Idas liv skulle kunna vara perfekt. Men det är det inte. Hon är 40 år och barnlösheten gör sig påmind. Långvariga relationer saknas. Att vara den som blir utan och uppleva att alla andra har det man saknar.

Ida åker till sommarhuset som hon äger tillsammans med sin syster. Hon känner sig som en gäst i sitt eget hus. Det skaver och värker inombords ju närmar sommarstugan hon kommer. Där finns systern Marthe med sambon Kristoffer och hans dotter, Olea.

De har tagit över, tycker Ida. De har målat sommarstugan i en ny färg och nu ser den ut som alla andra.

Huset är fullt av minnen. De hänger kvar i form av dofter, gamla snäckskal och barndomens porslin. Här finns starka känslor från förr som upprepar sig i nuet. Att aldrig vara den utvalda. Att aldrig få vara mittpunkten för uppmärksamheten i familjen. Att vara den som alltid förväntas klara sig själv. Den duktiga och starka.

Jag hänger mig kvar i boken trots irritation och ångest över Idas beteende. Jag känner med henne och lider med henne. Jag vill väcka henne från självföraktet, onödigt risktagande och den förödmjukelse hon utsätter sig för om och om igen.

Avundsjuka, missunnsamhet och oförmåga att ta ansvar för sina handlingar är återkommande egenskaper jag lägger på Ida.

Jag drar mig till minnes känslan jag fick av Lena Anderssons Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande. En person som är oförmögen att se sig som något annat än ett offer för andras handlingar.

Aubert har skrivit en bok som berör och upprör.