Inför sin förra bok, den omskakande Deras ryggar luktade så gott från 2014, skapade Åsa Grennvall huvudpersonen Jenny. Berättelsen byggde på Grennvalls egna upplevelser men genom karaktären Jenny fick hon någon annan att dela sina erfarenheter med, som författaren förklarade i en intervju med ETC. Det gjorde berättandet lättare. I nya Jag håller tiden, den andra på Grennvalls och Sofia Olssons Syster förlag och den tionde boken totalt, heter centralgestalten Åsa, trots att historien här är tätt sammanlänkad med föregångaren.

I fokus för handlingen finns relationen till en undflyende pappa och den hårda kampen för att nå fram. I kapitel som hoppar i tiden växer bilden fram bit för bit. Åsa försöker reda i den klart bristfälliga kontakten med den på flera vis svårtillgängliga fadern och sortera ut vad som är konsekventa förlopp och vad i pappans beteende som fortsätter framstå som gåtor. Pappan säger inte mycket, tar omvägar, kommer med undanflykter och framstår länge som något av ett mysterium.

Läsningen orsakar stundtals magont men i likhet med föregångsromanen skiner också hoppet i vissa episoder in. Åsa försöker tackla den frustrerande situationen på alla tänkbara sätt och hittar konstruktiviteten och kraften i sig själv. Grennvalls berättelse rör sig över en ständigt skiftande fond av miljöer, från hotell i New York, genom skogen, över Island, mellan travbanor och julpyntade hem i en jakt efter att hitta sätt att förhålla sig och komma fram till rätt plats i tillvaron. Hon plockar fram minnen, analyserar och konfronterar sig själv, reflekterar över de människor hon haft omkring sig under uppväxten och berättar med värme om sin egen familjeenhet.

Alla Åsa Grennvalls böcker är klart läsvärda och förenas genom ett närvarande och relaterbart mörker och sina raka skildringar av destruktiva relationer, men de två senaste serieromanerna lyfter sig en bit över de tidigare titlarna. Kanske är det just stunderna då huvudkaraktären slås av avgörande och hoppingivande insikter och det skickligt variationsrika berättandet som gör det. Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden hänger samman genom sin skildring av uppgörelse, desperation och en tuff, ensidig strid för att byta dysfunktionalitet mot någon sorts balans och väcka kärleken från föräldrarna. Hur den kampen kan fortsätta löpa rakt genom livet. Och vad den kampen gör med en. När ska man bryta sig loss? Ska man bryta sig loss?

Alla som någon gång varit barn eller förälder till någon rekommenderas att läsa båda dessa böcker.