol fick tillbringa resten av sitt liv i korsett för att hålla sitt innanmäte på plats. Det är en slående bild…” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta vad…” Läs mer

Joyce Carol Oates: Blonde
Betagen är rätta ordet för känslan

”Jag fantiserar ofta om andra människor. Hittar på liv åt människor jag ser på tunnelbanan eller lånar något jag ser eller hör till en berättelse. Att jag inte vet något om de här människorna gör att jag kan låta fantasin ersätta verkligheten. Att fantisera kring någon som man har en viss kännedom om kan bli…” Läs mer

Alexandra Coelho Ahndoril: Mäster
En världsförbättrande skräddare

”Idag är det enkelt. Vill vi göra världen till en bättre plats är det ju bara att som Mikael Persbrandt skänka en slant till Rädda barnen, köpa Renaults miljöbil eller lägga till ett par kronor och välja det fair-trade märkta kaffepaketet. Men det är nu. För då, på den där gamla goda tiden när Emil bodde i Lönneberga och Oscar II satt…” Läs mer

Anneli Jordahl: Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)
Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria

”Den som känner för att surmulet krypa ihop och mysa i höstrusket gör det med fördel för säsongen i gott sällskap av Anneli Jordahl och Ellen Key. I Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) skriver Jordahl, hittills känd främst för sina fackböcker om klass och kön, en historisk roman om pedagogen…” Läs mer

Mette Karlsvik: Bli Björk
Possibly Maybe

”Det tar flera månader efter att jag läst de första sidorna i Mette Karlsviks roman Bli Björk till att jag vågar mig på att läsa resten. Jag vågar bara inte. Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i drygt fyra hundra sidor till. Det är inte möjligt…” Läs mer

Alexander Ahndoril: Regissören
Nattvardsregissören

”I ett hus i Djursholm i början av 60-talet bor det två människor som båda besitter en enorm skaparkraft. Den ena är regissören Ingmar Bergman. Den andra är hans hustru, världspianisten Käbi Laretei. Båda har de lämnat havererade äktenskap med tillhörande barn. Då läsaren först får möta dem är striden vunnen…” Läs mer

Steve Sem-Sandberg: Theres
En terrorist nära dig

”Idag, inte minst i min generation, är vi vana att se terrorister som de framställts efter elfte september. Skäggiga, turbanprydda och så långt ifrån oss själva vi kan komma. Ett klassiskt De. I Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman om Ulrike Meinhof framträder en betydligt mer mångfacetterad bild. Ulrike Meinhof är…” Läs mer

Sara Stridsberg: Happy Sally
Händelser vid vatten

”Sally Bauer simmade över Engelska kanalen 1939 som första skandinav. Det är en bragd och en bedrift som hon dessutom gjorde igen 1951. Att motstå tidvattnet, andras misstro, kroppens utmattning och saltet är och var alltså inte omöjligt. Happy Sally är en berättelse om flera kanalsimmerskor, där Sally…” Läs mer

Per Wästberg: Anders Sparrmans resa
Om Linné-lärjungen Sparrman

”År 1820 dör mångsysslaren Anders Sparrman, efter ett långt och äventyrligt liv. Linné-lärjungen Sparrman hann under sin livstid resa jorden runt tillsammans med kapten James Cook och utforska Sydafrikas inre. Från utforskningarna kom han att publicera vetenskapliga artiklar bland annat inom ämnet biologi. Han…” Läs mer

Fiktiv biografi

Göran Hägg: Alfred
Hägg i högform

”Jag antar att Göran Hägg har läst travar med författarbiografier. I boken Alfred med undertiteln ”Den fullständiga historien om poeten, professorn och akademiledamoten Alfred Edward Hedman” kommer alla dessa genomplöjda sidor till användning på ett lite ovanligt sätt. Boken är visserligen…” Läs mer

Cheeta: Cheeta – mitt liv
En Hollywoodapas bekännelser

”Satsen om oändligt många apor fastslår att om en apa får sitta med en skrivmaskin under en oändlig tidsperiod så kommer apan till slut skriva av alla böcker i det franska Nationalbiblioteket. Utan att ta närmare ställning till sannolikhetsaspekten av teorin, kan jag konstatera att jag varken har tid att vänta på att…” Läs mer

Biografier

Patrik Wirén: Revolten, Rörelsen, Refused
Refused Revisited

”Året är 1994 och det är spelning på Galaxen i Umeå. Musikjournalisten Martin Carlsson beskriver efteråt i Expressen, med uppenbar förvåning, hur hälften av publiken just tycks ha börjat på lågstadiet och resten verkar vara i början av puberteten. Och när Refused drar igång sin spelning töms de andra…” Läs mer

Fredrik Sjöberg: Ge upp i dag: I morgon kan det vara för sent
Melankolisk fråga med hoppfullt svar

”Det här är en vacker liten bok som är stiligt formgiven. Formatet är nästan kvadratiskt, typsnittet snyggt och texten luftig. Sidnumrering saknas och i stället numreras de olika avsnitten. Här och där inflikas konst av de båda konstnärerna. Omslaget pryds av en detalj av Lotte Lasersteins målning…” Läs mer

Ester Roxberg: Min pappa Ann-Christine
Att hitta sin pappa

”När Esters pappa Åke kommer ut, först som transvestit och senare som transsexuell, drabbas hon själv av en identitetskris. Hennes pappa vill leva som kvinna. En kvinna som heter Ann-Christine. Om pappa inte är en man, är han då ändå pappa? Om pappa inte är pappa, vem är då Ester? Hon känner förvirring, rädsla, ilska…” Läs mer

Petter Wallenberg: Historien om Leila K
Them-a call her freaky – problematisk biografi om Leila K

”Det finns låtar som alltid får mig att vilja dansa. Oavsett sammanhang eller lämplighet. Låtar som helt enkelt tar över min kropp, tömmer min hjärna och virvlar runt i mig så att stillhet inte längre är ett alternativ. Flera av dessa låtar bär Leila K:s namn, och därmed också hennes energi. Electric, Open Sesame och C’mon now…” Läs mer

Beata Arnborg: Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart
Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad

”Jag vet inte om det beror på att jag råkar läsa antologin Ingens mamma samtidigt som jag läser Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall, men nog handlar den ganska mycket om att alla människor faktiskt kanske inte borde bli föräldrar? Kanske bara kan få vara bra på något annat? Diskussionerna om Thorvall…” Läs mer

Bengt Liljegren: Winston Churchill: Del 1. 1874-1939
Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien

”Sista lördagen i juli 2009 besökte jag det ståtliga Blenheim Palace, som ligger en dryg mil nordväst om Oxford. Där befann jag mig snart stående i det sovrum på första våningen i vilket Winston Churchill föddes den 30 november 1874. Jag var omringad av suset från historien vingslag. Blenheim Palace var…” Läs mer

Pia-Kristina Garde: Karin Boye: okända brev och berättelser
Boyes brev berör

”’Observera att jag stiger upp ½ 9 om mornarna. (Det beror för övrigt på bristande tillfälle till synd om kvällarna. Vad ska ett ensamt stackars fruntimmer utan adresser ta sig till?)’ År 2000, hundra år efter Karin Boyes födelse, gavs boken Ett verkligt jordiskt liv ut av litteraturvetaren Paulina Helgesson. Där samlade…” Läs mer

Annika Persson: Jag vill ju vara fri
Geniet som blev recenserad för sin kropp

”’Det var en gång en liten flicka som hette Lena. Hon var mycket liten och ljushårig. Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa. Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg. Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp. Hon hade inte behov av andra. Hon hade en egen värld…” Läs mer

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon
”det som sker nu är början på en lång kamp”

”På en bild från en manifestation 1964 står två människorättskämpar sida vid sida utanför Storkyrkan i Stockholm: amerikanen Martin Luther King och svenskan Katarina Taikon. Ändå är det förmodligen betydligt fler svenskar som känner till King än Taikon. Hur kommer det sig? ‘Under 1960-talet stod…” Läs mer

Rebecca Skloot: Den odödliga Henrietta Lacks
HeLa historien

”Henrietta Lacks var en fattig men ganska vanlig svart kvinna som bara var trettioett år gammal när hon dog 1951. De cancerceller som ledde till hennes död har däremot överlevt ända tills idag, livskraftiga som få andra och använda för att finna botemedel mot en mängd svåra sjukdomar och för att undersöka…” Läs mer

Walter Isaacson: Steve Jobs – en biografi
Steve Jobs – kontrasternas man

”Den här boken avhandlar på lite drygt 600 sidor en av teknikföretaget Apples grundare, Steve Jobs, liv och karriär. Boken utkom i oktober 2011, en kort tid efter Steve Jobs bortgång. För många är han känd som mannen som gav världen tekniska innovationer såsom datorn Mac, musikspelaren iPod och på…” Läs mer

Yvonne Hirdman: Den röda grevinnan
Kommunister med stil

”’Jag kan skriva en europeisk historia, tänker jag, där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig. Det är väl det enda val jag har, det finns ju inte så mycket kvar av brev och dagböcker så att det kan göras annorlunda. Och dikta till mig en mamma – nej aldrig!’…” Läs mer

Peter Englund: Silvermasken
Förvånansvärt fräscht

”Det var säkert många som höjde något på ögonbrynen när det ryktades att Peter Englund skulle skriva en biografi om drottning Kristina. Den svenska drottningen som abdikerade till katolicismen är ju inte bara en av Sveriges mest genomanalyserade regenter utan också en av de mest kända svenska personligheterna…” Läs mer

Liv i serieformat

Henrik Bromander: Smålands mörker
Osäkrandet av en genre

”När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk…” Läs mer

Stina Hjelm: Mitt dåliga samvete
Igenkänningsfaktor i råsnyggt format

”Jag har läst en hel del självbiografiska (eller förment självbiografiska) serier på senare tid och ja, det är en viss estetik förknippad med det. En viss, väldigt avskalad tecknarstil, enkla symboler, väldigt ofta väldigt mycket monotoni: sida efter sida med lika stora rutor, ruta efter ruta med två motställda figurer som bara…” Läs mer

Mats Jonsson: Mats kamp
Livspusslet à la Mats Jonsson

”Det händer att jag tänker att 30 är det nya 15, eller något i den stilen. Att man plötsligt sitter här, bombarderad av Facebook-bilder på lyckliga brudpar, bedårande spädbarn, spännande resor och nyrenoverade hus, och tänker att alla verkar fatta utom jag. Mats Jonssons självbiografiska serieromaner är som…” Läs mer

Daniela Wilks: Banglatown
Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”

”Tanja Suhinina ger på sin blogg vägledning i att rita svensk självbiografisk ångestserie: – rita ett gäng lika stora rutor på ett papper – ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult – fyll i med svart där det ska vara svart – kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografiskt och…” Läs mer

Alison Bechdel: Husfrid: En tragikomisk familjeberättelse
Levande charader

”Alison är 19 och går på universitetet i slutet av 70-talet när hon äntligen vågar lägga ihop två och två och inser varför hon aldrig varit intresserad av pojkar och klänningar. Hon skriver ett brev (ty det här utspelade sig på den tiden då folk fortfarande skrev brev) till sina föräldrar och meddelar dem att hon är lesbisk. Hon…” Läs mer

Art Spiegelman: Maus
En bättre råttfälla

”Så blev det 2009 och Maus återutgavs på svenska. Det förtjänar Dorotea Bromberg ett helt fång rosor för. Köp den, läs den, läs om den, låna ut den, slit den med hälsan. Men, recension? Vad finns egentligen att säga om Maus, en av det sena 1900-talets mest uppmärksammade böcker, 25 år efter att den började komma ut…” Läs mer

Mats Jonsson: I detta satans rum
You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato

”Svarta Serien är Galagos nya satsning på långnovellformatet. Två gånger om året ska en serieskapare teckna en långnovell som publiceras ensam som en snygg, svart liten bok. Först ut i Svarta Serien är Mats Jonsson med I detta satans rum. Serien är föga förvånande…” Läs mer

Jeffrey Brown: Fumlig
En fumlig debut

”Jeffrey Browns debutroman Fumlig är ingen bok som berör. Mig åtminstone. Inför den, enligt baksidestexten, känslosamma och medryckande kärlekshistoria som presenteras står jag oberörd. Kanske borde jag bli rädd, söka upp en psykolog samt ifrågasätta kontakten med mitt själsliv. Det gör jag inte. Istället…” Läs mer

Mats Jonsson: Pojken i skogen
Att försona sig med Fucking Kramfors

”Pojken i skogen tar vid ungefär där Hey Princess slutade – och började. Ramberättelsen utspelar sig 2005, när Mats och Victoria återvänder från Stockholm till Kramfors för att hälsa på respektive föräldrar. De flesta som flyttat från obygd till storstad – och det är väl vid det laget stora delar av Sveriges befolkning…” Läs mer

Kristina Abelli-Elander: Staden … Flickorna … Tiden … tiden …
Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …

”Ta Stockholm, åren kring 1970, lite demonstrationer och alternativhäng, en hel del droger, namedroppa Carl Johan De Geer – och du får förmodligen varenda svensk 68-skildring som någonsin skrivits. Det är en spännande tid och säkert var Stockholms lätt medelklassiga barrikader platsen att vara på då…” Läs mer

Art Spiegelman: In the Shadow of No Towers
I skuggan av … inga torn

”Drygt sex år efter attacken har World Trade Center förvandlats till utnött ikon, till ett politiskt slagträ och en ursäkt för diverse märkliga prioriteringar och utfall. Under vägen har det blivit nästan svårt att tänka sig – om det nu någonsin varit lätt – att det som hände med tornen var något som verkligen hände…” Läs mer

Mats Jonsson: Hey Princess
”Do you love me? If you do, I’m thankful”

”Nyutgåvan av Mats Jonssons serieroman Hey Princess har försetts både med 64 sidor extramaterial och epitetet generationsroman. Det sistnämnda begreppet ligger väl för all del snäppet över horoskop som funktionell generalisering av människogrupper och deras erfarenheter – och eftersom det med förkärlek används…” Läs mer

Åsa Grennvall: Cynisk romantiker
Love is always over in the morning

”Sök dig till kanalerna. Det gäller i Venedig och även i Åsa Grennvalls självbiografiska serieroman Cynisk romantiker. För det är främst där – kanalerna, utrymmet mellan serierutorna – som själva vardagsdramatiken äger rum. Grennvall berättar effektivt i enkla svartvita rutor om det eviga sökandet efter…” Läs mer

Keiji Nakazawa: Gen – pojken från Hiroshima
Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”

”När jag gick i lågstadiet pågick ett frenetiskt ritande av fredsduvor och sjungande av fredssånger. Senare har jag fått förklarat för mig att denna vurm stod i mycket nära samband med den vapentekniska utveckling som då, i slutet av kalla kriget, gjorde Europa till möjligt slagfält i en eventuell kärnvapendrabbning…” Läs mer

Erfarenhetsantologier

Charlotte Signell (red): Av oss blev det aldrig några riktiga damer
Nej, feminismen har inte ”gått för långt”

”2014 verkar bli de feministiska antologiernas år. Kanske beror det på det politiska klimatet, kanske är det ett svar på dokumentärserien Fittstim – Min Kamp av Belinda Olsson som har diskuterats livligt i sociala medier. Säkerligen är det en motaktion till det citat som antifeminismen proklamerar: att ”feminismen har gått för långt”…” Läs mer

Estrid Bengtsdotter och Kristina Thulin (red): Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0
”åldras är ingenting man gör på egen hand”

”Någon har sagt att förlossningshistorier är kvinnors motsvarighet till lumparhistorier. Gemensamma erfarenheter som aldrig diskuteras högt eller offentligt, som förs vidare halvt viskande eller i slutna rum, vanligtvis med skräckblandad förtjusning. Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke…” Läs mer

Josefine Adolfsson (red): Ingens mamma: tolv kvinnor om barnfrihet
Nej, jag vill inte ha några barn

”Idag har vi alla möjligheter att välja i princip vilket liv vi vill. Gifta oss med någon av samma kön, få barn med en kompis och kanske vara ihop med en tredje part, bo flera familjer i samma hushåll, eller varför inte bo själv. Om du inte kan få barn naturlig väg går det bra att adoptera, inseminera, frysa äggen…” Läs mer

Victor Bernhardtz (red): Skitliv: Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad
Mellan trygghet och flexibilitet

”I samband med att antologin Skitliv släpptes i slutet av förra året följde en rad inlägg om det osäkra arbetslivet i olika medier. Det var personliga inlägg, berättelser om arbetsliv som i mångt och mycket liknar de i boken. Skulle jag berätta min egen historia, om mitt eget osäkra arbetsliv, hade den förmodligen inte heller blivit…” Läs mer

Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger (red): Mor, mamma, morsan
Fördjupad bild av ”mamma”

”Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma och mamma. Så många mammor finns i den här boken. Tretton mammor beskrivs av tretton barn, kulturpersonligheter, författare. För min del får jag lätt upp en stereotyp bild i huvudet när jag hör ordet…” Läs mer

Maria Ahlsdotter, Hanna Hannes Hård, Mika Nielsen (red): Ätstört : en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt
Kroppar, makt och poesi

”När jag fick antologin Ätstört i min hand ville jag direkt låna och läsa den. Jag sträckläste boken och blev väldigt berörd. Det kändes otroligt befriande att läsa så många texter som handlade om kroppsnormer och ätstörningar kopplat till feminism. Tyvärr är vi nog många kvinnor och tjejer som har eller har haft en störd relation till…” Läs mer

Gustav Almestad, Annika Beijbom (red): #prataomdet
Vi måste fortsätta #prataomdet

”’Det var tisdagen den 14 december 2010 när det som skulle komma att bli en våg av bloggposter, twitterinlägg och medial uppmärksamhet började som ett privat småprat.’ Det började som diskussioner efter häktningsbeslutet av Julian Assange efter misstanke om våldtäkt och sexuellt ofredande av två svenska kvinnor. Meningarna…” Läs mer

Eva Borgström (red): Den moderna homofobin
Verkligare än Göran Hägglund?

”Visst. Det har hänt mycket. Det är till exempel inte olagligt med homosexuella förbindelser (sedan 1944). Inte heller betraktas homosexualitet som en sjukdom (sedan 1979). Äktenskap mellan homosexuella räknas sedan ett par år som likvärdiga med heterosexuellas, och så vidare. Så det går väl framåt? Knappast av sig självt…” Läs mer

Maria Sveland och Katarina Wennstam (red): Happy, happy – en bok om skilsmässa
Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?

”Antologin Happy, happy – en bok om skilsmässa har redan innan recensionsdatum väckt en hel del debatt. Jag har hunnit läsa den och bli genuint glad och inspirerad innan jag stöter på dessa andra reaktioner. Sitter ganska förbluffad framför datorn och läser och lyssnar på det ena hätska påståendet efter…” Läs mer

Susanna Alakoski (red): Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet
”Att berätta om det blir en väg att återta makten”

”Det är egentligen en ren slump att jag råkar läsa Lyckliga slut precis efter att jag läst Happy, happy – en bok om skilsmässa. En slump som definitivt ser ut som en tanke. Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma…” Läs mer

Ulf Krook, Mats Söderlund och Peter Fröberg Idling (red): Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser
Män som slår – eller inte

”I inledningen till antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet efterlyste Susanna Alakoski, redaktör för denna samling kvinnliga erfarenheter, mäns sida av saken. Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser är svaret på den efterlysningen. Vi måste kunna prata om det här för att kunna förändra något, löd…” Läs mer

Susanna Alakoski och Amanda Mogensen: Fejkad orgasm
Coffee table-bok om orgasmer som berör

”Kvinnors uppfattningar om sina egna kroppar och sexualitet är i ständig förändring. Vi ska tukta oss själva, kontrollera våra vätskor och inte vara kåta. Eller jättekåta. Oskulden ska värnas, vi ska hålla på oss själva, men samtidigt inte vara rädda för att experimentera. Sex är skamligt. Sex är ett nöje som…” Läs mer

Inti Chavez Perez och Zanyar Adami: Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek
Ketchupeffekt och omklädningsrum

”De senaste åren har det dykt upp en rad antologier inspirerade av det sena 1990-talets Fittstim. Förra säsongen var det Äga rum och Könskrig och i höst alltså även, vitsigt nog, Pittstim. Om Linda Skugge och Belinda Olsson utgjorde tredje vågens feminister borde vi med andra ord nu möjligen, efter rösträttskamp…” Läs mer

Elin Alvemark och Tove Leffler (red): Könskrig
Röster och möjligheter

”När Linda Skugges och Belinda Olssons antologi Fittstim kom ut 1999 blev den uppenbarligen en sorts Bibel eller inspirationsbok för en ny generation feminister. De senaste månaderna har det kommit åtminstone ett par uppenbara aspiranter på att föra den facklan vidare. Elin Alvemarks och Tove Lefflers Könskrig hör till…” Läs mer

Susanne Mobacker: Såna som oss
Charmerande tonårspepp (ålder valfri)

”Vilja Ha och Vilja Vara. Annorlunda och Helt Normal. Det är sammanbindande teman i antologin Såna som oss med underrubriken ‘Röster om sexualitet, identitet och annorlundaskap’. 14 unga kulturpersonligheter har bidragit med texter, noveller, dikter och serier. Det blir…” Läs mer

Kristina Thulin & Jenny Östergren: Längta barn
Kärnfamiljen som tyngande ideal

”När jag fick denna bok i min hand tänkte jag att det skulle vara en sådär enkelspårig självhjälpsbok men det var den inte alls, visade det sig. Att längta barn är en antologi där tolv personer skriver om sin barnlöshet och hur det påverkat dem och deras liv. De flesta har barn nu med hjälp av provrörsbefruktning…” Läs mer

Belinda Olsson och Linda Skugge (red): Fittstim
Min generations ikoniska besvikelse?

”Jag gillar omslaget till 90-talstjejernas feministbibel framför andra, Fittstim. Inte bara för att estetiken är så omisskännligt in-your-face-90-tal. För mig har den också alltid fångat något grundläggande hos feminismen. Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen…” Läs mer

Ännu mer biografisk skrivande på dagensbok.com hittar du till exempel under etiketterna Biografi, Självbiografi, Bekännelselitteratur, Autofiktion, Biografisk roman och Biografiska serier.

Fler temasidor hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Att skriva sig själv och andra
• Personligt porträtt av Mannerheim
• Och väntandet, det var livet
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande

Det är intressant hur en viss tecknarstil kan föra med sig så mycket annat: en känsla av autenticitet, sanningsanspråk, äkthet. Bekännelse. De svartvita, lite naivt tecknade serieromanerna blev liksom 90- och 00-talens bekännelselitteratur, en variant på 70-talets ”det personliga är politiskt” där det personliga kanske mest var … personligt. Navelskådande vore väl den lite nedsättande termen, men eftersom navelskådande är en gren de allra flesta av oss är jäkligt bra på kan det ju också innebära ganska hög igenkänningsfaktor.

När det växer fram likhetstecken mellan stil och innehåll på det där sättet så kommer författare och läsare naturligtvis att testa gränserna däremellan på olika sätt. Det självbiografiska kan bli en läsart man som författare får svårt att skaka av sig, men det kan också vara en författarstrategi som ger en skildring en särskild sorts tyngd.

Det Henrik Bromander gör i Smålands mörker kan kanske beskrivas som en variation på exempelvis Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt. Huvudpersonen i Smålands mörker heter visserligen inte Henrik Bromander utan Erik Holmberg, han växer i upp i Nässjö och inte Växjö, och så vidare och så vidare – men stilen och det faktum att Erik också läser och ritar självbiografiska serier är tillräckligt för att få mig att återvända till författarpresentationen och undra om det är självbiografiskt det är. Ser författarporträttet ut som en person som haft fascistsympatier, suttit i fängelse för grov misshandel och sedan gjort en serieroman om det?

För just det, Erik Holmberg är inte Mats Jonsson. De tecknar sina liv, de växer upp missförstådda i småstäder, men där Mats Jonsson hänger på Söder, lyssnar på indiepop, jobbar på Galago och så småningom köper bostadsrätt och tampas med lekskolekooperativ, idoliserar Erik Yukio Mishima, plockar på sig järnrör och tycker att Galago är ”helt vänstervriden. Jag skulle skämmas att vara med där” – ”skott i nacken på dem bara”. Själv hamnar han som sagt i fängelse, och den enda av hans polare som blir någon sorts väletablerad vuxen är den tidigare fascistsympatisören som jobbar kommunpolitiskt för Sverigedemokraterna.

Erik Holmberg är väl kanske killen som inte blir utgiven på Galago, vars fanzine Ansikte istället trycks upp bland annat på kopiatorn i personalrummet på Hällbyanstalten och finns infogat som sorgkantade stråk i Smålands mörker. Han är killen vi möter första gången när han som barn väcks av ett fyllegräl mellan föräldrarna, skilsmässoungen med en alkoholiserad och alltmer psykiskt utflippad pappa, vars enda trygghet är en gammal farfar full av historier om forna marknadsdagar och facklig kamp på SJ, på den tiden när Nässjö var en järnvägsknut av viss betydelse.

Erik är, kan jag inte låta bli att tänka, klasskamraten från högstadiet vars blick man så diskret man bara kan undviker när man möter honom på stan. (Kanske i en Doktor Kosmos-låt, kanske inte.) Killen som odlar sitt förakt för svaghet grundat just i erfarenheten av att vara svag, ett slags önsketänkande ”aldrig mer”. Killen som blir påsatt i skogen bara när killen han träffar är dyngrak nog för att våga smita ifrån fru och barn. Killen vi helst inte vill veta att vi skulle ha något som helst gemensamt med.

Det är vad Henrik Bromander fyller den där förment självbiografiska tecknarstilen med i Smålands mörker. Erik hade kanske kunnat tänka på det som en slags gerillakrigsföring.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Det är synd om människorna

Diskussionerna om Thorvall handlar förvånansvärt ofta om henne, inte som betydelsefull författare, utan som förälder. Som mamma. Om Arnborgs annars mycket hyllade biografi fått kritik för något så hänger det ihop med det: att kanske inte fullt ut lyckas balansera konstnärskap och privatliv.

Det är ju inte så lätt att dra gränsen när det gäller Thorvall. Vittnesmålen om hur ofta den så kallade verkligheten och dikten flöt ihop är nästan överväldigande. Arnborg använder också det självbiografiska inslaget i Thorvalls romaner för att fylla ut biografiska fakta, måla upp en känsla, stämning. Det är på en gång tacksamt och fullkomligt livsfarligt. I inledningsledningskapitlen om föräldrarnas äktenskap hänvisas så mycket till romanerna – framför allt förstås När man skjuter arbetare … och Det mest förbjudna – att jag först faktiskt undrar om Arnborg är riktigt klok.

Det är hon förstås. Skicklig, åtminstone. Hennes strategi är en som visserligen lämnar mig med en viss intellektuell osäkerhet, men känslomässigt vinner över mig totalt. Man behöver nog egentligen inte ha läst något alls av Kerstin Thorvall för att finna den här skildringen av liv och konstnärskap intressant. Den är som en personlig ingång till hela 1900-talets kvinnohistoria.

Och så var vi där igen. I kvinnoepitetet. Moderskapet. Sexualiteten. Det kroppsliga och det själsliga. Snusktanten och befriaren Kerstin Thorvall.

De osmakliga recensionerna när Det mest förbjudna kom ut 1976 har gått till litteraturhistorien, men Thorvall har provocerat både förr och senare. Få stenar på kvinnlighetens axlar har lämnats ovända i hennes författarskap. I vår tid har hon som sagt inte minst diskuterats som dålig mamma, och det är kanske det tabu av alla hon stångats med som lever kvar starkast? Bara det är ju ohyggligt intressant.

Jag försöker komma på något om manliga författares barn. Läste till exempel två böcker om Bob Dylan nyligen – hur många barn har han? Vet inte. De var minst sagt diffusa. Strindberg då? Jag har tidigare jämfört Thorvall som dålig mamma med Strindberg som dålig pappa. Barn hade han ju. Men hur många?

Thorvalls fyra barn kommer man däremot inte undan. Hon använde dem ju också hela tiden, skrev barn- och ungdomsböcker om dem och vuxenromaner om sitt eget förhållande till dem. Lämnade ut dem och sig och dem på köpet. Som naturligtvis massor av författare gjort. Kanske något mer diskret, men diskret var väl inte riktigt Thorvalls grej. Hon slog ju också igenom i en våg av bekännelselitteratur, när slagordet var ”det personliga är politiskt”, men också gränsade till ren psykoterapi: att berätta för att lära sig leva med.

Hon hade så mycket att lära sig leva med. (Det har väl kanske alla människor.) Mycket av det är oerhört allmänmänskligt, en hel del specifikt historiskt, somligt privat och nästan alltsammans kvinnligt. Könsrollsbundet. Uppfostran, förväntningar, föreställningar och ambitioner som helt enkelt inte går ihop. Inte för fem öre.

Det är så jävla sorgligt och svårlösligt. Och så, mitt i alla det svarta, på något märkligt sätt ändå hoppingivande och inspirerande. Att någon vågat försöka åtminstone sätta ord på det.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• Det naturligaste i världen?
• Hur man blir en söt brud i karamellförpackning
• ”åldras är ingenting man gör på egen hand”
• Ålderdomen i praktiken

Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes namn första gången uppräknat i Jonathan Larsons 90-talsmusikal Rent, bland människor och saker som hyllas i ”La Vie Bohème” – måste jag säga att Angelou hör till de mest mångfacetterade, intressanta och imponerande människor jag hört talas om.

Hon växte upp på den fattiga landsbygden i den segregerade amerikanska Södern och fick barn redan som tonåring. Hon har varit kock, spårvagnskonduktör, prostituerad, hallick, dansare, skådespelare, sångare, journalist, redaktör, lärare, regissör, film- och teveproducent, kompositör och författare. Hon arbetade i medborgarrättsrörelsen tillsammans med Martin Luther King och Malcolm X, läste dikt vid Bill Clintons presidentinstallation, hon har fått hedersutnämningar vid över 30 universitet och collages och tagit emot en frihetsmedalj av president Obama.

Det låter väl som material till sju självbiografier? Minst.

I början av Jag vet varför burfågeln sjunger skickas Marguerite och Bailey Johnson, tre och fyra år gamla och ensamma på tåget med adresslappar om handlederna, från Long Beach, Kalifornien, där deras föräldrars stormiga äktenskap just tagit slut, till farmodern, mrs Annie Henderson i Stamps, Arkansas. Stamps är en håla, djupt segregerad, där de svarta mestadels är jordbruksarbetare som utför samma tröstlösa bomullsplockande som under slaveriet, och de vita är något diffust och märkligt som man sällan ser i verkligheten.

Undantaget är framför allt när fattigvita dyker upp i farmors butik, uppenbarligen för att få köra med någon med ännu lägre status än de själva. Marguerite – eller Maya, Ritie eller Rita – har svårt att se sin strävsamma, skötsamma och stolta farmor förnedrad och fantiserar om hur det skulle kunna vara annorlunda, men rasismen bubblar ständigt under ytan. Det kan handla om regelrätta lynchningar, men också om mer vardagliga situationer, som när lilla Maya har akut tandvärk och farmor försöker kräva in en tjänst av stans enda – vita – tandläkare som hon lånat ut pengar till så att han kunnat behålla sitt hus. Ändå svarar han att han av princip ”hellre stoppar handen i munnen på en hund än på en nigger” och lämnar barnet utan hjälp.

Det instängda lilla Stamps är dock inte hela världen, det får Maya och Bailey ganska brutalt erfara när deras föräldrar plötsligt hämtar hem dem igen. Eller ”hem”, ingen av dem har några fasta hem, precis. I Kaliforniens olika storstäder är barnen utsatta på ett annat sätt än i det konservativa Stamps. Maya blir våldtagen som åttaåring av en av mammans pojkvänner. Hon lär sig köra bil när hon försöker ta sig hem från Mexiko med pappan däckad i baksätet.

Bitvis skulle det vara outhärdligt att läsa om det inte vore för att det är så rakt och enkelt, så lyhört för barnets perspektiv och så uppblandat med kärlek, humor och en skarpsynthet man helt enkelt inte vill vara utan. Inte minst övergreppen är oerhört osentimentalt, nyanserat och rakt på sak beskrivet, på en gång drabbande och begripliggjort.

På många sätt påminner Angelous självbiografiska romaner om det som i Sverige gått under namnet bekännelselitteratur. Åtminstone de första romanerna (förutom denna har jag bara hunnit med tvåan, Samlas i mitt namn, än) har inte riktigt det uttalat analytiska perspektivet. Här är mer ”showing” än ”telling”; inget ältande, om man nu vill kalla det så. Angelou beskriver strukturerna indirekt, genom det konkreta. Slagordet ”det personliga är politiskt” gäller med andra ord i högsta grad.

På svenska kom de första delarna i Angelous självbiografiska serie ut på 70-talet och har inte getts ut i bokform sedan dess. (Baksidestextens representativa anspråk ”För första gången får vi uppleva den amerikanska Södern så som negrerna upplever den” känns ju både farligt och, lyckligtvis, pinsamt daterat.) De senare delarna i serien tycks inte ha översatts alls. Det borde göras något åt, tycker jag.

Similar Posts:

• Spännande men alldeles för spattigt
• Min president var svart
• Han vågar hoppas
• Filmiskt om familj och att vara sig själv
• Från halv till dubbel

…Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på den här sidan kölen är det tydligen inget mot vad som hänt i Norge. Plats på scen för Eyvind Tjønnelands Knausgårdkoden. Med avspark från Jan Kjærstads uppläxning av den norska kritikerkårens förmenta undfallenhet inför Knausgård dyker han in i detta monumentalverk av självförhärligande, självavslöjande, okritiska åsikter… recensenternas, alltså… och försöker reda ut både varför det blir sådan debatt runt boken, och vad Min kamp egentligen är för en bok, vad Knausgård egentligen gör, vad det är för heroin han häller i sina dagboksanteckningar som gör att folk inte kan sluta läsa dem. Inte nödvändigtvis med målet att visa att kejsaren är naken, snarare för att försöka reda ut hur en kejsare kan imponera genom att gå ikring i jeans och t-shirt.

Full disclosure: jag är en av dem som plöjt alla fyra delar av Min kamp som översatts hittills, och som kommer att hänga på låset när de två sista delarna kommer ut, och det trots att det finns mycket i dem som tråkar ut mig eller gör mig förbannad. Fråga mig inte varför, det har jag fullt upp med att försöka förklara själv, och eventuellt kommer det i någon framtida recension. Men hur mycket jag än älskar smart kritik, och hur mycket jag än vill hålla med om så finns det ändå någon del av mig som blir förbannad på Tjønneland här, som tjurar i ett hörn och vill säga ”Jag skiter i om han har rätt, låt mig gilla det jag gillar! Jag vill inte se hålen i kejsarns t-shirt!” Det är en reaktion som förbryllar mig själv, och…

…och åååååh, ååååååh, nu gör jag det, nu kommer det, nu gör jag precis det som Tjønneland framför allt anklagar Knausgård och hans läsare för: Knausgård för att hela hans författarskap bygger på att skamlöst vräka ut sina KÄNSLOR sida upp och sida ner och uppmana läsarna att identifiera sig med honom, och läsarna för att de köper det. Han skäller ut hela den moderna litteraturkritiken för att den låtit lura sig in i att diskutera hur väl en bok stämmer mot verkligheten och hur väl den får oss att känna igen oss själva i stället för att berätta något vi inte redan visste.

”Se, her har du meg, hvis du kan bære meg og tåle meg. For jag har ikke tenkt å forandre meg, nei. Og nu er du min medskyldige!”

För allt ordbajsande, alla oändliga detaljbeskrivningar och vägran att redigera sig till trots är det förvånansvärt sällan som Knausgård faktiskt säger något intressant, menar han; det är ett evigt betraktande på yta och konstaterande vad det får unge herr Karl Ove att… ofta rentav bara att det får unge herr Karl Ove att känna något, oklart vad. Åååååh, åååh. Och läsarn ba ”Ja! Jag har också varit 13 och känt mig osäker! Jag har också varit olyckligt kär! Jag har också tyckt att folk är idioter! HAN SKRIVER OM MITT LIV!” Min kamp blir bara en duk där folk projicerar sina egna känslor. Efter 100 år av socialrealistisk Litteratur i Skandinavien kan vi inte spjälka sån kost, verkar han mena, och resultatet blir ungefär detsamma som att släppa loss en svältande statare på en kinabuffé: vi vräker i oss en jävla massa stärkelse och socker och tycker det är gott, men inte får vi i oss mycket näring. ”För tidig sädesavgång som litterär metod”, muttrar han surt efter volym 4.

Det er egentlig ikke normalt å være sint, glad eller trist i Norge. Slikt bør man legge lokk på inntil man eventuelt står frem på TV og bekjenner at man har vært deprimert (…). Det normale er en emosjonell flathet som kanskje kan oppnås hvis man spiser valium regelmessig. Dette skaper grobunn for sentimental litteratur der leseren får lov til å grine over personer som er skapt for at vi skal få emosjonell utladning.

Det är inte det att Min kamp är dålig litteratur, säger han sig mena (även om han ger anmärkningsvärt få positiva omdömen om den). Men mitt i all fascination för den, för självbiografin som performance, som debattföremål snarare än som litterärt verk, måste det finnas plats för att diskutera hur den faktiskt fungerar, vad den faktiskt säger. Hur det eviga vacklandet mellan exhibitionism och skygghet, mellan verkligt och påhittat, mellan ärlighet och provokation, mellan skavaller och litteratur blir en enorm dubbelbluff som friskriver författaren från allt ansvar att göra något annat än att fortsätta stapla ord på hög.

Som kritik av Min kamp, och av både läsarens och kritikerkårens brist på immunförsvar mot den, är Knausgårdkoden rejält matnyttig; 25 år från nu vill jag gärna läsa Tjønnelands förord till jubileumsutgåvan av Knausgård. Men samtidigt, om vi nu prompt ska peta hål i kejsarjeansen, finns det intressanta vinklar som jag tycker han ignorerar eller dribblar bort; frågan om den politiska aspekten av Min kamp reducerar han till exempel till frågan ”Är Knausgård en Hitler?” och besvarar den med ett rungande ”Nej!” Vilket är svårt att argumentera mot, men inte heller direkt säger så mycket. Det finns andra vinklingar, både inåt och utåt, som jag gärna skulle se honom tackla också; Min kamp som antilitteratur, medvetet sabotage av romangenren? Knausgård som en produkt av det nuvarande kulturlandskapet? Etc. Men möjligen är det återigen jag som projicerar vad jag vill se i boken och därmed vill se i kritiken av den också… som man anar när Tjønneland för tredje gången drar fram Aristoteles och Freud är kanske kritiker inte immuna mot att projicera saker på Min kamp heller, och det vore väl mycket begärt av en 150-sidorsbok att den skulle täcka allt som kan sägas om ett mångtusensidigt verk som antingen innehåller allting eller ingenting.

Similar Posts:

• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• He not busy dying is busy being born
• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Och väntandet, det var livet
• En ärelös jävel

Naturligtvis har 1970-talets bekännelselitteratur en central plats i den där diskussionen. Vi är helt överens om hur underbar Gun-Britt Sundströms Maken är, men sedan kommer vi ihop oss igen om Kerstin Thorvall. Och min mamma är ju inte ensam. Thorvall och genombrottsromanen Det mest förbjudna provocerar fortfarande.

I SVT:s Babel för några veckor sedan skulle Thorvall problematiseras i förhållande till de inte helt förvånande missnöjda sönerna. Vi måste våga prata om ifall författarskapet sker på bekostnad av familjen, sades det. Och självklart diskuteras detta i förhållande till en författare som möjligen och högst sannolikt inte var någon vidare mamma. Att Strindberg var en usel pappa, till exempel, det bidrar snarast till mytbilden kring hans geni. Såklart det kostar lite. Självklart.

Ändå är jag inte alls säker på att Thorvall var en dålig mamma (om hon nu var det, och om det nu angår mig som läsare) därför att hon var författare. Var hon en dålig mamma så var hon nog det för att hon faktiskt inte ville vara mamma. För att hon kanske borde haft helt andra alternativ till livsväg, men inte såg några.

Om sådant handlar Det mest förbjudna. Om vad det innebär att vara kvinna och människa och inte minst en sexuell varelse, när omvärlden inte tycker att det där egentligen går att kombinera hur som helst. Om vad det gör med en människas självbild och med hennes sexualitet.

För det är möjligt att sex är ”det naturligaste som finns”, som det brukar heta (medan ingen har samma behov att påpeka att till exempel näsor är det naturligaste som finns); det existerar likt förbannat inte i ett vakuum. Berättarjaget Annas sexualitet är så tydligt en reaktion, så nedtryckt och skambelagd att hon fastnar i något sorts kroniskt tonårsbesatthet och uppror.

Anna, hon som allmänt uppfattas som Thorvalls alter ego i Det mest förbjudna, växer upp med en manodepressiv och enligt mamman översexualiserad far, som hon avgudar, och en sexuellt neurotisk mor, som snart blir ensam med den upproriska dottern. Sex blir ett sätt att opponera sig, ett sätt att anknyta till och uttrycka samhörighet med den döde fadern.

Sex som njutning – och sex som straff. Dåligheten blir ju en självbild: ”Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor.” Därför kan Anna finna ro i förhållandet med en strulig, otrogen, alkoholiserad ung man som mest tar hennes pengar – han är ju njutning och straff på en gång. Så vet man var man har sig. Slipper vänta på att straffet ska slå till.

Jag gillar det här. Försöket att vara brutalt ärlig, att försöka förstå sig själv och hur man reagerar. Det är så jäkla sorgligt, hur vi deformerar varandra med alla tabun och normer, med passionerade åsikter om sådant som faktiskt inte angår oss det minsta.

Kanske det allra mest sorgliga är hur Anna gör precis detsamma som i den där debatten om manliga och kvinnliga författare som försummat sitt föräldraskap: hon upphöjer sin far till hjälte, men vägrar att förstå eller förlåta modern.

Samtidigt är romanen ändå också så fylld av energi, av hjärtskärande och finurliga iakttagelser, av humor och livslust. Knappast så spektakulär och vedervärdig som man hört talas om att den ska vara, Det mest förbjudna.

Undrar just om min mor egentligen läst den heller?

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Smärtsamma-men-ändå-härliga historier
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Livet, litteraturen och allting
• Vad bekänner vi och varför?

I mångt och mycket är min upplevelse att boken fungerar trots de instinktiva invändningarna, eftersom Donner inte direkt utger sig för att frammana en objektiv historieskrivning över Mannerheims liv, utan fastmer ett personligt vittnesbörd om vad mannen, myten och legenden Mannerheim betytt i hans liv. Det handlar alltså mycket om hur föreställningen om vem Mannerheim är och var har påverkat Donner och hans landsmän. Indirekt har Donner också haft mycket med Mannerheim att göra genom sin far, som skrev den första biografin över Mannerheim, och sin farfar, som personligen umgicks med Mannerheim.

Stilen är mycket personlig och ofta närmast rapsodisk. Hugskott och infall verkar avlösa varandra nästan planlöst, och till en början tycker jag det är irriterande. Ingen disposition, ingen kronologi, ingen tematik? Men efter ett tag övervinns jag av Donners charm. Han har blivit en lite knarrig gubbe, men fortfarande med mycket av glimten i ögat, och när han vill kan han avlossa den ena fräckheten efter den andra så att man som läsare hoppar till. I ett avsnitt diskuterar Donner Mannerheims fältsäng:

I fältsängen ryms bara en person; ibland sov han i bredare och mjukare sängar med plats för fler. Fältsängen lämpade sig inte för knull, om man inte var akrobat. Det stora intresset för Mannerheims sexualliv förbigår en ganska självklar omständighet. De flesta människor, även en kåt ung Mannerheim, sysslade inte med sex som huvudsyssla.

Och så vidare. Vid flera tillfällen kopplar Donner sitt eget liv till Mannerheims och drar paralleller, även om de kanske i vissa fall är mer av önsketänkande än faktiska förhållanden. Men det gör inget. Det blir ett slags fritt spekulerande som är ägnat att i lika hög grad belysa Mannerheims liv som Donners eget, och det ger naturligtvis nya ingångar och perspektiv, även om de kan vara lite oortodoxa. Så till exempel när Donner fortsätter att diskutera Mannerheims kärleks- och sexualliv och kommer in på sitt eget: ”Jag hade etablerat ett kärleksförhållande med en ung studentska. Hon var bra att knulla med, åtminstone till en början.” En sådan brutal ärlighet är en förutsättning för all god bekännelselitteratur, och Anteckningar om Mannerheim är just sådan bekännelselitteratur. Det vidhäftande problemet är väl kanske att den egentligen säger mer om Donner själv än om Mannerheim och att Donners röst ständigt tränger igenom Mannerheim-stoffet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. I alla händelser är det charmigt, för Donner är en riktigt charmknutte. Eller skall vi säga charmgubbe.

Jag vidrörde ovan Donners lite pratiga, kåserande stil. Efter ett tag upplever jag att den blir något tjatig och behovet av en smula stringens infinner sig. För ett par år sedan läste jag Donners bok om Ingmar Bergman, PM: Bergman, och den var i viss mån skriven på samma sätt: som en högst personlig minnesbiografi över en stor man. Men det finns en stor skillnad: medan Donner har ringa personlig erfarenhet (om man inte räknar den hans far och farfar haft) av Mannerheim har han däremot arbetat tillsammans med Bergman under stora delar av sitt yrkesverksamma liv. Av naturliga skäl har detta gett mer grund för en bok att stå på än vad som är fallet med Mannerheimboken. Donner är dock själv medveten om detta: I ett kort efterord konstaterar han att boken ”handlar i stället om vad jag subjektivt ansett vara viktigt” och att han i förlängningen varken kunnat eller velat lyfta fram en mängd fakta som vore kutym i en regelrätt biografi.

Du som alltså tänker läsa denna bok om Gustaf Mannerheim: Gör det inte om du vill ha en heltäckande biografi över Mannerheims liv. Gör det om du vill ha ett charmigt, men kanske lite spretigt, personligt vittnesbörd om den store Mannerheim och det finska, men lika mycket om den burduse och något knarrige, men oupphörligt roande, Donner själv.

Similar Posts:

• Berättelsen om en legend
• Gammelmansgnäll
• Att vara sin fars son
• Donner versus Donner
• Den privilegierades insikter

Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du ska inte ta stryk”; ”Du behöver inte göra som jag har gjort”; ”Om du får en man som slår, lämna honom”.

Den slutar med gamla Signe, kvinnan som nyskilda radioproducenten Kerstin Wixe av en slump köper ett hus av och som levt ett helt liv i sin våldsamme och psykisk sjuke mans skugga. ”Tänk om man ändå hade kunnat skilja sig”, börjar Signes berättelse.

Lyckliga slut har underrubriken ”Sjutton berättelser om vardagsvåldet”. Det handlar om våld i nära relationer, men också om överfallsvåldtäkter och liknande, och det handlar om att faktiskt komma ur det, komma över det, leva med det. Kunna berätta om det.

Här finns ett drag av den där oerhört viktiga men ibland lite föraktade kvinnliga genren ”bekännelselitteratur”. Lyckliga slut vill ge ansikten åt våldet, så att vi ska kunna prata om det, kanske kunna förstå lite bättre och förändra. Med undantag av Wixes berättelse om Signe och en facktext av Viveka Enander och Carin Holmberg, forskare och författare till boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser, handlar alla bokens berättelser om just personliga erfarenheter av våld. Våld från föräldrar och mellan föräldrar, från långvariga partners och mer tillfälliga bekantskaper, från dem man trodde var vänner och från fullständiga främlingar.

Nästan alltid handlar det om mäns våld mot kvinnor, och alla som medverkar i boken är kvinnor. Alakoski efterlyser i sitt förord myntets andra sida – män som berättar om sina erfarenheter av våld, som kan sätta ansikten också på den sidan av saken – och Lyckliga slut har också fått en uppföljare med texter av män: Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser. Alakoski skriver att hon i hela sitt liv bara träffat två kvinnor som aldrig utsatts för våld eller hot om våld och bara en som säger sig aldrig varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier. Så ja, vad håller egentligen männen på med i allt detta? Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna förstås det.

Trots det gemensamma ämnet är det ganska olika texter, dessa brutala erfarenheter med förhållandevis ”lyckliga slut”. Inte sällan handlar det om själva berättandet, om att kunna hantera den här plågsamma historien som är en del av min egen erfarenhet, av det som blivit jag. Hur gör man? Hur förstår man sig själv, förlåter sig själv, lägger skulden där den hör hemma? Maria Küchen, till exempel, skriver om när hon var nitton år på Gran Canaria, skriver en önskelista för att orka börja:

En önskelista.
Ja.
Jag vill ha sex med honom.
Bara med honom.
Och bara så länge jag själv vill det.
Efter ett tag vill jag att vi slutar.
Och jag vill inte ha sex med någon annan.
Inte med andra som jag inte väljer.
Så ser min önskelista ut.

Plötsligt slår det mig att alla nej man sagt faktiskt också har aspekten att man testar. Är det här en person som lyssnar på vad jag vill? Inte ens när man säger ja kan man ju känna sig helt säker. Ska man behöva tänka så? Jag mår illa.

Lyckliga slut är en stark samling texter. Och jo, det hjälper, det tröstar och inspirerar att så här coola kvinnor – förutom Alakoski och Küchen medverkar bland andra Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Kristina Hultman, Lena Kallenberg och Gudrun Schyman – faktiskt varit med om så här mycket hemskt och överlevt och kan berätta om det. Det finns en styrka i det.

Ändå blir jag sittande med en klump i magen över de där männen som jag inte begriper. Jag vet uppriktigt talat inte riktigt hur vi ska kunna leva med att det ser ut så här?

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

Jag kan tycka att det är ett ämne som diskuterats till leda, men att det fortfarande lockar, sådär förbjudet som det trots allt är. När Maria skriver i sin krönika Ett människovärdig sätt att läsa på att hon inte alls vill veta om något är sant för att hon känner sig dålig när hon gottar sig i andra människors olycka, skulle jag inte kunna bry mig mindre. Ändå går jag till Högkvarteret och lyssnar, för att det är spännande att höra Maja Lundgren och Maria Zennström berätta själva, från sina perspektiv.

Bekännelselitteraturen har ofta låg status och uppfattas många gånger som sämre litteratur, speciellt när kvinnor skriver i dagboksform eller ur ett jag-perspektiv. Maja Lundgren menar att en av anledningarna till det är att kvinnor ofta upplevs oförmögna att analysera och att överhuvudtaget skriva fiktion, därför antas de ofta endast återge det som sker.

Maja Lundgren pratar om att driva med sig själv, att ha distans till det som är det egna och genren, att låta det vara något mellan läsaren och boken. Maria Zennström beskriver de självbiografiska dragen i hennes romaner som ett parasiterande på andras upplevelser och sina egna.

För mig är det samma sak om författaren skriver om något självupplevt eller om något som är fiktion. Det gör ingen skillnad för mig för att jag tror att en författare på något sätt alltid upplever det han eller hon skriver om i och med att det skrivs ner. Däremot kan jag hålla med Maria Zennström när hon säger att formen har stor betydelse för hur privat och självutlämnande en text blir, är formen strikt har den mer dignitet. Men en bekännande text uppfattas alltid som mer spontan hur välarbetad den än är.

Slutsatsen Maria Zennström drar är ändå att man skriver som man kan, och jag tror att det är precis så, oavsett om det är sanning eller fiktion, privat, uthängande, allmängiltigt, självbiografiskt eller något annat så är det texten som väljer. Och då är man precis som Maria Zennström ändå rädd för att lämna ifrån sig den där boken. För att den kanske inte blev en roman utan något annat, en dagbok, en självbiografi, något privat eller platt eller inte alls. För mig spelar det ingen roll, jag tror att en text måste få vara en text och att alla texter sitter inne med samma sanning.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Fantasifull verklighetsskildring
• Livet iscensatt
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia

Men. Jag fortsätter att prata om den, fundera på den.

Till saken hör förstås att Rädd att flyga hör till 1970-talets tidstypiska ”bekännelseromaner” – precis en sådan där tidstypisk, ikonisk roman som lätt fångar i alla fall mitt intresse – som tämligen kategoriskt uppskattats av mängder av företrädesvis kvinnliga läsare och lika kategoriskt sågats av företrädesvis manliga kritiker och debattörer.

Berömd är Rädd att flyga förstås inte minst för sina sexskildringar och begreppet ”det knapplösa knullet”, fantasin om en tillfällig sexuell förbindelse frikopplad från alla krav och baktankar. Inte minst är den aktuell för Maria Svelands diskussion om den i uppmärksammade Bitterfittan.

Men läser man den för sexets skull blir man förmodligen besviken. Det vill säga, Rädd att flyga är knappast rafflande erotik, långt ifrån tantsnusk. Den är skoningslös sexuell diskbänksrealism, full av lukter och avlagringar och kroppsvätskor av olika slag. Definitivt en storasyster till Charlotte Roches Våtmarker, som kom på svenska i våras, men med mer och djupare sammanhang mellan de klafsande detaljerna.

Jongs huvudperson och jag-berättare, Isadora Wing, är urban, sekulariserad judisk övre medelklass från New York. Hon är 29 år gammal, har en halvhjärtad akademisk karriär och en sexuellt explicit diktsamling bakom sig. Just nu överväger hon att lämna sin andra make. Hon är, skulle man kunna tänka sig, den kvinnliga motsvarigheten till en tidig Woody Allen-film, och om jag någon gång lyckades sålla i mina bokhyllor så skulle jag utan att tveka slänga ut Candace Bushnell för att ge plats åt Erica Jong.

För om boken Sex and the City är tröttsamt depraverad, ytlig och strukturlös medan teveserien och filmen landade någonstans väl konventionell (men med mycket mer humor och hjärta), så är Isadora Wing en betydligt mer komplett människa med en betydligt mer komplett sexualitet. Hennes lätt schizofrena prägling av hemmets och tidens ytliga liberalism i kombination med dess grundläggande dubbelmoral känns, tyvärr, fortfarande inte helt oaktuell.

Må sen vara att översättningar åldras snabbare än originaltexter (och den har för all del sina plumpheter) – och omslag uppenbarligen snabbare ändå. Wing, med sina funderingar och erfarenheter, sin bildning, sina litterära referenser och sin metahumor, sin förmåga att genomskåda sig själv men ändå likt förbannat ha svårt att bryta mönstren, känns ändå fräsch.

Isadora Wing har gått i terapi i nästan hela sitt liv. Det verkar ganska vedervärdigt. Samtidigt är det en terapeutisk grundtanke som genomsyrar romanen – det befriande i att sätta ord på sina upplevelser och känslor, att bekänna eller helt enkelt bikta sig, men inte, i slutänden, inför en patriarkal biktfader eller terapeut eller älskare, utan att själv äga dem, ta kontroll över och acceptera dem.

Naturligtvis finns det en diskussion kring i vilken utsträckning Isadora Wing är Erica Jong. Där finns uppenbara paralleller och tydligen bland annat en syster som fortfarande inte förlåtit författaren för skildringen av Wings slemmige svåger. På så sätt anknyter Rädd att flyga förstås till de senaste årens diskussion om ”faktion” och jag associerar bland annat till Mats Jonssons roliga, gripande och självutlämnande (?) serier.

Vad som egentligen är sant är kanske mindre viktigt – och fullkomligt omöjligt att avgöra – men Jong lyckas verkligen skapa en stämning av just självutlämnande, av galghumor och självupptagenhet och ältande och existentialism i ohelig förening. Det är roligt. Och tankeväckande. Och fanimej en smula befriande.

Inspirerande.

Så det är väl frågan vad som inte är en ”bra bok” i det?

Similar Posts:

• Skrivande, politik, barnbarn och avsugningar
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Litteratur är att vilja?
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• En könsideologisk semesterflirt