Flockmatrisen börjar med flocken – gruppen, det gemensamma – innan texten går över till ett jag och ett du. Och direkt från de första raderna etableras en tydlig ljudbild, inte minst genom konsonanterna: flocken och fårens f, klockornas klingande k, stillsamt sammanhållet som s. Som om just de här orden hör ihop. Varje gång ett […][...]

Allt ska nog ordna sig tills… Så långt kommer det ju aldrig att gå tills… Alla partimedlemmar tar förstås avstånd från den mer extrema retoriken tills… Du kan lita på dina vänner tills… Du räknas nästan som en riktig tysk tills… Vi menar förstås inte dig, men du vet, tills… De där brunskjortorna är bara […][...]

Montören Josef Bloch får sparken från bygget. Lagbasens gestikulerande sätter igång en räcka händelser som tillsammans utgör en slags berättelse. Var och en av dessa händelser är svåra att ifrågasätta sanningshalten i. Bloch äter en korv i ett gatustånd, han går på bio, somnar i bänken, blir väckt och förföljd av biografvaktmästaren, försöker närma sig […][...]

Vill du vara med och skriva om böcker på en av Sveriges största och äldsta litteratursajter? Vill du vara med och bevaka och diskutera litteratur och läsning tillsammans med en redaktion på ett tjugotal litteraturintresserade människor spridda över landet? Då tycker vi att du ska höra av dig till oss på dagensbok.com! Vi har recenserat […][...]

Av någon anledning är det med lite lätt tveksamhet jag tar mig an en ungdomsbok om relationsintriger mellan 11-åringar. Kommer det här verkligen ge en trött 48-årig gubbe något? Jo, det gör det faktiskt. Svagt börjar jag minnas mina egna tillkortakommanden med att försöka umgås tre kompisar på en gång, när jag var liten. Vilka […][...]

Stefan Albrektssons Sjöstjärna innehåller flera guldkorn. Ett av dem är diktsamlingens allra första dikt: På nio månaders djup lärde jag mig allt jag vet om hjärtats dunkla trumslag, hur luft låter inifrån vad varmt mörker är, att vara i levande vagga, hur ljudet av röster dämpas genom hud. Jag fostras fortfarande från insidan och ut. […][...]

En recensent fick Linda Skugges Ordentliga människor i handen – och ni kan aldrig gissa vad som hände sen! Jo, recensenten ifråga var dum nog att öppna boken där hon stod på gatan, sedan kunde hon verkligen inte sluta läsa utan promenerade iväg med boken i handen och ägnade resten av dagen åt att försöka […][...]

Jag hade ingen som helst relation till Peter Handke innan han tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Hans storhetstid verkar ligga någonstans innan jag föddes eller så, och de senaste månadernas debatt har inte heller gjort mig särskilt sugen på att läsa honom. Ännu en självupptagen gubbe med kontroversiella politiska åsikter? Alltså, jag menar inte att […][...]