Så glad jag blev över denna vackra bok. På omslaget möts läsaren av ett halvporträtt av Peter Bergfeldt med armarna tatuerade med blommor mest i röda och gröna färger. Bakgrunden är svart liksom hans linne, basker, halsband och glasögonbågar med detaljer i grönt. Hans namn och författaren Mats Fors namn är skrivna i grönt. I […][...]

I den andra romanen i serien Kustbor av Anneli Fichtelius, med titeln Redarens hustru, är det tidigt 1900-tal och Tio är kammarjungfru åt änkefru Louise i det blå palatset på Domberget i Reval – dagens Tallinn. Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe […][...]

Boken Smugglarens skatt börjar finurligt med att beskriva farmor som bor ”bortom rim och reson”. Nu är Oliver på väg dit. Till Bullerholmen. Där ska han tillbringa två veckor fram till julafton. Läxor medpackade och pappan som följeslagare. Men pappan ska återvända till stan så fort som möjligt. Oliver känner sig som ett ”praktiskt problem” […][...]

Debutanten Elina Gobena berättar historien om Liv. Liv har trots sina trettio år ännu inte riktigt hittat rätt i livet. Hon pluggar fortfarande, bor ensam med sin katt och har som den enda av syskonen fortfarande kontakt med sin far. Föräldrarna är båda läkare, men skilda sedan många år. Deras pappa Rooba kom från Etiopien […][...]

En glesbygdsby och en sjö, ”Langsjön”, som varje vår invaderas av måskolonier med fåglar i tusental. Livet för människorna har blivit plågsamt med måsskrän och fågeldynga överallt. Sommarliv med bad och fiske omöjligt, likaså att odla trädgårdsland, torka tvätt ute eller bada i strandbastun. Och byborna har försökt: de har anhållit hos kommunen och även […][...]

Rebecka Åhlund är ingen ny bekantskap för mig. Jag älskade hennes självbiografiska Jag som var så rolig att dricka vin med och Någon måste vattna tomaterna, men redan innan hon skrev för vuxna hade hon skrivit framgångsrika böcker för barn. I Bitarna, från september förra året, vänder hon sig enligt förlaget till snäppet äldre läsare, […][...]

Som så många andra vuxna som av det ena eller andra skälet läser barnböcker sögs jag snabbt in i Johan Rundbergs suggestiva historiska bokserie för mellanåldern, Månvind och Hoff, som inleddes med den Augustprisade Nattkorpen. När jag får höra att Rundberg kommer med sin första spänningsroman för vuxna hänger jag därför på låset – det […][...]

Jag vet inte om jag kan skriva en recension av Han Kangs roman Jag tar inte farväl. Jag vet inte om jag förstår den tillräckligt. Om jag kan för lite om författaren, om Sydkoreas historia. Om romanen ens är begriplig på något logiskt plan. Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit […][...]

Fanny lever i Helsingfors med sin son Sam på tolv år. Hon arbetar långa dagar på en annonsbyrå. Sam har inga vänner och hans liv online är en ständig kamp dem emellan. Efter ytterligare en nätmobbningsincident och en krävande chef bestämmer sig Fanny för att flytta tillbaka till byn i Österbotten där hon är född […][...]

Mången författarhustru har likt Katia Mann möjliggjort att storverk blivit skrivna. Det var hon som såg till att maken inte stördes av vardagens stök och bök. Övriga familjen utgjorde stödtruppen. De bekräftade det gudabenådade geniet och utgjorde stoff till dennes böcker. I författaren tillika kulturskribenten på DN Åsa Beckmans nya bok Kulturbarn: att växa upp […][...]