Memento mori – kom ihåg att du måste dö. Här idag – borta imorgon. This too shall pass. Tiden läker alla sår. Ordspråken är många som påminner om tillvarons förgänglighet. De kan tjäna till tröst. Ändå är de flesta av oss livrädda för att misslyckas.

Peter Englund, den hyllade historikern och akademiledamoten, är det. Hans senaste bok är en betraktelse av misslyckandet som fenomen.

Förvisso kan min egen fasa för misslyckande kopplas till mina rötter i norrbottnisk arbetarklass och upplevelsen av att röra sig i miljöer där man egentligen inte hör hemma.

Boken inleds med en skildring av den New York-baserade modeskaparen Halstons uppgång och fall. Det skulle kunna ha varit en text tagen ur managementprosan. Men Peter Englund gör ett oväntat och kreativt parallellsprång till romerska riket. Overstretch är ett centralt begrepp i sammanhanget. Både kejsarna och Halston gapade över för mycket.

Här och där bjuder Peter Englund på personliga erfarenheter av att misslyckas. När hans debutverk fick sin första refusering tog han med sig brevet på en lång, deprimerande promenad. Han rev sönder det i små bitar som han strödde efter sig där han gick vägen fram.

Men snart kastar han sig in i andras misslyckanden igen. Sigmund Freud var inte särskilt framgångsrik med sina patienter, desto bättre som författare. Den unge Paul Auster kämpade länge för att lyckas som poet. Men innan genombrottet kom som romanförfattare behövde han ner till botten i en förnedrande episod där försöken att sälja in ett egenpåhittat brädspel stod i fokus.

Oförfärat hoppar Peter Englund från det enskilda människoödet till det andra över till mer storskaliga katastrofer som luftskeppens korta epok mellan världskrigen och kalla krigets rymdprogram i USA och Sovjetunionen.

Det går undan, är infallsrikt och ibland kanske lite ytligt. Men de goda lärospånen saknas inte. Förnekelse är en av misslyckandets mest trogna följeslagare. Men det måste inte vara så tydligt. Ibland ägnar vi oss i stället åt så kallad minimisering. I det tillståndet förnekas inte fakta, men tilldelas kraftigt förminskad betydelse.

Den som inser att den är på väg in i katastrofen, det slutgiltiga misslyckandet, kan ofta – som sista åtgärd – välja att retirera in i det som känns tryggt. Man kanske börjar sysselsätta sig med något helt annat, något för utgången ovidkommande. En orkester återupptar sitt musicerande under det att folket omkring dricker ett glas champagne, allt medan fartyget sjunker, exempelvis.

Peter Englund har skrivit en munter liten bok om det allra värsta. Jag kommer på mig själv med att tänka på det odödliga porträtt av Hitler som skådespelaren Bruno Ganz gör i filmen Undergången från 2004. I bunkern gör Führern en gaphalsig resa från overstretch till minimisering och förnekelse för att slutligen underkasta sig sitt öde.