Recension

: Zinkpojkar
Zinkpojkar Svetlana Aleksijevitj
2014
Ersatz
8/10

”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”

Utgiven 2014
ISBN 9789187891014
Sidor 400
Orginaltitel Цинковые мальчики
Översättare Hans Björkegren
Först utgiven 1989

Om författaren

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i en liten stad i Ukraina och växte upp i en by i Vitryssland. För boken Kriget har inget kvinnligt ansikte tilldelades hon det polska Kapuscinskipriset 2011. Av de fem volymerna som fått samlingsnamnet Utopins röster finns två på svenska, Bön för Tjernobyl  (Ordfront, 1997) och den aktuella Kriget har inget kvinnligt ansikte (Ersatz, 2012),

Sök efter boken

Om ni inte redan sett den, leta upp Grigorij Tjuchrajs film Ballad om en soldat från 1959. En ung sovjetisk soldat får mitt i fälttåget mot tyskarna en kort permission för att kunna hälsa på sin mor, och ägnar hela permissionen åt att försöka ta sig hem genom det gigantiska krigsdrabbade imperiet, bara så att han kan ge henne en snabb kram i förbifarten och sedan dra ut i kriget igen, där vi åskådare redan vet att han kommer att dö. Det är en fantastiskt vacker film, varm, mänsklig och utan uppenbara ideologiska förtecken. Den är också, förstås, romantiskt tjafs. Inget krig går till så, säger jag tvärsäkert, som en av den majoritet av svenska folket som aldrig ens avfyrat ett vapen såhär 200 år efter vårt senaste fälttåg. Men det är ju så hjältebilden ser ut, och inte minst så den såg ut i Sovjetunionen efter det Stora Fosterländska Kriget 1941-45. Den sovjetiske soldat som stod staty över hela Östeuropa var en äppelkindad bondgrabb som utan andra resurser än folkets vilja slog ut fascismen och räddade barn ur brinnande hus. Och om han dog på kuppen – desto bättre, då fick vi en martyr att se upp till.

Avslitna ben. Avslitna armar. Avslitna könsorgan. Avslitna ögon. Tjugoåringar som måste tillbringa resten av livet hasande fram på benstumpar kapade halvvägs upp på låret. Kvinnor som inte vågar berätta var de tjänstgjort eftersom alla vet att bara horor ligger i fält. Par som skiljer sig eftersom han inte kan sluta skrika hela nätterna. Vuxna män som vant sig att lösa alla problem med en kulkärve. Föräldrar som aldrig ens säkert får veta om det är deras son som ligger där i den ihopskruvade kistan. Så såg verkligheten – eller åtminstone en underrapporterad del av den – ut under de 10 år som Sovjetunionen stred i Afghanistan, mellan 1979 och 1989. (De miljontals afghanska offren ska vi bara inte prata om.)

När Svetlana Aleksijevitj, som självutnämnd ”det spårlösas historiker”, på 80-talet började resa runt och intervjua ”afghaner” (alltså de sovjetiska soldater som stridit för de ”internationalistiska” styrkorna) och deras efterlevande precis som hon 10 år tidigare gjort med kvinnliga krigsveteraner i mästerverket Kriget har inget kvinnligt ansikte, är det just krocken mellan de där två bilderna som ofta hamnar i fokus. Kriget såldes ju, både till de som stred och de där hemma, som en vänligt sinnad polisaktion i den internationella segerrika socialismens namn (att denna samtidigt började monteras ner på hemmaplan är ingen motsägelse), där leende blonda ryssar byggde skolor åt tacksamma barn. På plats var den ett helvete, med trupper som levde på burkmat från andra världskriget, dog av brist på sjukvårdsmaterial, drog i ökenstrid utan vatten och utplånade byar med en knapptryckning. De sovjetiska soldaterna fick inte betalt eftersom de då skulle kunna frestas att lägga pengarna på västvaror, så som goda kapitalister sålde de sina egna vapen på bazaren i utbyte mot jeans och videobandspelare. Men OK, de flesta kom ju hem igen… men som vad? Till vad? Vad marterades de för när perestrojkan säger att det var ett meningslöst krig? Vem är de nu om soldaten alltid är den gode och den mordiske kolonialisten alltid är den onde?

De är hjältar! Man borde skriva vackra böcker om sovjethjältar i stället för att göra dem till kanonmat. Vi tar ifrån ungdomen vår heroiska historia.

Farmor grät: ”Mitt älsklingsbarnbarn har inga armar.” Farfar fräste åt henne: ”Du fattar ju inte partiets politik!”

Det är så mycket i det som är omöjligt att acceptera, och inte mindre när man bakom sig har 70 års hyllande av den gode martyren. Skulle min son ha dödat andra människor? Tja, det är vad soldater gör. Men det är ju inte vad hjältar gör. Skulle min son ha gråtit och fått panik inför döden? Tja, det är vad människor gör. Men det är ju inte vad hjältar gör. Skulle jag ha fått hela mitt liv förstört av att någon jag älskar aldrig kommer tillbaka? Tja, det är vad människor gör, men varför ska det stå i en bok, jag är ju ingen hjälte. Människan kan stå ut med nästan oändligt lidande; det vi inte kan stå ut med är tanken att det skulle vara förgäves.

Precis som i sina andra böcker skriver Aleksijevitj ganska lite; hon intervjuar, hon leder, hon ställer frågor, hon låter folk prata… och sedan redigerar hon deras svar till monologer där hon själv sällan syns till, där soldater, sjuksköterskor, mödrar, officerer och äkta hälfter helt enkelt får berätta fritt ur hjärtat. (Så länge de säger något värt att trycka, naturligtvis.) Både krigets och propagandans våld avhumaniserar, förvandlar människor till monster och abstraktioner. Genom att låta dem tala, och själva försöka sätta ord på sina erfarenheter och känslor, återskapar hon mänskligheten. Det är fruktansvärda berättelser; jag rusar andlöst igenom de första 300 sidorna som genom ett minfält.

Minst lika slående, och inte mindre problematiskt, är då ändå de sista 90 sidorna, som ägnas åt en serie rättegångar. Aleksijevitj stämdes av flera av dem hon intervjuat, som flera år senare (med Aleksandr Lukasjenkas regerings goda minne) ångrade att de låtit sina ord stå i en bok. Hur vågar den där författaren använda min historia? Och det är omöjligt att inte sympatisera med dem, inte minst som Aleksijevitj ju onekligen har redigerat deras vittnesmål, och sitter på en maktposition här. De som talade ut om vad de tänker i sina mörkaste stunder, i sin djupaste sorg, får stå som exempel i en bestseller – marteras, propaganderas en gång till. Jag vet inte om jag själv hade hanterat det mycket bättre, och någonstans kan jag där sakna en viss ödmjukhet från Aleksijevitjs egen sida hellre än att vräka på med utdrag ur protestbrev från stödjande författarkollegor.

Ni tycker att jag borde hata staten och partiet… Men jag är stolt över min son! Han stupade som yrkesofficer. Alla hans kamrater älskade honom. Jag älskar staten som vi levde i – SSSR, eftersom min son stupade för den. Och jag hatar er! Jag har inget behov av er fruktansvärda sanning. Vi behöver den inte! Hör ni det?!

Samtidigt understryker det bättre än något grundtanken: i ett system som reducerar människor till med eller mot, goda medborgare eller parasiter, hjältar eller fascister, martyrer eller brottslingar, blir all sanning omöjlig. Då blir även förövarna offer, även offren förövare. Det kommer man kanske inte ur utan att också lyssna på subjektiva sanningar, hur ont det än må göra.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2014-10-20 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-19 19:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5922

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?