Recension

: Fantastiska berättelser
Fantastiska berättelser Lars Gustafsson
2016
Albert Bonniers Förlag
7/10

I Borges fotspår

Utgiven 2016
ISBN 9789100167172
Sidor 245
Först utgiven 1967, 1989

Om författaren

Lars Gustafsson var författare och filosof, född 1936 i Västerås. Han debuterade 1957 med Vägvila och gav sedan ut mängder av romaner, diktsamlingar, essäsamlingar, reseskildringar och dramer. Mellan 1983 och 2006 bodde han i Austin, Texas. Han avled 2016.

Sök efter boken

Lars Gustafsson gick ju som bekant tyvärr bort i april i år, 79 år gammal. Den sista boken från herr Gustafsson själv blev Doktor Wassers recept från 2015. Men bara en månad efter bortgången släppte Albert Bonniers en nyutgåva av dubbelvolymen Fantastiska berättelser som består av Förberedelser till flykt från 1967 och Det sällsamma djuret från norr från 1989. I denna form kom de två böckerna så sent som 2008 på Atlantis så det är långt ifrån några bortglömda texter som nu återigen sett dagens ljus.

Vad det rör sig om är sammanlagt tjugosex kortare berättelser som befinner sig någonstans i gränslandet mellan magisk realism och science fiction. De äldre historierna kan sägas ligga närmre det förra genrebegreppet medan texterna som utgör Det sällsamma djuret från norr snarare utspelas i science fiction-miljö. Men oavsett alla försök till genrebestämningar så vilar i alla fall Jorge Luis Borges ande över Fantastiska berättelser.

Det är något som är omöjligt att komma från. Allt som kännetecknar den gamle argentinske mästaren, på gott och ont, finns här: fiktiva böcker och platser, paradoxer och labyrinter, den nästan fullständiga frånvaron av kvinnor och idéernas höga luftighet. Det är mat för hjärnan och själen och det är sense of wonder snarare än intensiva känslor och dramatik.

Som science fiction betraktad är Det sällsamma djuret från norr inte särskilt märkvärdig. Även om berättelserna sägs vara nedtecknade fyrtiotusen år in i framtiden är det av någon anledning ständigt 1900-talet som är måttstocken som allt det som utspelar sig mäts gentemot. De gamle som levde under denna tid hade nämligen många märkliga seder och hade fått det mesta om bakfoten – därför är det desto underligare att berättarna ständigt återkommer till denna tid som referens.

Det gör att det inte är någon idé att som läsare försöka hålla fast vid fiktionen. Texten får en karaktär av pastisch eller möjligen allegori. Det här är som science fiction, vi lånar rekvisitan och karaktärerna (åtta officerare på mässen i ett rymdskepp som berättar historier på Decamerone-vis för varandra) men det känns åtminstone delvis som något annat.

Det finns något artificiellt över de här historierna, vilket kanske är en ironisk sak att säga eftersom all skönlitteratur är konstgjord, men det är som om labbteknikerna ständigt är fullt synliga. Historierna framstår mer som tankeexperiment än som berättelser. Det ställs fram gåtor och mystiska skeenden för beskådande; det är män som går in i speglar, varelser som befinner sig på mångtusenåriga resor i kristaller, män som dubbleras till tvillingar, meditationer över de illusioner de gamle hyst om tid och rum och så vidare. Spegeltemat är förstås tacksamt i det här sammanhanget och inte sällan påminns jag om en annan svensk Borges-påverkad svensk författare, Peter Nilson.

Förberedelser till flykt är mer experimentell till sin natur. Kanske avspeglar det något av skillnaden mellan ett modernistiskt 60-tal och ett postmodernistiskt 80-tal. Här finns till exempel det sista kapitlet i en roman av enklare snitt – men romanen i sig existerar förstås inte i annat skick än detta sista kapitel. Ett typiskt 60-talspåhitt som påminner om J.G. Ballards novell The Index – en innehållsförteckning till en fiktiv bok.

Gustafsson skriver i sitt efterord att hans tanke var att skapa ett tomrum, ”nämligen den tänkta roman som måste antas föregå detta gråtmilda kapitel, och sedan låta detta tomrum fyllas med läsarens egna bilder.”

Detta tomrum återkommer i vad som är både min och, vad det verkar som, Gustafssons favorit i samlingen: Besökaren. En människa möter en nyfiken ängel. Men innerst inne i människan finner ängeln en tomhet som skrämmer honom och han flyr. Som Gustafsson skriver:

Människan är för stark för honom.

Ty ett sådant tomrum måste rymma oändliga krafter. Styrkan i en negation beror alltid av vad den negerar. I närheten av ett mycket djupt tomrum blir en mycket stor närvaro tänkbar.”

Det är nästan så att jag får för mig att tomheten som beskrivs i dessa berättelser negeras av den kraftfulle författarikonen Gustafssons närvaro. För jag kan inte låta bli att höra hans lite knarriga författarröst i bakgrunden när jag läser Fantastiska berättelser. Och även om jag inte är helt förtjust i texterna så finns det ändå en säkerhet och tyngd i framställningen som åtminstone bitvis glimrar till och ändå får dem att klart höja sig över good enough-nivån.

Tomas Eklund

Publicerad: 2016-12-08 00:00 / Uppdaterad: 2016-12-07 13:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6779

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?