Det finns romaner som inte riktigt vill bli lästa rakt framifrån. Jag märker det redan efter några sidor. Hornsplitter lutar sig lite åt sidan, som om den väntar på att jag ska justera blicken innan den öppnar sig. Och när den väl gör det är det inte med någon dramatisk gest, utan med en envis, […][...]

Judiths syster ska kanske få åka till Montréal och vara bakgrundsdansare på Bruce et Les Sultans avskedsturné. Det är det mest fantastiska som Judiths vän, tillika jaget i Judiths syster, kan tänka sig. Det är sommaren innan hon och Judith ska börja på högstadiet, och i deras sömniga hemkvarter händer ingenting särskilt bortanför vardagens lunk: […][...]

Jag har följt Carina Rydbergs författarskap ända från början. När debuten kom var jag tonåring och lånade Kallare än Kargil av min mamma, och sedan dess har jag läst allt hon skrivit. Norfolk Falls påbörjar jag på en pub i London, med en lokal bärs på det repiga träbordet. Romanen följer mig genom resan, från […][...]

Det är fredagsmorgon och i en säng i en lägenhet på Friisgatan i Malmö ligger en kvinna och tänker. Hon tänker på det som är och det som har varit, på den hon är och den hon har varit, på familjen där en person saknas sedan tre månader men kanske är det just i kväll […][...]

Judas har blivit en gammal man som ser tillbaka på sitt liv och sin tid med mästaren Yeshua. Han berättar om den oerhörda tjänst som Yeshua bad honom genomföra och som splittrade Judas i två: en version av honom som dör, hängd i ett träd, förpassad till helvetets nionde krets (om man ska tro Dante), […][...]

Våren 1956 skickas den utbrända deckarrecensenten Florence (Florrie) Granat på semester med ett ekonomiskt bidrag från chefredaktören på tidningen där hon arbetar. Det blir en bussresa till Rom och medan man närmar sig staden alla vägar bär till tätnar mystiken. Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 […][...]

Jag tycker mycket om Lisa Jewells böcker. De börjar ofta i något som liknar en stillsam vardag: hem, relationer, människor som försöker få livet att gå ihop. Men nästan alltid finns det en liten förskjutning där från början. Något som skaver. Under ytan rör sig något annat, och långsamt dras berättelsen mot ett mörkare och […][...]

Bernarda växer upp som ett svårmodigt teaterbarn, ensam i världen ända tills hon träffar Asta: också hon ett teaterbarn, ett ljus till Bernardas mörker, en själsfrände att kroka arm med genom livet. Så hade det kunnat bli, om inte Asta mördats av sin mammas stalker när hon och Bernarda är femton. Tjugofem år senare börjar […][...]

Amanda Romares fristående uppföljare till den nyligen serieadapterade Halva Malmö består av killar som dumpat mig har rört upp något av en mediastorm sedan den presenterades inför allmänhetens beskådan, mitt i en annars stillastående midvinterdvala. Svt kulturnyheter benämner den som årets mest diskuterade bok, vilket måste ses i förhållande till att året knappt har börjat, […][...]

I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed. Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered. De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar […][...]