Sally Bauer simmade över Engelska kanalen 1939 som första skandinav. Det är en bragd och en bedrift som hon dessutom gjorde igen 1951. Att motstå tidvattnet, andras misstro, kroppens utmattning och saltet är och var alltså inte omöjligt.

Happy Sally är en berättelse om flera kanalsimmerskor, där Sally är den stora förebilden och Ellen är den som drömmer om att korsa kanalen. Sally Bauer var ju visserligen en verklig person men i Happy Sally lever hennes karaktär ett fritt, fiktivt liv.

Det är fascinerande att få följa dessa simmerskors tankar i seger och motgång. Men det är inte endast dessa som ger sig till känna. Språket är stundtals förvirrande eftersom det finns tre olika jag-röster boken igenom men det skapar en skärpa hos mig som läser.

Den berättarröst som hörs tydligast genom boken är Ellens dotter. Hon är tillbaka i Dover där hon minns sin mammas försök att klara kanalens strömmar.

Vad gör man med en kanalsimmerska som inte riktigt klarar att ta sig över kanalen? Vad gör man med hennes man som redan på ett tidigt stadium förutspått att hon inte skulle klara det? Finns det någon räddning för dottern till den stukade simmerskan som mitt i kanalnatten önskade att mamman inte skulle klara sig över?

I ganska stor utsträckning handlar Happy Sally om att hantera sitt dåliga samvete men också om att förlåta dem som svek en och förlåta sig för dem man själv svek. Läsaren bjuds in för att se sekvenser av liv skymta förbi. Kanske är det det som gör att karaktärerna känns så levande. Det som även har betydelse för helheten är att karaktärerna är så vänligt och respektfullt beskrivna.

Boken är fantastisk. Ganska mycket lämnas åt läsaren att förstå och själv grunna över. Jag gillar det. Dels för att berättelsen kan få ett eget liv för mina ögon men också för att det gör att jag som läsare känner mig betrodd.

Texten är skriven i olika former, ibland som dagboksanteckningar, ibland som vykort. Det gör formen lite experimentell och den känns ny. Dock tar den inte över. Det är inte formen som gör boken men den höjer den.

Det är inte så ofta som böcker verkligen slukar mig. Visst jag blir glad av att läsa och jag njuter av att göra det men den där känslan av sorg när boken är slut var lättare att framkalla när jag befann mig i den så kallade bokslukaråldern.

Happy Sally är ett undantag. Jag är fortfarande ledsen över att den är slut. Jag kommer att läsa den om och om igen, men det blir ju ändå inte som första gången. Jag avundas alla som ännu har den kvar.