Recension

: Lite ledsen
Lite ledsen: Depressiva Döden Victor Ville Johannesson
2019
Placenta Förlag
8/10

Lite ledset och mycket träffsäkert

Utgiven 2019
ISBN 9789198437928
Sidor 160

Om författaren

Victor Ville Johannesson är konstnären, serietecknaren, grafiska formgivaren och författaren som står bakom instagramkontot Depressiva Döden (@victorvillejohannesson.art). Han debuterade 2017 med Fan vad trist: Depressiva Döden och tilldelades 2018 Dalslands Sparbanks Litteraturpris för samma bok.

Sök efter boken

[li`te les`sen] – stavat just så, på fonetiskt vis, är en samling bilder med korta textkommentarer. Författaren/konstnären är Victor Ville Johansson, bättre känd på Instagram som Depressiva Döden. Och titeln får nog anses vara försiktigt tilltagen, för det är inte bara lite ledsamhet som bilderna ger uttryck för. Boken utgörs av stora helsidesillustrationer i svart, vitt och rött, som i princip alla i någon form visar skelettliknande varelser i olika skeden av förtvivlan. Varje bild ackompanjeras sedan av en eller två ensamma textrader. Det är effektfullt, och känslan som väcks är en av bitter galghumor ibland, och andra gånger bara sorgsenhet.

Under läsningen sorterar jag mentalt bilderna i tre kategorier. Den allra första bilden visar en blomkruka med en vissen kvist, och texten: ”Födseln var ett antiklimax”. Den är representativ för de rent depressiva bilderna. Ofta starka och på något besynnerligt sätt vackra, men inte särskilt underhållande. En annan pärla är en ensam och uppgiven figur där det ser ut som att någon slags moln av förtvivlan stiger upp från dess rygg, med texten: ”Jag läste att alla ens drömmar kunde besannas. Så jag har givetvis inte sovit sedan dess.”

En andra kategori är de nästintill tramsiga: en bild på en T-shirt med ordet ”stämning”, och textraden: ”Jag hade tryckt stämning på en tröja. Ibland kunde man inte vara tydlig nog.” Eller en diffus, sorgsen figur som stirrar ut från sidan med kommentaren: ”Jag reste alltid lätt packad i händelse av medresenärer.”

En del av bilderna drar istället mer åt det filosofiska, existensiella och religiösa – som en ytlig skiss av en korsfäst figur med törnekrona, och texten: ”Det var ju själva fan att det inte var själva fan utan Gud som tycktes hata mig obehindrat”.

De här kategorierna har alla sina styrkor, och kompletterar varandra fint, men kanske hade samlingen vunnit på att ha något färre av de rent depressiva bilderna. Att göra humor av depression är inte enkelt, risken finns att slå över i ren självömkan eller att svärtan tar över och suddar ut det absurda eller humoristiska. En av mina stora favoriter Nina Hemmingsson är expert på att hålla sig just på rätt sida av den linjen. När Johansson är som bäst kan [li`te les`sen] faktiskt konkurrera väl med Hemmingssons enrutingar, men när jag läser en hel samling av bilderna på det här sättet så håller det inte alltid hela vägen. Johansson är i gott sällskap där – jag har samma problem när jag läser Jan Stenmark: en och en är bilderna ofta geniala, men tillsammans tenderar de att bli…. lite väl deprimerande. Den enhetliga teckningsstilen med bara tre färger blir också lite enahanda efter ett hundratal sidor. Kanske bör [li`te les`sen] helt enkelt inte sträckläsas.

En annan brist som det må vara lite småaktigt att störa sig på, men som faktiskt stör min läsning, är valet av typsnitt. Jag är helt med på vilken känsla Johansson vill förmedla, och till en början tycker jag om det courier-artade typsnittet, men efter ett par sidor märker jag att jag ibland har svårt att läsa texten, trots ganska skaplig synskärpa och nya glasögon. Det beror på att vissa bokstäver är lite svaga i konturerna, som det blir på en skrivmaskin om man slinter på tangenten, eller träffar en punkt på färgbandet som är lite sliten. Det ger en ganska charmig effekt, tills jag upptäcker att ”g” och ”k” är de enda bokstäver som är svaga, och de är svaga på exakt samma sätt varje gång. Det förstör illusionen för mig; det känns massproducerat istället för mysigt retro.

[li`te les`sen] är full av fyndiga one-liners, av en mörk humor som är skarp och som jag uppskattar ännu mer för att den känns ärlig och uppriktig. Jag associerar ofta under läsningen till en vän, som på samma lakoniska och nattsvart humoristiska sätt brukar kommunicera kring sin psykiska ohälsa. Och kanske fabulerar jag bara, men jag undrar om något av bokens syfte uttrycks i smyg som ett meta-budskap i en av bilderna, där ett av de ständigt återkommande skeletten/vålnaderna famlar i ett stort mörker, med texten ”Mörk humor kan vara en gateway-drug till tyngre samtal.” Jag kan se hur den här boken skulle kunna bli en julklapp från en introvert och nedstämd vän eller familjemedlem till en annan – ett underförstått ”vi kan prata om det här om du vill. Och kanske kan vi skratta åt eländet också.”

Katie Collmar

Publicerad: 2019-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2019-11-13 03:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7917

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?