Recension

: Ett liv för lite
Ett liv för lite Kristofer Ahlström
2014
Forum
9/10

Mellan fantasi och verklighet. Eller i allt på samma gång.

Utgiven 2014
ISBN 9789137138404
Sidor 378

Om författaren

kristofer ahlstrom 1
foto: Emily Dahl

Kristofer Ahlström är frilansjournalist som regelbundet medverkar i Dagens Nyheter och Aftonbladet. Han är uppvuxen på Gotland men boende i Stockholm. 2011 debuterade han med romanen Bara någon att straffa som blev nominerad till Borås tidnings debutantpris.

Sök efter boken

Vid köksbordet började berättelsen sina.
Men räknar man dagar och månader från den kvällen är det inte svårt att förstå vad som sedan hände där uppe på berget.
Jag kan se för mig hur han tog av henne skorna, lite fumligt, kanske darrade de i hans händer. Hur han försiktigt kysste hennes nylontår och nylonsulor, att hon fnittrade till och nästan, som av en reflex, sparkade honom i ansiktet. Han kramade om hennes vader och lår och sedan skinkor, hon tryckte sig mot honom, klöste med kroppen mot hans. Tills han lyckades få ner byxorna runt fotknölarna, stelbent och stolpig, och hon fick upp klänningen över höfterna. Graniten som skavde i svanken. Hennes händer mot hans skjortbröst. Hon kysste honom på pulsen: på halsen, i ljumsken, på handlederna. I gungande takt. Tills han helt spändes upp, svullnade av, gick ner.

Ett liv för lite börjar i det som är en stark tråd boken igenom: berättelserna. Barnen sitter på golvet och lyssnar på föräldrarnas berättelser om hur hur det ena och det andra gick till. Det är berättelser som barnen hört många gånger, kanske förändras de lite efterhand, men aldrig att de skulle tröttna. Ellen och Arvid möts i en cykelolycka. Senare föder Ellen trillingar, varav ett av barnen dör.

Det var ingens fel och kanske var det därför som tomheten alltid skulle finnas kvar hos dem, en hålighet innanför hennes bäcken som tunnlade sig hela vägen till hjärtat.

Det är egentligen upptakten, men var börjar och slutar en berättelse? Och vilka berättelser är de sanna berättelserna, de som räknas framför andra?

Vad betyder egentligen döden? För ett tag sen postade en kompis en artikel på facebook om hur galet folk betedde sig förr i tiden. Klädde upp döda släktingar i fina kläder och lät dem vara med på fotografierna. ”Det var inte galet på den tiden”, skrev hon. Förr kunde folk inte ta fotografier som idag, i sekund och minut, och de hade dessutom ett annat, mindre dramatiskt förhållande till döden och döda kroppar. De döda fick alltså vara med. För att kunna bli ihågkomna. Eller kanske så att de aldrig skulle lämna.

David och Caroline är syskonen som överlever. Det Rönnbergska blodet rinner genom släkten, och med den en förbannelse som kan drabba den som inte är försiktig nog. Det är galenskapen. Som suger tag i människor utan att fråga först. Ger sig på de svagaste, delar upp samhället. Där Caroline kommer att lämna familjen och söka sin väg bort, uppåt, klättra snabbt – blir David kvar i sin egen värld, där berättelserna är viktigare än nio-till-fem-jobbet.

Priset man betalar för drömmar är mellanskillnaden mellan påhitt och verklighet, och det priset är högt, kanske det högsta som finns. Och för varje gång man tvingas vakna igen blir verkligheten lite sämre, lite mindre värd. Glappet större och priset högre.

Kristofer Ahlströms andra bok är en berättelse om klass. Om mänsklighet och hur vad vi föds i för alltid kommer att påverka oss. Även när Caroline tar sig in i den så högt eftertraktade övre medelklassen, är det med sårskorporna av sitt förra liv alltid kvar, enkla att pilla av och få att blöda ner vilket vackert bordsskick som helst. Om verklighet och fantasi. Om psykisk ohälsa, vad det egentligen innebär. Även när David får mediciner för att anpassas till den här verkligheten, den vi alla anser oss känna till (eller?), den där inga konstigheter försiggår (vad som nu är normalt?), försvinner aldrig hans längtan efter flykten. Den med andan i halsen, in i de mörka skogarna med rötterna vandrande över mossan, den genom ordnad trafik av metallkarosser; så får de väl flytta sig då!, den där du möjligen förlorar dig. Men du gör det i ett vackert syfte. Eller du gör det för att alternativet inte är något värt.

Att skriva en familjesaga innebär också att förflytta sig genom årtiondena, där varje epok bör komma till liv.

Löftet om masshysteri: i rutan talade en man, det stod att han var ordförande för regeringens millenniedelegation. Ett snår av luddiga mikrofoner under hans haka.
- Först efteråt vet vi, sa mannen och harklade sig.
- Det är en så oerhört komplex miljö, sa han.
- Allt är så oerhört beroende, sa han.
(…)
Problem med vattenförsörjningen kunde slå hårt, särskilt i städerna, vatten måste tillfälligt köras ut i tankbilar, man fick inte tappa upp för mycket på förhand, om hela Stockholms befolkning gjorde det skulle trycket sjunka och det fanns risk att få in avloppsvatten i kranarna.
(…)
David försökte blunda bort det, men på insidan av hans ögonlock rasade hissar, tusentals mikroprocesser nollställdes och flygplan störtade, tåg blev stående på spåren och telefoner sände tystnad, bankomaters skärmar stirrade döda.

Ahlström väcker minnen jag inte trodde att jag hade; här av millenieskräcken. Vad skulle hända när tiden slog över till 00, skulle allt krascha då? Han målar också upp minnen jag inte har; som Palmemordets lamslagning av Sverige, och skräcken för kommunister på arbetsplatserna.

Den känns lite för lång, boken. Men det är också det enda jag har att säga som är negativt. Sällan har jag läst något som får mig att vika för så många sidor av älsklingscitat! Mitt liv finns också med i den här boken, jag lär nytt och tänker nytt, imponeras och inspireras. Meningarna rör sig melodiskt i hjärnan. Första citatet i den här recensionen är en sexscen, läs den igen. Hur skickligt är det inte att skildra så komprimerat, ett helt samlag, ge läsaren utmärkt sinnesnärvaro i fysik och känsla, i ett så kort stycke? Det är stilistisk perfektion, det är vad det är. Varsamt flyter jag mellan bokens verklighet och fantasi, utan att någonsin tappa greppet.

Eller vilket som nu är meningen…

Lina Arvidsson

Publicerad: 2014-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2014-11-20 23:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5968

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?