Machismo är det latinamerikanska namnet på den machopräglade våldskultur som troligen har sin motsvarighet i alla patriarkala samhällen. I Junot Díaz texter ligger denna kultur underkyld i varje stycke – lika mycket i det sexistiska, våldsamma språket som i den eviga otrohetskulturen och den krävande migranttillvaron.

I den nya novellsamlingen, Det är så du förlorar henne, får vi åter träffa Yunior, som är återkommande och den som håller samman Díaz noveller. Det är genom Yunior världen sker och förändras, även om författaren då och då gör avsteg och bryter in med andra perspektiv. Fokus för novellerna är brustna relationer, relationer vars destruktiva kärna inte sällan utgörs av en översexuell, våldscentrerad manlighet och social och ekonomisk frustration. Ett ytskikt av spänningar leder till oundvikliga sammanbrott och svek – ingens liv är byggt att hålla. Otroheten är en betingning i ett katolskt syndenäste där alla är varandras ”sucios” och ”sucias” (ung. ”smutsiga”) och sexualiteten lika synligt vibrerande som den är förstådd att höljas.

Díaz skriver med precision och utnyttjar spansk-engelskans specifika ton och sätt att bära fram inte bara en machismokultur, utan också ett språk och en kultur som ständigt tycks vara i förändring och i strävan mot något. Migrationens och migranternas rörelse och position i ett samhälle. Framför allt i Det är så du förlorar henne, men också i Sjunk, Díaz debutnovellsamling från 1996 som utger bokens andra del, kan denna berättaröst bli lika mycket av en belastning för texten som den levandegör. Sidorna kryllar bitvis av spanskspråkiga uttryck, ibland på ren dominikan-spanska, och jag gissar att den icke-spanskspråkiga läsaren behöver en ordlista för att helt kunna tillgodogöra sig Díaz prosa. När han då och då frigör sig från berättarrösten uppstår ibland en poetisk närhet, som i Otravida otravez, en skör vardaglig novell skildrad ur den andra kvinnans synvinkel. Eller i Flaca, ett ovanligt ömsint porträtt av en älskad kvinna och ett utsnitt ur en sedan länge förlorad relation.

Det är ingen helhet som ges, varken i de enskilda novellerna eller i volymen. Vi möter Yunior på gatorna i Santo Domingo, på ”campon”, i villaområdet London Terrace utanför New York och på Harvard i ett rasistiskt Boston. Díaz knyter dock aldrig ihop något, han befläckar snarare texten med mänsklig röst. På många sätt ger det intryck av en såväl realistiskt som drömmande litteratur, där yta och sexism avtäcks stavelse för stavelse. Det är en våldsam, vacker rytm.