Recension

: Du känner mig så väl
Du känner mig så väl David Levithan och Nina LaCour
2017
Modernista
5/10

Ett äventyr utan spänning

Mark och Kate läser matematik tillsammans på high school, men har aldrig egentligen pratat – tills de möts på en bar i San Francisco under den första dagen av Prideveckan. Mark är kär i sin bästa vän, Kate i en flicka hon aldrig träffat eller ens pratat med, men som är hennes bästa kompis kusin.

Av någon anledning brukar jag bara tycka om ungefär varannan bok av David Levithan. Om det har med mig eller honom att göra lämnar jag osagt, men den här gången blev jag knappast överväldigad. Boken är dock inte bara skriven av honom utan även av Nina LaCour, även hon ungdomsförfattare, men det verkar inte ha gjort saken bättre.

Mark och Nina turas om att berätta historien i vartannat kapitel, och säkert också författarna. Det fungerar hjälpligt, men det blir aldrig något riktigt flyt dem emellan och det tar (alltför) lång tid innan boken fångar upp mig som läsare, och då är den nästan slut. Boken växlar också mellan att försöka vara ett fartfyllt äventyr bland glitter, modefotegrafer och gallerier, och att vara allvarlig i sin skildring av två sorters kärlekssorger, svårigheten i att finna sig själv och att veta vad man vill med sitt liv.

De problem karaktärerna möter är realistiska, kanske till och med sympatiska, men karaktärerna själva är alltför platta. Jag har mött dem förut, någon annanstans. Kanske hade romanen kunnat komma undan med det, om den inte samtidigt försökt vara så flådig. Jag tror inte på karaktärernas plötsliga vänskap, deras oförklarliga spontanitet eller alla romcom-gester. Det är en historia som kräver att läsaren sveps med, men det händer aldrig. Det påminner om Nick och Norahs oändliga låtlista, som Levithan skrev tillsammans med Rachel Cohn, men är inte på långa vägar lika bra. I stället blir kontrasten mellan det författarna vill att läsaren ska uppleva, och det som faktiskt upplevs, betydlig och obekväm.

Du känner mig så väl ska däremot erkännas för sin brist, faktiskt!, på heterosexuella människor och för det fina porträttet av ett kompisgäng under gymnasietiden. Kanske kommer jag minnas den så som jag hade velat att den skulle vara.

Sofie Eliasson

Publicerad: 2017-09-25 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-24 22:20

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7088

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?