Det skulle egentligen inte finnas några monster i Lucille länge.
De fanns i stan förr, såklart – i vilken stad gjorde de inte det? Förr i tiden fanns de överallt, det kryllade av dem i luften och på arbetsplatserna, på gatorna och hemma hos folk. De var poliser och lärare och domare och till och med borgmästare; japp, det var ett monster som var borgmästare förr. Nu är det en annan borgmästare i Lucille. Den här borgmästaren är en ängel – alla de senaste borgmästarna har varit änglar. Inte en sån där från-himlen-ängel, ingen inte-riktigt-verklig-ängel utan en bakom-och-inuti-och-framför-revolutionen-ängel, just-därför-väldigt-verklig-ängel.

I staden Lucille lever man ett bra liv efter enorma oroligheter många år tidigare. Monstren är borta och barnen är trygga. På flera sätt är det en utopi – lagstiftningen kring, liksom lagförandet av, de som begår övergrepp är hård men samtidigt byggd på terapi. Funktionsvariationer är inget märkligt eller hindrande, flersamhet inget uppseendeväckande och könsdysfori är något man löser utan att det är något provocerande.

Jam föddes som pojke men har vid sexton års ålder transitionerat fullt ut. Mestadels talar hon teckenspråk; även om hon hör bra och tekniskt sett kan använda sin röst undviker hon det i det längsta. Hon är omhuldad av sina föräldrar och av sin bästa kompis Redemptions familj och allt är som det ska vara men hon har börjat fundera mer på monstren och änglarna.

Jams mamma Bitter är konstnär och en tavla hon arbetar med talar till Jam på ett särskilt sätt. En dag händer något i ateljén och ur tavlan stiger Pet, en skräckinjagande varelse som säger sig vara på jakt efter just ett sådant monster som inte längre finns, och det är hos Redemption det vill leta. Jam slits mellan lojaliteter både gentemot sina föräldrar och sin bästa vän men om någon är i fara finns det inget val – hon måste följa Pet.

Akwaeke Emezi får fram en mängd sinnesintryck i sin skildring – färger, strukturer, dofter, smaker, ljud – och skiftningarna i atmosfären från det varma och trygga till det osäkra till det fullt ut förfärliga. Det är lätt att börja tänka på formuleringar som ormen i paradiset, då det handlar om något lömskt och ondskefullt i en för övrigt så varm och välkomnande atmosfär. Samtidigt är detaljerna vaga eller omskrivna och det förmildrande sättet att beskriva vissa skeenden känns rätt, eftersom böcker för ”unga vuxna” ofta läses av ålderskategorier under denna.

Språket är poetiskt och målande men samtidigt enkelt och de flesta av personerna har namn som även har andra betydelser. Någon gång förklaras det tydligt varför en person heter som den gör men annars kan man fundera över namn och personliga egenskaper.

Någon gång känns det märkligt att tonåringarna både beskrivs och behandlas som om de vore yngre men det är också en del av det utopiska Lucille – barn ska få vara barn och slippa ta ett visst ansvar för tidigt; det är något av det man uppnått. ”Bli inte vuxen för fort” säger Jams pappa Aloe men om de vuxna inte ser det de borde se måste någon annan göra det.