Öar har varit något av ett sommarbokstema för mig i år. Inte bara för att böcker om öar sätter en stämning med närhet till hav eller vatten. Öar innebär också en idé om den perfekta tillflykten och möjlighet till isolering. Tove Jansson skriver såhär i sin novell Ön:

Ön: äntligen det privata, det avlägsna, det intima, en avrundad helhet utan broar och staket.
Skyddad och isolerad av vattnet som samtidigt är en öppen möjlighet till frivillig kontakt. En möjlighet man aldrig använder.

I Kerstin Elias Costas nya bilderbok Kajan och jag börjar det just så, med en ö. Ett litet barn i form av en tvättbjörnsunge – en figur som känns igen från Elias Costas förra bilderbok Fjärilshuset – tar båten ut till ön med sin mamma. Det är kväll och havet är alldeles orangerött, medan en ensam båt tuffar fram mellan kobbarna. Färgsättningen bäddar för den ljuva atmosfären som får ta plats på de första sidorna. Sen följer en ömsint bild av mamma och barn på en klippa, där mamman sitter med slutna ögon medan barnets blick är riktad bortåt, ut mot vattnet.

Det är mamma och jag.
Jag och mamma.
Ibland önskar jag mig en vän.

Bara så. Läsaren förstår, och kan snabbt sätta sig in i både hur dagarna med mamma kan vara och hur det där lilla stråket av längtan efter något mer kan te sig.

Då dyker Kajan upp och vill vara med barnet. De blir vänner och det är de två varje dag. “Det blir den bästa sommaren”. Återigen får bilden tala, men också det som byggs upp i tomrummet kring texten som är utan förklaringar. Den bästa sommaren kan vara väldigt mycket, och vilket barn eller vuxen kan inte själv fantisera om vad det innebär?

Men en sommar går fort.
I höst ska jag börja skolan,
men det vill jag helst inte tänka på.

Så förstärks det vemodiga i berättelsen. Nätterna blir mörkare och Kerstin Elias Costa berättar fåordigt och poetiskt och visar i bild hur det kan kännas att lämna sin vän, ön och sommaren. Det är dags för skolstart och skolhuset tornar upp framför det lilla barnet och kastar skuggar över gården. Årstiden skiftar, liksom sinnesstämning och färgton.

Men kanske är inte skolan så läskig som den först verkade? Och kanske går det att få vänner även här? Leken med den nya vännen skrivs fram såhär vackert: “Vi är fåglar och stjärnor som aldrig faller/ ända till mamma hämtar.” och berättelsen avslutas i samma ömsinta känsla som den inleddes med.

Kajan och jag rymmer inte bara tankar kring öar och deras isolerande funktion, men också kring vänskap och det outtömliga temat att börja skolan, med allt vad det innebär. En perfekt sommarbok med såväl värme som vemod och framtid. Och förstås – vetskapen om att ön, den finns kvar. Det kommer nya somrar.