Recension

: Alkemistens dotter
Alkemistens dotter: Slutet på universum Carl-Michael Edenborg
2014
Natur & Kultur
8/10

Den exploderande kroppen

Utgiven 2014
ISBN 9789127139954
Sidor 379

Om författaren

carlmichaeledenborg
Foto: Björn Köling

Carl-Michael Edenborg (född 1967) är idéhistoriker, författare, litteraturkritiker, översättare och förläggare. Sedan 1993 driver han förlaget Vertigo och han har skrivit allt från erotik till politik. Han romandebuterade 2012 med Mitt grymma öde. 2014 nominerades han till Augustpriset för Alkemistens dotter.

Sök efter boken

Rebis föds med ett redan utstakat liv. Hon är den Utvalda hennes släkt har väntat på. På grund av henne har de till och med avstått från att skaffa fler barn, det är ju ändå hon som ska slutföra deras heliga uppgift: att utplåna universum.

Släkten Drakenstierna är alkemister med en stark tro på att världen är ond, skapad av djävulen själv. Enda sättet att befria människan är att förgöra jorden. Få den att explodera. Det är ett liv omgivet av ondska som Rebis fostras in i. Kärleken är inte av någon betydelse. Rebis barndom går ut på att lära sig detta, och hon viger långa dagar i faderns laboratorium till att studera alkemins konst. När romanen börjar har Rebis far precis dött och lämnat henne ensam med sin tunga börda, och förväntningarna på henne är höga.

För att kunna tillverka bomben som ska spränga jorden söker hon hjälp hos släktingar ute i Europa. Resan tar henne till skitiga gator, barer och bordeller men också till de fina salongerna i Marstrand, Paris och Berlin. I Berlin träffar hon kusinen Andreas, och inser snart att hon inte ens kan lita på sin egen familj.

Romanen är full av referenser till historiska händelser och personer, bland andra Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström, vilken visar sig vara en släkting till Rebis på hennes mors sida. En snabb googling visar att Anckarströms pappa var alkemist. Kungamördaren är alltså Rebis like, alkemisternas barn som kämpar för att utplåna makten. Scenen där Rebis betraktar Anckarströms avrättning är en av romanens kraftfullaste scener. Språket är minst sagt kroppsligt, både här och i många andra delar.

De följande operationerna påminde mig starkt om alla de gånger jag följt slakten på gården. En av bödelsdrängarna ristade upp den huvudlösa kroppen från halsen till skrevet med en vass kniv, man slet ur lungor, hjärta och tarmar, sedan skar man hastigt av dt hemliga tinget, lade alltsammans i en linnepåse som hastigt grävdes ned under plattformen. Stanken var oerhörd: exkrement och blod, det var ingen skillnad mellan den vackre kaptenen och en sugga.

Edenborg räds aldrig det äckliga, men aldrig för själva äcklets skull. För Rebis är avrättningen, blodet och inälvorna, ett sätt att verkligen känna.

Anckarströms blod torkade långsamt på mina kinder, jag älskade den beröringen av honom på mig, allting var som en ljuv dröm med bara en mycket svag aning om att det egentligen var en mardröm och att jag alltför snart skulle förstå det, men även åt detta log jag.
/…/
Den öppnade buken var en port till verklighetens hemlighet.

Hur många gånger har vi inte läst om sonen som för sin fars arv vidare och ger sig ut på en äventyrlig resa för att slutföra det stora uppdraget? Alltför många gånger kan tyckas. I Alkemistens dotter känns det därför befriande, om än trist att behöva uppmärksamma, att berättelsen kretsar kring kvinnor och den kvinnliga kroppen. Alkemins kvinnor anses ha ”heligare händer”. Dock har, som i så många andra fall, barnafödandet begränsat dem. Rebis får lära sig att det viktigaste är att inte falla för kroppsliga begär. Den skälvande, svällande vulkanen i hennes mage måste förträngas för att hon ska kunna uppfylla sitt uppdrag.

För att kunna resa fritt klär sig Rebis och pigan Kristin som män, och blir herr Robert Drakenstierna och sekreteraren Konrad. Rebis, som fått sitt namn efter en figur med både manliga och kvinnliga drag, kan nu likt Orlando i Virginia Woolfs roman se världen ur två olika kön, och uppleva deras respektive privilegier och hinder. Edenborg leker en hel del med könsrollerna på andra sätt. Antydningarna till queert sex är flera. Mannen som tydligt flirtar med herr Robert. Den prostituerade kvinnan som, sittandes i Rebis knä, ”avslöjar” hennes avsaknad av manliga genitalier. De erotiska känslor Rebis börjar känna för Kristin när pigan skrubbar hennes kropp i badkaret.

Menstruation har en viktig roll i berättelsen och ses som något heligt, bärande på både en förödande och livgivande kraft. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till det uppsving mensen fått inom kulturen den senaste tiden. Liv Strömqvists sommarprat, seriealbumet Kvinnor ritar bara serier om mens och SVT:s Kobra som vigde ett helt program åt ämnet. Rebis inställning till sitt eget blod är snarare feministiskt och hyllande än problematiskt:

Om Jesus blödde ska jag också blöda, se här en punkt där kvinnorna visar sig överlägsna männen.

Edenborg har skrivit en roman om en värld där vetenskapen är vad som till synes regerar, men där kroppen och känslolivet är vad som verkligen inte går att utplåna. Fast, vem vet, kanske slutar våra liv så som det är uttänkt trots allt.

Daniel Mårs

Publicerad: 2014-11-23 00:00 / Uppdaterad: 2014-11-22 11:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5970

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?