Den högsta kasten är Carina Rydbergs kanske mest kända roman. Den kom 1997 och har ett uttryckligt syfte: att ta hämnd. Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv. När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har […][...]

Om en kikar på svenska deckare som skrivs idag så ser vi att de återigen blivit samhällskritiska såsom författarduon Maj Sjöwalls och Per Wahlöös böcker om kriminalkommissarie Beck som de skrev på 1960- och 1970-talet. Böckerna är skrivna i en realistisk tradition, som utgår ifrån polisernas arbete, med ett starkt samhällskritiskt perspektiv och de innehåller […][...]

Varför cyklar inte Gaby på sin nya cykel? Därför att när man är rikemansson till en vit fransos och en svart afrikanska, och någon i grannskapet i Burundis huvudstad snor ens cykel, då kommer fars tjänstefolk fanimig se till att cykeln tas tillbaka. Även om det innebär att rycka den ur handen på ett barn […][...]

Det finns en särskild känsla som infinner sig lagom när nyårsfyrverkerierna har släckts ut, nyårslöftenas första entusiastiska kämparanda falnat och januaridimman svept in Sverige i gråtung misär. När vi halkar fram på gatorna i snömodd och influensan tar ett allt hårdare grepp, det är då odlingsböckerna kommer som en långsam frälsning. I det järnhårda mörkret […][...]

En av vårens mest iögonenfallande böcker, i alla fall i bokhandelns hylla med fakta för barn, är Katter med klös av Owen Davey. Ämnet, vilda katter, är förstås visuellt tacksamt. Omslaget och illustrationerna är verkligen kreativa. Owen Davey arbetar med solida färgplattor och nästan aldrig några skuggor. Han har en osviklig känsla för proportioner och […][...]

Ett hov av taggar och rosor är en bok jag har svårt att få grepp om. På ytan är den genomsnittlig fantasyromans för ungdomar. Den hårdhudade (och mänskliga) Feyre sliter för att hennes (helt odugliga och passiva) familj inte ska svälta. Utrustad med pil och båge jagar hon djupt inne i skogen, och på en […][...]

Det var inget jag talade högt om, men jag hade utvecklat en märklig vana att då och då ge mig själv en elchock. Poängen med Pavlok-armbandet förblev ett mysterium för mig, men av någon anledning tyckte jag att det var skönt att pigga upp mig med en stöt. Kanske för att mitt liv, just nu, […][...]