Recension

: Natt klockan tolv på dagen
Natt klockan tolv på dagen Arthur Koestler
2014
Modernista
7/10

Enkelriktat på den enda vägen

Utgiven 2014
ISBN 9789174994810
Sidor 263
Orginaltitel Darkness At Noon
Översättare Tore Zetterholm
Först utgiven 1938

Om författaren

Arthur Koestler (1905–1983) var en brittisk författare med ungersk-judiska rötter. Natt klockan tolv på dagen skrevs på tyska i Paris med titeln Sonnenfinsternis (1940), ett manus som gick förlorat vid hans flykt undan nazisterna. Hans partner, skulptören Daphne Hardys engelska översättning Darkness at Noon (1941) kom att bli en världsklassiker. Romanen behandlar Moskvarättegångarna 1936–1938 och är – genom Koestlers första­handserfarenhet från resor i Sovjet – en av de mest inflytelserika skildringarna av Stalintiden.

Sök efter boken

I Dostojevskijs Bröderna Karamazov finns en novell insprängd som handlar om den gången Jesus kom tillbaka… i Spanien på 1500-talet. Jesus blir, som man kan vänta sig, omedelbart arresterad av inkvisitionen och kastad i en cell dit storinkvisitorn kommer för att förklara att det sista katolska kyrkan behöver på toppen av sin makt är en frälsare som springer omkring och pratar om fri vilja och moraliska dilemman. Hur jävla korkad var Du som tackade nej till Satans erbjudande, kan Du inte bara ge folket lite bröd och skådespel, säga åt dem att de är goda, och se till att de följer vad vi säger åt dem i allt världsligt och andligt? Om Du inte kan det kan Du fara åt… ja, Du av alla borde ju veta.

Att Natt klockan tolv på dagen (titeln en inte helt lyckad översättning av den betydligt klatschigare Midnight At Noon) från 1941 är en romanlång utveckling av samma idé är så uppenbart att till och med karaktärerna i den märker det, men det borde de ju; de är ju lärda ryssar… f’låt, medborgare i ett ospecificerat stort land i öster där alla har ryska namn och där det var en kommunistisk revolution 20 år innan boken utspelar sig, och där det i verkligheten hade ägt rum just sådana rättegångar nyligen). Huvudpersonen Rubasjov är en av det gamla gardet, han har varit med hela vägen från början; de underjordiska dagarna, revolutionen, inbördeskriget, de misslyckade försöken att sprida revolutionen utomlands… och sedan maktkampen, utrensningarna, rättegångarna. Så när nu hemliga polisen (unga män, uppvuxna efter revolutionen, fyllda med den skoningslösa retorik han själv uppfunnit) hämtar honom mitt i natten och kastar in honom i en cell är han inte förvånad. Stal… f’låt, ”Nummer 1″ har ju rensat bort alla andra, det måste bli hans tur förr eller senare. Men nu återstår ett val: hur, och för vad, ska han dö? Som en öppen regimkritiker som bara ger makten mer ved på elden, som en ångerfull dåre, i tystnad utan rättegång…? När han sitter där i sin cell och väntar på det oundvikliga vandrar tankarna, både i ensamheten och i samtal med förhörsledare och medfångar. Han har idéer, men vad förmår idéerna när Idén redan har segrat? Det är ju inte det att han slutat tro på idealen – tvärtom, alla han trampat på och allt han offrat har bara gjort dem viktigare. Men han kan inte undvika ironin i att en revolution som utlovade förändring och framsteg verkar vara tvungen att låsa fast sig i en mordisk diktatur som inte tål oliktänkande för att skydda idén den baserade sig på. Är det värt det? Kan det inte vara det? Vad är alternativet?

Minns du stället i bibeln när stammarna i öknen började ropa: Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten?

1930-talet, alltså. Ett Europa som på dubbla led i språngmarsch var på väg mot förintelse och rättfärdigade allt med retorik om folkets bästa, om utopin, och om katastrofen som väntade om den andra idén vann. Någonstans i mitten den fina, liberala eller kristna eller socialdemokratiska demokratin med sina idéer om tolerans och öppenhet som syftar till… vad? Vad är målet, vad är utopin, vad är endgamet förutom det man har här och nu – och hur konkurrerar det med en ideologi, vare sig den är politisk eller religiös, som erbjuder oändlig lycka och därmed rättfärdigar oändliga offer? Om valet står mellan att vara omänsklig eller behandlas som det… Det Koestler riktar in sig på är större än bara en specifik regim, en specifik ideologi, det är hela frågan runt ändamål och medel, och om vi överhuvudtaget kan ha det ena utan att behöva acceptera oacceptabelt mycket av det andra.

Jo, även om boken är rejält daterad (och ärligt talat mer än lovligt torr i långa stycken) är Koestlers kämpande med begreppen absolut relevant än idag. Och lite stör jag mig på det – både för att den fan inte borde vara det, men också för att det är den sortens bok som egentligen vill vara en filosofisk essä så mycket att den nästan glömmer att vara en roman. Men även om Rubasjov har svårt att hitta någon väg ut ur sitt idealistiska moment 22, hittar Koestler någonstans ett slut som, trots att molnen hopar sig och idéerna bara låses fast allt hårdare, antyder något bortom murarna.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2015-01-29 00:00 / Uppdaterad: 2015-01-28 23:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6053

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?