Ett drygt år har gått sedan Vladimir Putin startade det fullskaliga invasionskriget mot ”broderfolket” i Ukraina. Många trodde nog inte att Putin och hans klick skulle ge sig in i ett så här omfattande krig. Det fanns för mycket pengar att förlora och för mycket politisk makt. Ändå är vi här. Tyskland hade försökt binda Ryssland till sig ekonomiskt genom bland annat naturgasledningar. Strategin betraktas nu som naiv men byggde på samma idéer som Kol- och stålunionen. Länder som frodas genom handel med varandra, söker inte konflikt med varandra. Putin har visat att det inte nödvändigtvis behöver vara sant.

Man kan undra vad Putin tänker göra härnäst. Kommer han att använda kärnvapen? Det kan kännas som om allas vår säkerhet är i händerna på en känslokall galning. Om den framtida utvecklingen är det svårt att sia. Dock kan vi studera händelseförloppen fram till nu och bli lite klokare. Martin Kraghs bok Det fallna imperiet är i det sammanhanget utmärkt läsning.

Kragh är expert på att tolka signalerna som når ut utanför Kremls murar. Sedan urminnes tider är det en begränsad krets av äldre män som styr och ställer över världens största land. Oavsett om de titulerat sig tsar, generalsekreterare eller president har dessa härskare haft egennyttan för ögonen och ställt sig likgiltiga inför folkets lidanden. Åtminstone är det lätt att få för sig det. Tänk bara på tsarernas ofattbara rikedomar och utfattiga livegna bönder. Tänk på Josef Stalins olika svältkrig och folkförflyttningar riktade mot de egna.

Men Martin Kragh bidrar med nyansering. Trots att härskarna nästan alltid har varit farliga för folket, är det inte den starka staten som har skrämt ryssarna mest. Nej, resonerar Kragh, staten har betraktats som ett skydd mot oreda och ett allas krig mot alla. Med Putins inträde på scenen skulle den starka staten åter bli det centrala politiska projektet. Ofta traderas att Boris Jeltsin var på rätt väg och att det var efterträdaren Putin som förstörde allt. Men faktum är att den demokratiska utvecklingen kom av sig redan under Jeltsin. Då samlades mycket makt till presidentämbetet. ”Förutsättningarna för en auktoritär vändning byggdes in i landets DNA.” skriver Kragh om de konstitutionella förändringar som genomdrevs i december 1993. Statliga egendomar ”såldes” till en liten grupp män, oligarkerna. I och med Putin avpolletterades en del oligarker. Men nya kom i deras ställe.

Ryssland utkämpade sitt eget inhemska krig mot terrorismen på 00-talet som hade viss enande verkan. Trevande började Kreml utforma symboler och berättelser som skulle stärka den nationalistiska stoltheten. Putins parti, Enade Ryssland, triangulerade kommunisterna och liberaldemokraterna och blev störst i Duman från och med parlamentsvalet 2003. Under Putins tid har ungdomsrörelsen Nasji skapats. Dess syfte är ”att hindra en färgrevolution från att uppstå i Ryssland. Mandatet tolkades som liktydigt med att motverka någon som helst opposition – så länge denna uppfattades som liberal, prodemokratisk eller provästlig”. Viktiga fristående organisationer i civilsamhället har förbjudits eller klassats som ”utländska agenter”. Några fria medier finns knappast kvar.

Utrikespolitiskt har Putins regim agerat förutsägbart, argumenterar Kragh. ”Det klassiska antagandet inom utrikespolitiken, att stater konkurrerar i en anarkisk världsordning, blev en grundläggande utgångspunkt i Rysslands förhållande till andra länder.” Följaktligen har Kreml startat lågintensiva krig i flera av grannstaterna för att tynga ner och försvaga dem. Väst har utmålats som en fiende. Men det är inte Ryssland som inlett fientligheterna, enligt Kremls sätt att se det. Bara genom att vara liberalt och demokratiskt utgör väst ett hot eftersom den ryska befolkningen kan ta intryck och börja önska reformer i den riktningen även hemmavid. Relationen mellan väst och Ryssland är därför dömd att vara olycklig. Åtminstone tills de eller vi ändrar oss.

Martin Kragh har ett utsökt språk, hans skildring är nyanserad och precis. Boken präglas av bredd och djup i sin pålästhet. Kragh kan ösa ur alla möjliga slags källor. Det kan vara från tiden då Lenin ersattes av Stalin. Eller så kan han dra fram skeenden från Peter I:s 1700-tal eller Alexander II:s 1800-tal.

Analysen av Putins personlighet och märkliga karriär är intressant. När östtyskarna 1989 sökte befria sig var Putin KGB-agent i Dresden. Tillsammans med kollegerna brände han dokument på kontoret tills kaminen sprack. När folket slog en ring kring ryssarna ringde de den lokala ryska militärbasen. Men därifrån skickades ingen hjälp. Beskedet till KGB-agenterna var att det saknades order. ”Moskva var tyst” fick de veta. Där och då insåg Putin att imperiet hade fallit samman inifrån, har han berättat. Sovjetkollapsen tog honom hårt, på ett personligt plan.

Putins ambition kan mycket väl vara att försöka återupprätta Rysslands ära efter den näsbrännan. Lägg till att kretsen kring Putin är systembevarande för sin egen skull samt att Ukrainas närmande till väst i allmänhet och EU i synnerhet bedöms kunna ha smittande effekter på ryssar. Putinklickens krig är existentiellt.