Sofia Torvalds har ångest. I större delen av sitt liv har hon haft det, med bättre och sämre perioder. Ångestgudinnan är en dagbok skriven under en höst då det blev riktigt illa. En dagbok där futtigheterna får samsas med större funderingar, där egna panikattacker varvas med andras forskning och reflektioner kring skönlitterära verk. För mig är det mycket lätt att ta till mig, följa sprången, känna igen mig och fundera vidare.

Det är i min egen vardag jag står och plockar ur diskmaskinen och tänker på boken och plötsligt dyker en formulering upp och jag måste skriva ned den. Måste:

Jag tycker inte om att hon skriver ”så här känns ångest”. Jag vill att hon ska skriva ”så här känns min ångest”, eftersom jag har så svårt för den där sortens generaliserande. Samtidigt inser jag ju att olika människors ångestupplevelser ofta har stora likheter. Så: Jag vill inte att hon ska göra sig till uttolkare för min ångest. Så måste det vara.

Och sedan läser jag vidare.

Hon är rolig och desperat. Rolig för att hon känner sig tvungen att vara det, för att ångesten blir för tung för andra annars. Men också rolig för att hon kan se sig själv och oss andra utifrån, peka på det absurda men med ömhet, för när man befinner sig mitt i det har logiken farit all världens väg, åtminstone på det plan som betyder något.

Det ledsamma med min ångest är att den är seg som en novemberdag. Den är ful och ointressant.
Den syns inte. För det mesta är jag bara en kvinna i medelåldern som åker till kontoret. Hon åker buss, hon åker metro. Hon skriver sina artiklar och sitter på kafé och sedan går hon hem igen. Hon ler.
”Du är alltid så glad!”
När hon hyperventilerar på metron märker ingen det. Hon är otroligt diskret, den här kvinnan. En vacker dag kommer hon att rasa ihop så hänsynsfullt.

Någon kanske skulle invända att det tunga inte blir så tungt och svart som det kanske ”borde” vara men man måste överleva även sin egen skildring och när något tar så stor del av ens liv och man trots allt lever vidare och – nästan – fungerar som andra, ja, då blir det nog så. För hon är högfungerande också när hon befinner sig djupt nere i ångesten.

Och hon är högfungerande i sitt sätt att blanda det poetiska och det vardagliga, att fånga liknelser och bilder som verkligen förmedlar något.

Jag gjorde en intervju med en förgyllarmästare. [---]
Och jag tänker att jag inbillar mig att jag är ett sådant tunt guldblad, så spröd är jag att man skulle få rada 20 000 av mig på hög för att jag skulle bli en millimeter hög.
Så tunn är jag att man måste greppa mig med speciella instrument och sedan lägga mig på en dyna av bockskinn och stryka mig med en tunn borste av ekorrpäls. Och sedan, mycket försiktigt, fästa mig med ett speciallim som tillverkats genom att koka upp en hare.
Så ömtålig är jag att man måste fästa mig vid livet på det här viset. När jag en gång är faststruken glänser jag och glänser, det finns inget så vackert som jag när jag behandlas väl.

Jag tycker om henne, hennes funderingar, hennes försök att hitta svaren i litteraturen (de finns där, även om man kanske inte förstår det först). Jag tycker om hennes insikter och sätt att formulera dem. Och jag inser att det kanske behövs ett ”så här känns ångest” just för att det finns så många sätt att försöka fånga känslan att man blir alldeles matt när man tänker på det.

Hon är en ångestgudinna men också en tröstens prästinna och nu ska jag läsa hennes tidigare böcker.