Fler än jag blev förmodligen på en gång förvånade och inte alls förvånade när Birgitta Ohlsson i början av sommaren öppet utmanade Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna. Å ena sidan har det ju varit på gång hur länge som helst. Å den andra: varför just nu?

Att Ohlsson samtidigt debuterar som författare känns inte riktigt som en slump, och det är svårt att inte försöka hitta svar på en mängd dags- och partipolitiska frågor i Duktiga flickors revansch; oklart om det egentligen är avsikten. Alldeles svart på vitt finns de i alla fall inte.

Björklund lyser till exempel med sin frånvaro – åtminstone som namngiven, positiv kraft. Vad övrigt är går förstås bara att spekulera kring. Att det däremot vilar en allmän revanschlust över boken, ja, det framgår ju faktiskt redan i titeln. Framför allt är Duktiga flickors revansch emellertid en sorts liberalfeministiskt manifest, komplett med tio budord för duktiga flickor.

Vad är då ”duktiga flickor”? Ja, enligt Ohlssons beskrivning de lugna och flitiga flickorna som i skolan oftast sätts mellan de bråkiga pojkarna för att lugna ner dem. ”Kuddflickorna” som får bra betyg, klassresenärerna som är ambitiösa och högpresterande, men som i såväl skolan som arbetslivet kanske inte alltid belönas på sina meriter, utan motarbetas av patriarkala ”småpåvar”. Kvinnor som Birgitta Ohlsson själv.

I media har ”duktig flicka” det senaste decenniet eller så blivit närmat en psykisk diagnos, ett beteende som framställs leda till ohälsa och utbrändhet. Det, menar Ohlsson, är en myt. Det är inte betyg eller andra prestationer som skapar psykisk ohälsa hos flickor, utan det faktum att de tvingas tävla med männen på ojämlika villkor, med större ansvar för hem och familj och uppfostrade till lägre självkänsla. Att de trots detta når framgångar förtjänar bara uppmuntran.

Så här långt är jag något sånär med. Här finns en medvetenhet om strukturer som begränsar våra livsmöjligheter och som gör det rimligt även för en liberal feminist att hylla exempelvis pappamånader i föräldraförsäkringen. Däremot måste jag ju sätta frågetecken för vad som händer med alla flickor som inte passar in i den ”duktiga” mallen. Nej, det är kanske inte den ena framgångsrika kvinnans fel eller ansvar att inte den andra klarar sig lika bra, men om man nu är medveten om kvinnors tuffa villkor så borde man väl intressera sig även för dem som inte till fullo lyckas bemästra och besegra dessa tuffa villkor?

Visst, karriärmässig och ekonomisk framgång är inte allt, men såväl i det samhälle vi lever i som i Birgitta Ohlssons retorik är det väldigt mycket. Du ska tjäna egna pengar, så mycket som möjligt, du ska kunna spara så att du kan be folk dra åt helvete, du ska tacka ja till makt och surfa på kapitalismens och arbetslinjens glädjevågor. På jobbet såväl som i privatlivet ska du förvänta dig stöd, och om du gifter dig ska du gifta dig klokt. Jämlikt. Det är väl på ett sätt ett bra tips, så varför är så många kvinnor dumma nog att inte följa det? Här tycks vare sig finns någon djupare analys eller ens någon uppmärksamhet eller intresse för det.

Jag förväntar mig inte att vara helt politiskt överens med Birgitta Ohlsson, men föreställningarna om såväl ett kompetent kvinnligt ledarskap som om ett verkligt liberalt parti lockar mig (trots att jag personligen föredrar betydligt mer vänster i min liberalism). Ohlsson har länge haft en förmåga att just dra till sig inte minst kvinnliga väljares uppmärksamhet utanför det egna partiets gränser, och jag såg uppriktigt fram emot att få lite tydligare grepp om hur hon resonerar. Jag blir inte bara besviken över den stolpiga och ganska historielösa bilden av vänstern – det är kanske vad man kunnat vänta sig – men över den ganska ytliga blandningen av självhjälpsbok, biografi och debattbok som Duktiga flickors revansch är.

Är det här liberalismens framtid så är den verkligen förvånansvärt visionslös.