Margaret Atwoods Häxyngel har underrubriken en modern version av Stormen, och Shakespeares namn står rent av på förstasidan tillsammans med Atwoods. Det är knappast någon mening med att förneka att jag varesig sett eller läst Stormen, och att en del av behållningen av Atwoods roman därför sannolikt går förlorad på mig. Jag visade till exempel upp ett av bokens första stycken för min mer belästa mor, som genast såg det humoristiska i hur luftanden Ariel porträtteras:

Närbild på Ariel i blå badmössa och regnbågsskimrande skidglasögon, blåsminkad i nedre halvan av ansiktet. Han bär en genomskinlig regnrock med nyckelpigor, bin och fjärilar på.

Men för mig, som saknar referens för vem Ariel är eller hur han brukar porträtteras är den absurda framtoningen bortkastad. Pärlor för svin.

Faktum är att jag blev lite förskräckt när jag läste första sidorna, som är en transkription av Fletcheranstaltens (fiktiva) teatersällskaps uppsättning av Stormen. Jag såg inte fram emot drygt trehundra sidor i samma stil som introt:

Presentatör: Ni ska få se på storm, en enorm storm:
en ylande vind som biter söjmannens kind
besättningen svär, och vad värre är:
det blir skrik och rop, mardrömmars knot
men allt är inte som det ser ut, fan tro’t,
bara s’att ni vet.
Flinar.
Och med detta börjar det.

Så blev det emellertid inte heller. Efter de inledande sidorna är texten inte längre skriven på vers, och handlar inte om Prospero, Caliban och Alonso, utan om Felix, en framgångsrik regissör som över ett par års tid förlorar allt som är viktigt för honom. Han bryts ned och går i självvald exil, efter att ha förlorat först sin hustru, sen sin dotter, och slutligen sitt arbete.

Man kan nämligen fortfarande dö i barnsängsfeber, det är bara inte särskilt vanligt. Och små barn kan dö plötsligt i hjärnhinneinflammation. Och förlorar man sedan det jobb som man älskat så mycket att man rentav försummat det nämnda barnet en aning, ja då är det kanske inte så konstigt att man blir lite eljest. Det blir Felix.

Han hade förstås anlitat hjälp. Han behövde några kvinnor, för han visste ingenting om den praktiska sidan av att ha hand om ett barn, och på grund av sitt arbete kunde han inte vara hos Miranda hela tiden. Men han hade tillbringat varenda ledig stund med henne. Särskilt många lediga stunder hade det emellertid inte blivit.

/…/

Hög feber. Hjärnhinneinflammation. De hade försökt nå honom, kvinnorna, men han hade varit på repetition och gett strikta order om att inte bli avbruten, och de hade inte vetat vad de skulle göra.

Efter förlusten av hustrun och dottern begraver sig Felix i arbete, med en uppsättning av Stormen på Makeshiwegfestivalen. Men så blir han plötsligt avsatt från sin post som konstnärlig ledare. Orsaken bakom hans plötsliga arbetslöshet är Tony – en man som han trodde var en lojal underhuggare, men som visar sig vara ränksmidare och konspiratör.

Felix flyttar ut i en stuga – om inte i vildmarken, så åtminstone en bra bit från närmsta tätort – och påbörjar två parallella, mångåriga projekt: att sätta up Shakespearepjäser med interner från Fletcheranstalten, och att planera sin hämnd på Tony. Häxyngel är en berättelse om hur han får en ny chans att sätta upp Stormen, och med list, scenmagi och illegala droger lyckas förena sina två projekt till ett.

Margaret Atwood är en lysande författare – det råder det knappast något tvivel om. En del av hennes formuleringar gör mig själaglad, som när Felix oroar sig för att hans löständer ska lossna och han ska börja läspa mitt i ett anförande, och ”till och med hans lungor rodnar vid tanken”. Men jag har svårt att komma ifrån att Felix inte är en särskilt intressant karaktär. Han är lite pompös, och självupptagen. Han är visserligen intelligent, men alldeles för medveten om det. Detta förmedlar Atwood föredömligt, men hur välskrivet porträttet än är så gör Felix karaktärsdrag mig ganska likgiltig till såväl hans lidande som hans framgångar, eller för den delen hans planer på att utkräva hämnd. Inte heller någon av bifigurerna väcker något varaktigt intresse hos mig – de är bara spelpjäser i Felix grandiosa plan, som jag ju ändå inte känner särskilt starkt för.

Även om jag föralldel kan se parallellerna mellan Felix liv och den uppsättning av Stormen som han ger tillsammans med sina interner (avsatt från tronen; förlusten av ett barn; planerna på hämnd), så hade nog läsningen vunnit på en större kunskap om, och ett större intresse för Shakespeare än jag kan uppbåda. Kanske lämpar sig den också bättre för läsare som har mer tålamod än jag med självupptagna medelålders män. För i slutänden är Häxyngel för mig en bok som är verkligt välskriven, och som jag väl inte har så mycket ont att säga om egentligen, utom att jag aldrig hade läst ut den om det inte vore för att jag skulle recensera den.