I rättvisans namn bör jag kanske erkänna att jag inte visste riktigt vad det var för typ av bok som jag beställde när jag bad att få recensera X – den sista platsen. Jag hade läst Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda, såg Ajvide Lindqvists namn och tänkte inte mer på saken. […][...]

Det är ett brokigt persongalleri vi får följa i Mia Ajvides roman Älska Vingåker. Bland huvudpersonerna har vi den sex-åriga flickan Nina som överges av sin mamma på Vingåkers bibliotek. Hon har en övernaturlig förmåga att påverka människors känslor, något som skrämmer henne. Även outsidern Petrus som återvänder till Vingåker efter några år på institution […][...]

Finns det något mer att veta om Selma Lagerlöf? Har inte biografier, avhandlingar och tv-filmatiseringar redan berättat allt? Okänt var det åtminstone för mig, att Sveriges första Nobelpristagare i litteratur var en resenär. Än mer okänt var att hon fotograferade mycket på sina resor. Under sommaren gavs boken Frihetslif! ut med illustrationer av hemskickade vykort […][...]

”We see only prostitutes on the streets”, said a representative of the Bucharest police, who also declined to be named. He added that “those girls” do what they do by choice. ”We don’t see the trafficking.” Inledningscitatet får mig att tänka på den där tjetjenska tjommen som med eftertryck underströk att det minsann inte finns […][...]

Om Henrik Bromanders båda tidigare romaner i hans romantrilogi om manlighet på olika sätt behandlade män i utanförskap, kroppsbyggaren och steroidmissbrukaren Johan i Riv alla tempel respektive näthataren Joel i Vän av ordning, så rör sig Bara en kram mer kring innanförskapets manlighet. Och den är på inget sätt mindre sunkig i Bromanders tappning. På […][...]

En natt i juli träffar ett ungt par på en ensam, liten kille ute på en landsväg. Han är på väg till sin pappa i staden eftersom mamma ligger ”kletig” på köksgolvet hemma i huset och vägrar vakna. Det här är upptakten i pusseldeckaren Blå villan av Eva Frantz. Bloggdrottningen ”Becca i Blå villan” ligger […][...]

När budet om Hasse Alfredsons död kom i söndags kväll var vi nog flera som kände det som slutet på en era. Få, om ens några, kulturinstitutioner samlar längre samma publik som Hasse Alfredson, Tage Danielsson och kretsen kring dem samlade framför inte minst tv-sända sketcher och revyer – än mindre humor med en viss […][...]

Rubriken till denna recension är Hans Alfredsons egna ord från baksidestexten på hans första bok En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården från 1961 (jag har läst andra upplagan från 1965). Boken känns till viss del som den allra första Lindeman-sketchen, fast i långt bokformat. […][...]