När jag var på biblioteket sist och klagade över att det inte funkade att ladda ner ljudböcker längre, fick jag veta att de hade bytt system och det enda jag behövde göra var att uppdatera mitt lånekort, så skulle det funka igen. Och vet ni vad? Det gjorde det!

Sedan dess roar jag mig med att gå igenom min önskelista på Goodreads och i veckan hittade jag att jag ville läsa Malin Wollins När jag tänker på henne från 2021. Sagt och gjort: hemladdat och så på med hörlurarna.

Jag brukar läsa Malin Wollins blogg och ibland även hennes krönikor i Aftonbladet. Ibland tycker jag att hon är mitt i prick och ibland tycker jag att hon är ute och seglar, så jag var nyfiken på vad jag skulle tycka om romanen.

Sara och Linda är ett par synnerligen ojämlika systrar. Linda är äldst och vildast, Sara som är romanens berättarjag, vill helst bara sitta under sin korkek och lukta på blommorna. Men när Linda lever rövare, förblir inget på sin plats och familjen tar stryk. Även den stackars lillasystern eller kanske särskilt hon. Föräldrarna har ingen energi kvar till det barn som inte ständigt och jämt kräver akuta insatser utan hon för sköta sig själv och det går ju ganska bra. Åtminstone om man jämför med de katastrofer som ständigt bryter ut runt Linda …!

Malin Wollin skriver om att växa upp i skuggan av psykisk ohälsa och det låter tungt. Och ja, det är tungt. Men hon lyckas i allt det svarta krydda med sådan drastisk humor att jag flera gånger kom på mig själv med att fnissa högt. Och hon är grym på att med få penseldrag beskriva sina karaktärer, så att man tycker att man känner dem. En man som kör Saab och har en gammelsmurf hängande i backspegeln, en gammal granne som har en målarpensel i hårknuten och sådana som har överfulla askkoppar och skruttiga trädgårdsmöbler, visst får man direkt en idé om hur de är? Sen kanske det inte alltid stämmer och i nästa möte, ger Malin Wollin oss en annan detalj som reviderar det första intrycket. Det är snyggt gjort, det är lättläst men det är verkligen inte platt.

Malin Wollin är allra starkast när hon skildrar föräldraskapet: hur man som förälder går från att tro att man kan lukta sig till sitt barns problem till att inse att man inte har en blekaste vad som försiggår i en människa bara för att man har fött hen! Det sker på sekunder och jag åker med i känslokarusellen som snurra så snabbt och så häftigt att jag blir illamående. Men precis så tycker jag att det är att vara förälder.

Och jag kommer alltid att vara tacksam för att Malin Wollin inte lämnar oss i nattsvart sorg utan att det ljusnar vid horisonten. Sara har mycket ilska inom sig och är besviken på sina föräldrar, men om man tittar ordentligt finns det både kärlek och lycka i hennes liv. Kanske skymtar rent av en romans där borta i fjärran? Ja, det får vi inte veta, men jag känner allt igen ett hopp när jag ser det!