I Den drunknade har vi två systrar, Marina och Stella, och så har vi Stellas man, författaren Gabriel. Stella och Gabriel bor i ett hus på landet i Skåne, Marina kommer dit på besök. Gabriel och Marina attraheras av varandra, de inleder en relation.

Själva grundförutsättningarna i romanen är på intet sätt unika, utan det är mest bara ännu en historia om ett triangeldrama och förbjuden passion. Skillnaden är att Bohman drar berättelsen ännu ett varv och skapar något nytt ur en tillsynes urvattnad och ofta berättad historia. Hon stannar inte vid det klassiska triangeldramat, utan låter omärkligt berättelsen glida över i en slags thrillerartad variant.

Karaktärerna i Bohmans bok har inget egenvärde i sig, utan de är alltigenom platta stereotyper, funktioner för att fylla den uppgift de har i texten. Stella och Marina är redan från början dömda att gå under. Gabriel är den upphöjda mannen styr över systrarna likt en allsmäktig gud. Nyckfull och krävande.

Men om karaktärerna är platta och livlösa är Bohmans miljöskildringar desto mer levande. Jag gillar hennes sätt att gestalta på, hur hon bygger upp ett nät av subtila antydningar och detaljerade beskrivningar. Historien i Den drunknade är i sig inte dynamisk utan det är den förtätade stämningen och ödesmättnaden som får mig som läsare att sitta som på nålar. Hennes sätt att skildra vad som händer med små, nästan omärkliga, gester gör att jag till en början inte uppfattar det dolda hot som finns i texten. Visserligen är den tryckande, dallrande och nära nog sjukliga värmen som redan från början råder i boken nog så illavarslande, men det är först efter ett bra tag som det går upp för mig vari hotet ligger.

Min väg till insikt löper parallellt med huvudkaraktären, Marinas. Visserligen har jag hela tiden mina aningar om hur saker ligger till, men Bohman har kontroll över läsakten och låter mig aldrig springa för långt fram i tanken. Allt sker på hennes premisser och direktiv. Denna kontroll samt närheten till Marina gör att det absurda som sker framstår som logiskt, att allt är ödesbestämt och följer en slags förutbestämd orsak-verkan-väg. Som att man måste förlita sig på att det som händer är det rätta eftersom det på något sätt är sagt att det måste ske.

Det drunknade är ingen otäck bok, även om det krypande obehaget hela tiden finns där. Eftersom känslan av att allt är förutbestämt hela tiden genomsyrar läsningen finns det inget utrymme för obehag, mer för acceptans, en slags deterministisk inställning om att det som måste ske sker. Att allt är som det måste vara.