Det gör ingenting alls att jag läser den andra boken utan att ha läst den första. Så här är det ju också i det vanliga livet. Att plötsligt befinna sig inkastad i ett sammanhang utan att veta ett dugg om vad som skett dessförinnan torde nog ingå i det som kallas levnadskonst. Frustrerande ibland, javisst. Å andra sidan häftigt och äventyrligt om man är lagd åt det hållet.

Året är 1922 och Stockholms stadshus är en skrytbyggnad som inte faller alla i smaken. Kroglivet är under framväxande trots rådande motbokstider och myndighetspersoner registrerar om serveringspersonalen överskrider spritkvoten som tilldelats varje enskild medborgare. I augusti detta år har en folkomröstning hållits i alkoholfrågan. Sidan som inte ville ha totalt rusdrycksförbud klarade sig med några få procents marginal.

Lydia Widén jobbar ihop med Bengt Broberg och de har inledningsvis långtråkigt i sitt privatdetektivuppdrag. Uppdraget att bevaka en värdefull antikvitet misslyckas när ett inbrott görs hos kunden som hittas knockad i sitt hem. Men innan utredningen får fart i boken glider några andra personer in i handlingen.

Servitrisen Frida Sjöberg som nyligen flyttat till stan från en norrländsk småstad får en bärande roll. Hon har erfarenhet från cirkusvärlden och kan konsten att skapa blixtklot som bränner ner icke önskvärda objekt. Ledarna i den maffialiknande krogverksamheten tycker sånt är mycket praktiskt och Frida behöver inte längre jobba som servitris. Sångframträdandet på scen med musiker i bakgrunden blir verklighet, trots tveksam röstkapacitet. De vackra kläderna blir fler i garderoben och hon funderar på att dumpa Jazzgossen.

Med Henrich Murman sipprar en ny stämning in i berättelsen. Han har en syster som ligger i koma. Det är för hennes skull han fortsätter med översättningsarbeten efter den tidigare karriären som spion. Desillusionen fyller honom, nuet bjuder inte på några lustigheter. Det är också med honom som det lokala perspektivet tappar mark, i hans tillbakablickar finns Ryssland, baltstaterna och en kosmopolitisk livsstil.

Jag läser i njutningsfulla andetag och insuper en ljuvlig detaljrikedom som emellanåt ackompanjeras av lågmäld humor. Det känns ovanligt att läsa om hur Lydia betraktar en man som både fläskig och köttig. Dessutom utför de två kvinnorna handlingar med superhjältars förmågor. Balansgången mellan realistiska betraktelser av stockholmsk bostadsbrist och en magisk realism är förförisk. I dialogen saltar uppkomlingen i jetsetlivet sitt språk med franska uttryck. Författarens språkliga nyfikenhet och leklust smittar av sig så jag förlorar mig i minnet av min gymnasielärare i franska som med nasalt dån lärde oss elever att uttala: ”Ömm bång vääng blaang”.

När jag kommit längre in i boken hamnar jag i allt fler sprakande, brinnande och smällande scener. Berättelsen kretsar kring människor som slukar mytologiska berättelser med hull och hår. Det visar sig att en sekt är djupt involverad i eftersökandet av den försvunna antikviteten som tillhört Tycho Brahe, varpå historien avslöjar den ena galenpannan efter den andra. Och de har ärvt sin tro från tidigare generationer.

Bokfigurerna är handlingskraftiga vilket passar storyns händelsetäta utveckling. Från att ha trott mig läsa om ett Sverige som stapplar sig fram med allmän rösträtt och parlamentariskt styrelseskick hamnar jag i en actionfilm. Hjältarna skadar sig, reser sig upp, och förresten har några i persongalleriet kroppsliga reservdelar som kan hämtas från den mest flippade dieselpunkvärlden. Samtidigt sticker någon ett hål på bilden av den beslutsamma superhjälten med ett ”pfff!” I en scen ORKAR alla svåra situationers riddare INTE MER och försöker stänga ute allt obegripligt med en kudde över sitt huvud.

Full av häpnad sammanfattar jag att livet bjuder på mycket. Tänk att jag skulle få läsa en bok som hejdlöst blandar Dick Harrisonska historiebetraktelser med rykande brutalcirkus. En lång tid framöver kommer jag att både le och rysa över bilderna som uppkom i min hjärna hösten 2019.