Det finns en textrad av Edgar Allan Poe som jag fäst mig vid. Den som lyder: ”And so, being young and dipped in folly, I fell in love with melancholy.” Och ungefär så är det med mig och den grekiska tragedin. Jag var en trulig tonåring när jag läste min första tragedi – det var Medea, och jag var olyckligt kär och sviken, och kanske var det därför den gick rakt in i hjärtat. (Medea är, som ni kanske vet, en hämnare av just sådana oförrätter.)

Men det var inte bara det. De antika grekiska dramerna hade något som jag kände saknades i omvärlden och nutiden. Där skulle man hellre vara världsvant ironisk än drastisk och dramatisk, hellre känslosval än känslosvallande. Men i de gamla böckerna fanns den: passionen. Där fanns liv och död och drama, där fanns starka stormande känslor som skreks ut utan skam. ”Å! Vilken av mina sorger ska jag börja med? Det är ju ändå lika illa, var jag börjar, och mellan slut och början finns det bara sorg” utbrister Klytaimestra i Ifigenia från Aulis. Långt ifrån blasé.

Även som vuxen, när känslorna allt som oftast har slutat svalla som vågorna på Hellas hav och mojnat precis som vindarna vid stranden av Aulis, ger läsningen av tragedierna fortfarande en känsla av plötsligt påkommen livslust. Grekerna hade ett ord för det: katarsis. Aristoteles menade att ur ett känslomässigt sammanbrott, ett klimax bestående av överväldigande, föds en känsla av förnyelse. En sorts rening.

Och hela känsloregistret ryms verkligen i Euripides verk. Mycket mer än sorg finns bland dessa mer än tvåtusen år gamla rader, fulla av ilska, glädje, stolthet, olycka och humoristisk dråplighet. Men framför allt är det nog ändå en känsla som dröjer sig kvar efteråt: orättvisa. Livet är orättvist, döden är orättvis, båda drabbar de oss människor på sätt som vi inte kan hantera. Det är något som mänskligheten alltid har och alltid kommer att behöva ge uttryck för.

I just den här utgåvan återfinns de två sista tragedierna som Euripides skapade under sin livstid. De skrevs av det grekiska dramats främsta förnyare, på sin ålders höst, under en tid då Athen var en stormakt under nedgång och fall. Euripides var lite av sin tids Strindberg: en nyskapande dramatiker, inte rädd för att kritisera vare sig gudar eller människor. En som retade den samtida opinionen och som ofta kritiserades, både för hädande och kvinnohat.

Synen på kvinnorna tycks i själva verket ha pendlat mellan förakt och beundran. I Backanterna är Ifigenia närmast att ses som en hjälte, modigare och mer rakryggad än en hel här av krigsdugliga män.

Bakgrunden är den här: Vid Aulis strand ligger den grekiska flottan overksam i stiltje och enträgen väntan på vind. Barbarerna i Troja ska straffas, den sköna Helena återerövras till sin make. Men hur ska man ta sig över till Troja utan vind i seglen? Kalchas, siaren, hävdar att oturen beror på att gudinnan Artemis är vred och att om dödläget ska kunna brytas måste gudinnan blidkas med ett offer: kung Agamemnons dotter, Ifigenia.

Och Ifigenia låter sig offras, även om hon först låter sitt vemod höras i en elegisk klagan på trageditypiskt vis. Det är också här det ovan nämnda klagoropet från Klytaimestra – Ifigenias mor – kommer in i bilden, där hon utbrister sitt ”mellan slut och början finns bara sorg”. Med tanke på att det är en tragedi behövs kanske ingen spoiler alert för att säga att det slutar med ond bråd död. (Så även i Backanterna, som i övrigt är en mycket mer komisk och också mer bloddrypande historia, där de kvinnliga anhängarna till Dionysus-kulten går bärsärkagång i religiös extas och sliter sönder både boskap och män med sina bara händer.)

Har man aldrig läst en tragedi förut kan det kanske kännas lite styltigt med versmåtten i början, men de ger också en melodiskt och behagligt rytmisk läsning som man snart kommer in i, även för den som inte behärskar jambisk trimeter eller katalektisk trokéisk tetrameter. Dessutom har dessa pjäser den praktiska egenheten att det finns en trygghet i det givna persongalleriet – samma karaktärer och historier återkommer ofta i verken, så har man väl blivit lite insatt i de antika myterna så känner man snabbt igen sig.

För övrigt kan det vara lite kul kuriosa att de sista raderna i Backanterna är exakt desamma som i tre andra av Euripides dramer, och att en av dessa rader också återfinns i början av Medea. Däri finns dessa tragediers tematik i ett nötskal:

I många gestalter tar gudomen form
och ofta vill gudarna väcka vårt hopp
ty ingenting blir som vi väntade oss:
det oväntades form beträder en gud.
Det var detta vårt spel ville visa.

Men: kommentarerna och inledningen av Jan Stolpe lämnar faktiskt lite att önska. Inledningen för att den så tydligt riktar sig till bara en viss typ av läsare, den redan väl insatta. Kommentarerna för att de placerats längst bak utan tydlig hänvisning i texten, vilket gör att man måste bläddra fram och tillbaka konstant och lätt kommer av sig i läsningen. Vill man att dessa verk ska överleva i tvåtusen år till och inte bara bli en inbördes angelägenhet för litteraturvetare får man nog bjuda på lite mer läsvänlighet än så, fantastiska översättningar och klassiker till trots.