Allt ljus på mig. Jo, lite beröm är jag nog värd. Det var ju jag som hittade alla spår som ingen annan hittade. Och jag förstod hur allt hängde ihop. Aj visst ja … det var ju inte så jag menade. Jag måste ju hålla mig i skuggorna och inte bli upptäckt. Men du fattar. Förresten ska vi ta ett glas ihop?

Du bjuder? Gärna det. Jag har liksom inte så mycket att betala med. Vistelsen i krigsfångenskap var inte direkt lönsam. Hm, en Gauloise? Nej tack. Jag föredrar min pipa. Jo, absolut. Det gäller att hålla sig försedd med tobak. Ha lite kontakter så man inte blir utan. Alltså, vad är det för konstgjord sprit det här? Knappt drickbart, eller vad säger du? Du känner ingen skillnad? … det var som tusan?

***

Bry er inte om mina försök att leka med deckargenren. Jag fick bara ett infall och tänkte på repliker som kunnat vara hämtade från en annan tid då män med hatt och rock sällan ifrågasattes.

När man läser deckare bör man inte ta på sig alltför kritiska glasögon. Intrigen är i 99 fall av 100 viktigare än något annat. Handlingen kretsar kring ett brott som ska lösas. Figurerna är ofta skissartat beskrivna, vilket främjar snabb läsning. Miljöbeskrivningar är också kortfattade. Varför ha transportsträckor när det intressanta är gåtan?

Bakgrunden i deckaren 120, rue de la Gare är det ockuperade Frankrike. Privatdetektiven Nestor Burma har fått en utskrivningsorder om att resa hem från ett tyskt krigsfångeläger. En av medfångarna är svårt sjuk och viskar strax före dödsögonblicket ett gåtfullt budskap till honom. När tåget nått Lyon uppstår kalabalik när Burma känner igen en kollega, som rusar efter det sakta rullande tåget för att hälsa. Kollegan blir nedskjuten och dör ögonblicket efter det glada igenkännandet. Varför? Lojalitetskänslan fyller Burma, så i stället för att åka vidare till sin privatdetektivbyrå i Paris blir han kvar i Lyon för att utreda kollegans död. Dessutom sammanlänkas de båda dödsfallen av en och samma adress: 120, rue de la Gare.

I 1940-talets Frankrike krävs tillstånd för att resa mellan Lyon och Paris eftersom de ligger i olika ockupationszoner. Vissa personer har lättare att få resetillstånd; för andra är det betydligt svårare. Att gå långa sträckor är inget ovanligt, inte heller att dricka surrogatkaffe – det råder ju ransonering. Någon har reservoarpennan och blyertspennan i samma kavajficka. För 80 år sedan var en sådan detalj inget att höja ögonbrynen för, men i mig öppnas en tidsloop med svindelkänsla .

En av de kvinnliga personerna i boken är till utseendet mycket lik en känd filmstjärna. Mellan raderna framgår att kvinnor inte är pålitliga även om de är mycket vackra. Det känns enormt underligt att läsa år 2019. Men jag får påminna mig om att år 1943, när Léo Malets bok gavs ut, var en tid när populärkulturen gärna spred en sådan bild av kvinnor. Tänk Lauren Bacall, Rita Hayworth och Lana Turner.

Men åter till huvudpersonen Nestor Burma, privatdetektiv. Han är på något sätt en sammansmältning av den moderna tidens hårdkokta detektiv och en person som kunde varit Hercules Poirots lillebror. Han besöker barer för att ställa frågor till folk som kan tänkas ge en ledtråd. Han knyter kontakt med polisväsendets kriminalare och de har ett visst samarbete. Även en journalist medverkar som en reko person i nätverket – särskilt som dryckeskompis. Jag fascineras av hur männen hälsar på varandra. De ska alltid bjuda varandra på något att röka. Så var det förmodligen. En fredsgest män emellan.

Det är i dialogerna läsaren lär känna huvudpersonen. Han är mycket ironisk och oneliners är något han gillar att svänga sig med. Det hör till genren och jag är säker på att författaren kikade på andra författare av noir-deckare när han skrev. Mer ovanligt är nog att privatdetektiven ges möjlighet att briljera med kunskaper om mörk litteratur skriven av Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Det är med nöje jag även småler åt flirten med språkligt bevandrade läsare. Prova bara att jämföra uttalet mellan Paris och efternamnet Parry (med franskt uttal).

Tänk att det finns deckare som inte handlar om en upphittad kvinnokropp. Sådana växer inte på träd. Den här deckaren är charmig för de tidstrogna rökiga barerna och inte minst för den rafflande scenen på den dimmiga bron.