Ett stick från ett bi tolkas som ett tecken att bryta upp och lämna hus och trädgård. Tiden är inne att ge sig av. Väskan packas med de slitna men nytvättade favoritskjortorna och resan förbereds mentalt. 

När vår berättare gör sig redo för att lämna huset, sittandes på en pall i trädgården i ett tillstånd mellan vakenhet och dröm, kommer Frukttjuvens stämma till honom. Hon frågar:
-Vad fattas er, min herre? Vad bekymrar er så? 
Det är enda gången i historien som Frukttjuven tilltalar honom personligen.

Vår första resenär i boken är lättad när han bestämt att uppbrottet ska ske – han har gått från tidsnöd till ha all tid på jorden och stressen har släppt.

Berättaren tar sedan tåget från Paris från Gare Saint-Lazare mot Picardie.

På tåget får han syn på Frukttjuven. Eller snarare en kopia av Frukttjuven för det kan omöjligt vara hon. Bara någon som är lik henne. Tågresan går mot Chars och höglandet norr om Paris.

Historien byter sedan berättarfokus och vi får istället följa Frukttjuven på hennes vandring norr om Paris. 

Vem är då denna Frukttjuv?

Hon kallas Alexia men heter egentligen något annat. Hon har nyligen återvänt från en flera månader lång resa i Ryssland. Hon är en orolig själ som stannar en natt i Paris för att sedan på nytt ge sig ut igen på en ny resa för att söka efter sin mor, Bankkvinnan, som i sin tur sökte efter Alexia.

Frukttjuven beskrivs som en vandrare, en person som inte kan vara på samma plats. Hon är dessutom vidskeplig vilket påverkar hennes varande. 

Jag som läsare blir nyfiken och följer hennes vandring via Google Maps – hittar byarna och floderna på karta och lever mig in i berättelsen och miljöerna.

Frukttjuven får sällskap av en pojke, en hund och även en katt under olika delar av vandringen.

Berättelsen är mycket drömsk och svår att få grepp om.

Handkes sätt att skriva får mig kasta om orden i huvudet och ibland känns det som om meningarna är skrivna baklänges. Jag funderar över vad Handke vinner han på detta säregna sätt att skriva? Förutom det uppenbara som var ett Nobelpris…

Boken är ett utmaning från första till sista sidan. Den tar tid att ta in och jag får iterera många stycken. Jag saknar att texten inte har bättre flow och jag har svårt att se det härliga i den här boken, att hitta läsglädjen.

Jag har tidigare läst Mitt år i Ingenmansbukten av Peter Handke och upplevde den som betydligt mer ordnad rent språkligt. Jag upptäckte att det var olika översättare av verken och det kan självklart spela in.

Frukttjuven är full av detaljrika miljöskildringar och mycket utav allt. Tyvärr ger den mer prestationsångest än glädje under läsningen.