Jag hade väldigt höga förväntningar på Pappaklausulen eftersom allt annat jag läst av Jonas Hassen Khemiri har varit mind blowing. Vilket gjorde att jag tyvärr i början av den här boken kände ”Va? Vad är det här? Det här är för tråkigt? Snälla, inte humor om hur tokigt det är med småbarnskaos, det orkar jag verkligen inte läsa.” Men det blev bättre och bättre. I den sista delen gick det helt enkelt inte att sluta läsa.

Boken handlar om en familj. En mamma som är arkitekt, en pappa som har stuckit. De har två vuxna barn, en dotter och en son. Sonen har två små barn, han gör allt för att vara en perfekt pappa, eller egentligen gör han allt för att göra allting perfekt. Han vill vara motsatsen till sin oansvarsfulla pappa. Men ändå finns den där känslan hos honom hela tiden, att han är trött på livet, att han vill fly. Att han faktiskt lockas av tanken att göra det där oförlåtliga som hans pappa gjorde. Sonen lever tillsammans med sin flickvän, i början var de galet kära. När barnen kom spräcktes den romantiska bubblan och de börjar se varandra klarare. Exempelvis ser flickvännen hans kontrollbehov och hans nästan komiska strävan efter att göra allt så perfekt som möjligt.

”Han jämförde internetleverantörer, elleverantörer, hemförsäkringar och barnförsäkringar. Vid något tillfälle hade han till och med sökt efter en jämförelsesajt där man kunde jämföra olika jämförelsesajter. Men sökningarna som förvånade henne mest handlade om sånt som hon inte ens hade kunnat föreställa sig att det gick att söka på. Som när han hade sökt på hur man virar en halsduk runt halsen på bästa sätt. Eller avslutar ett mail på bästa sätt. Eller friar på bästa sätt. Eller snör sina skor på bästa sätt. Eller tvättar bilen på bästa sätt. Bästa sätt. Det var nyckelordet. Det fanns en massa sätt. Men så fanns det ett bästa sätt.”

Pappan som har stuckit kommer till Sverige två gånger per år, och den här boken utspelar sig under ett av de besöken. Han bor alltid i sin sons kontor och lämnar det alltid stökigt och ibland även med kackerlackor. Pappan upplever sig som sviken av sina barn, av sin ex-fru och av Sverige i stort fast att det var han som lämnade allt. Boken handlar om relationer som försöker lappas ihop men som bara verkar dras mer och mer isär. Alla karaktärerna i boken är välbeskrivna, de har alla en klar drivkraft och är så tydligt påverkade av olika mörker. Mörker som blir tydligare och tydligare för läsaren ju längre boken går, och det är här som en del av spänningen i boken sitter, i vad som har hänt i det förflutna.

”Varför blev syrran så välfungerande? Kanske för att hon var så liten när pappan stack. Kanske för att hon var skapt för att klara det här livet. Kanske för att sonen som var en storebror blev pappan som pappan aldrig var.”

Jag skulle säga att styrkan i den här boken snarare är hur Khemiri berättar historien än själva historien i sig. För jag tycker inte alls att handlingen är lika spännande och unik som i Montecore – en unik tiger eller Allt jag inte minns. Men det som gör den här boken så intressant är hur alla karaktärer ges en röst, till och med familjens ettåring tillåts beskriva hur han upplever händelseförloppet. De här rösterna och perspektiven ställs sedan emot varandra och ger en komplexitet, en spänning och ett utrymme för egen tolkning, och det är det som gör boken så speciell och så bra!