Vintern närmar sig och det börjar bli kallare, på en parkbänk utanför huset sitter hon plötsligt. Hon med trasiga tänder men med världens snällaste ögon. Och hon sitter där i ur och skur. Hon heter Victoria, precis som prinsessan, och om hon bara får komma in i en trappuppgång om kvällen sover hon just som en kunglighet. Prinsessan Victoria handlar om det oskuldsfulla mötet mellan ett barn och en vuxen, en vuxen som man egentligen inte vet något om förutom att hon verkar frysa och tacksamt tar emot den värme och hjälp som barnet erbjuder, alltid utan att kräva något tillbaka.

Barnet ser kylan och ensamheten hos Victoria. Steg för steg hjälper barnet Victoria, med små gester, först ett par vantar, sedan en mössa, ett par långkalsonger och sist en sten i dörren så att Victoria kan smyga in och sova på husets vind.

Kristina Murray Brodin använder ett jag-perspektiv som låter oss möta Victoria genom barnets ögon och det är genom barnet de självklara reaktionerna speglas, i alla fall det som borde vara de självklara reaktionerna när man möter en person i nöd. Här visas det genom att bara vilja ge lite extra värme när det är som kallast i vårt land. För barnet är Victoria som vem som helst som barnet kan prata med, en vän till vilken hen kan beklaga sig. Victoria svarar fåordigt men man märker och känner ändå värmen i hennes svar och barnet nöjer sig oftast med det lilla hon får tillbaka.

Nästan varje dag träffar jag Victoria.
En dag ser jag att hon har världens snällaste ögon. Då berättar jag om Marija. Som inte har bjudit mig på sitt kalas. Fast hon var hemma hos mig förra veckan och lekte. Victoria lyssnar och nickar lite med huvudet.
- Du lilla, säger hon.
Det är konstigt. För genast känns det faktiskt lite bättre. Men jag är fortfarande arg på Marija.

Detta är ingen rolig bok, det är på stort allvar och realistiskt. Det finns inga skratt mellan raderna och bara kanske, finns ett lyckligt slut. Prinsessan Victoria är en bok som man nästan måste samtala om. Hur kommer det sig att vissa har flera mössor att välja bland, och andra inte har någon? Vad kan man göra? Hur kan vi hjälpa varandra? Ibland är det skönt att sätta sig ner och visa barn även denna bild av vår värld och samtid, att ta en stund för allvaret mellan skratten. Förklara att det finns utsatta människor som inte alltid har valt att sitta där de sitter. Detta kräver dock att barnet man läser för är på samma nivå just då, för den här boken kräver sin tidpunkt vilket gör att den kanske inte alltid går hem hos de små barnen. Boken är ett fint litet avbrott och tankeställare.