Recension

: Ryskt bläck
Ryskt bläck Tatiana de Rosnay
2014
Sekwa
4/10

En bestsellerförfattares vedermödor

Utgiven 2014
ISBN 9789186480837
Sidor 408
Orginaltitel À l'encre russe
Översättare Elisabet Fredholm
Först utgiven 2013

Om författaren

Tatian de Rosnay
Fotograf: Charlotte Jolly

Tatiana de Rosnay arbetar som litteraturkritiker och som journalist på tidskriften Elle. Hon föddes 1961 och bor i Paris. Debuten kom 1992 med L’appartement Témoin. På svenska finns förutom Ryskt Bläck även Sarahs nyckel (2007), Bumerang (2010), Huset du älskade (2011), och Colombes granne (2012).

Sök efter boken

När Nicolas Duhamet ska förnya sitt pass får han på grund av en byråkratisk rutin reda på saker som rejält skakar om hans värld. Visserligen kände han redan till att hans far var född i Sovjetunionen. Han har dock alltid fått höra att det berodde på att hans farfar hade tagit med Nicolas farmor på en resa till Leningrad när hon var gravid, och att hans far hade fötts för tidigt.

Det visar sig att hans farmor i själva verket redan var gravid när hon gifte sig och att Nicolas förmente farfar adopterat barnet. Det här är uppskakande nyheter för Nicolas. Chocken leder till att han skriver en roman som bygger på hans sökande efter den okända fjärdedelen av sitt ursprung. Romanen säljer internationellt i 30 miljoner exemplar, hollywood-filmatiseras med Robin Wright i huvudrollen, och gör Nicolas till en litterär fixstjärna, praktiskt taget över en natt.

Allt det här har skett innan boken som vi läser har tagit sin början. För nu har Nicolas och hans nuvarande flickvän Malvina checkat in på ett lyxhotell vid Toscanas kust. Under tre dagar berättar Nicolas för oss om hur sökandet efter den biologiske farfadern gick till och om hur han skrev sin roman.

Samtidigt har han att ta hand om efterdyningarna av succén. Hans förläggare förväntar sig att han ska ha kommit rejält på väg i skrivandet av uppföljaren, hans förra flickvän som är den han egentligen älskar har gjort slut med honom eftersom hon tycker att han blivit en dryg skitstövel och hans bästa vän tycker detsamma. Samtidigt har han upparbetat ett svårt facebook- och twitterberoende och sexchattar med en tysk hemmafru. Inte oväntat frestar allt det här på förhållandet med den nya flickvännen.

Inget fel på det upplägget i sig. Det skulle kunna vara en intressant historia om en one-hit-wonder som upplever sig som en bluff och drivs av självdestruktivitet. Tyvärr är inte den här boken intressant. Texten är till största delen platt och klichéfylld. Vi rör oss hela tiden på ytan. Det berättas att personerna har olika känslor, men läsaren bjuds inte in att känna och uppleva något tillsammans med gestalterna.

När personerna aldrig får liv så får inte heller historien det. Det blir ganska tråkigt och jag skyndar mig igenom den. Eftersom den är lättläst så går det ändå ganska fort.

När Nicolas och hans bestseller blir verbalt avrättade av en elak litteraturkrönikör låter det precis som om det är ett omdöme om boken vi just läser:

Den är vare sig uppseendeväckande bra eller uppseendeväckande dålig. Den berättar historien om en mörk familjehemlighet på ett nöjaktigt sätt. Den slår an de rätta strängarna. Den är en effektiv snyfthistoria som din mormor kommer att älska, och kanske din unge brorson också.

Kanske har Tatiana de Rosnay självironi? Vad som tyder på det är att det vid enstaka tillfällen glimtar till av lite liv och lyster vilket tyder på att hon kan skriva med inlevelse om hon vill. Till exempel när två amerikanska turister får sig en elak beskrivning:

De hette Sherry och Mimi. Sherry var från Palm Springs och Mimi från Houston. De var änkor. Efter varje mening fnittrade de och slängde med håret som headbangande hårdrockare. Nicolas kunde först inte begripa varför, men så förstod han att det var deras sätt att visa känslor. De kunde inte göra det på annat sätt eftersom deras hyr var så hårt spänd över kindbenen och ögonlocken praktiskt taget fastsydda, som Alex DeLarges i Clockwork Orange, vilket gav dem samma stela, stirrande uttryck som ett par förtorkade mumier.

De här två bifigurerna (de förekommer bara på någon enstaka sida) blir mer levande och trovärdiga än huvudpersonen som brer ut sig på fyrahundra sidor och det illustrerar väl bokens problem. Med det sagt så måste jag ändå medge att om man är ute efter att slå ihjäl lite tid på en flygplats och nöjer sig med att bläddra igenom vad som ändå är habil bruksprosa istället för att kolla in några gulliga youtube-klipp på sin iPad så fungerar Ryskt bläck ändå fint.

Tomas Eklund

Publicerad: 2014-09-19 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-18 09:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5878

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?