Recension

: Oavsett vad
Oavsett vad Daniel Wångsten
2014
Hoi
2/10

Tell don’t show i Halmstad

Utgiven 2014
ISBN 9789175579382
Sidor 252

Om författaren


Foto: Pamela Hanné

Daniel Wångsten, född 1979, debuterade 2014 med romanen Oavsett vad som han på sin hemsida placerar i genren ”Småstadsnoir möter generationsroman”. Han har arbetat som ekonom, säljare och med reklam. Han har även skrivit för Hallandsposten.

Sök efter boken

Huvudkaraktären Oscar upplever ingen mening med livet. Han ser igenom allt omkring sig; nattklubbarna, människorna som lever till synes perfekta ”facebookliv”, männens sätt att ”topgunkrama” varandra, de medelklassiga webergrillarna som det enda i hemmet som det slår gnistor om.

Framförallt så ser Oscar igenom sig själv. Han går på fester han inte vill gå på och har sex med kvinnor han inte tycker om, och han hatar sig själv hela vägen till banken där han har nog mycket pengar för att aldrig jobba igen. Oscar är Will i Nick Hornbys About a boy. Fast i nån sorts trendkänslig Halmstadtappning istället för semicharmig britt.

Jag köper, och kan till och med uppskatta, poor-little-rich-boy-berättelser där ett ytligt tomt liv dödar en stackars manlig själ. Jag älskar Per Hagmanska karaktärer och hur uttjatat det än är så tycker jag Don Draper är en av de bästa tv-karaktärerna ever. Men ska man skriva om män som beter sig som svin mot kvinnor, som klagar på kaffekedjornas prissättning av kaffe och på sin ensamstående mammas brist på kärlek (när det faktiskt är pappan som stuckit) så räcker det inte att väga upp allt det osympatiska med att karaktären i sin inre monolog hånar de ”balla” [sic!] människorna i sin omgivning.

Don Draper har sin livslögn och Per Hagmans hjältar är queera småstadsbor med blåögd inställning till livet. Oscar har… ja vaddå? En självgodhet kring att han inte är rasist. En kärlekshistoria bakom sig som han skriver om i tredje person på sin Macbook Air, där ”pojken” får lära sig vad vaktelägg och äkta kärlek är.

Jag tycker det finns spår som är intressanta. Jag gillar att få glänta in på firmafester på bilfirmor med välgörenhetsauktioner. Jag tycker det är roligt att Oscars psykolog kallar honom för Hitler. Det känns autentiskt när han ”tappar” en vinflaska i sitt eget ansikte. Men så smygs en Håkan Hellström-referens in i en lång monolog, som hade kunnat göra en högstadiedagbok generad. Det är inte det att karaktären är osympatisk som är det negativa, det är det att han inte är bra gestaltad som jag stör mig på. Det ÄR intressant att skildra utanförskapet i att vara sysslolös, ha alla materiella behov tillfredsställa, men ändå känna sig tom. Det ÄR intressant hur Oscar får se en helt ny värld av gemenskap och kärlek kopplas samman till en borgerligare livsstil som barn och sen se hur han försöker upprepa samma recept som vuxen. Men det är för mycket tell don’t show och det hade behövt strykas en hel del slentrianmässiga klag på alltings meninglöshet, Acnebyxors ängslighet och det tomma i väggord som säger carpe diem.

Marcus Stenberg

Publicerad: 2015-01-27 00:00 / Uppdaterad: 2015-01-26 23:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6051

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?