Jag minns min första bokmässa och alla böckerna jag bläddrade i, alla seminarier jag bländades av. Jag minns Paggan, Bodis och Maria Montazami. Park var nätterna. Året var 2011 och jag hade skrivit för Dagensbok i nästan ett år. Sedan dess har jag återvänt förutom 2022 då jag precis hade hämtat hem min valp Tommy E.

Åren har passerat, resorna har avlöst varandra och adresserna skiftat. Men någonstans mellan sensommar och höst finns alltid några dagar i Göteborg inritade i min kalender.

I år delade jag som många gånger förr hotell med min kollega Anna C från Dagensbok. Hotellet hade korridorer så långa och ödsliga att man nästan väntade sig att tvillingarna från ”The Shining” skulle dyka upp runt nästa hörn. Stephen King hade förmodligen känt sig hemma där.

Resan blev också speciell av en annan anledning. Min Dagensbok-kollega Anna Carlén debuterade i år med en bilderbok. Att få följa med på den delen av hennes resa var fint. Jag lyssnade på hennes montersamtal, såg henne signera sin bok och möta sina läsare. Mitt bland alla programpunkter och seminarier blev det en av de stunder som jag kommer att bära med mig från årets mässa. Att få se en bok lämna skrivbordet och ta sina första steg ut i världen är trots allt något alldeles särskilt.

Årets tema var folkbildning och spel. Stora och generösa teman som på många sätt fångar vad Bokmässan vill vara: en plats där berättelser, kunskap och nyfikenhet möts.

Men varje besökare har sin egen bokmässa.

Min bokmässa handlade i år om bilderböcker, poesi och crime.

På bilderboksseminarierna återkom diskussionen om åldersindelningar. Flera menade att de ofta begränsar mer än de hjälper. Bilderboken är ju inte bara en bok för barn i en viss ålder. Den är en konstform som kan tala till människor på olika sätt beroende på vem som öppnar den.

Samtidigt diskuterades hur äldre bilderboksklassiker ska kunna nå nya generationer. Behöver språket moderniseras? Kan bilderna förändras? Frågorna väcker känslor. Språket förändras ständigt, vare sig vi vill det eller inte. Som tidvatten drar det sig tillbaka och kommer tillbaka i nya former. Kanske handlar det mindre om att skriva om och mer om att hålla berättelserna levande. Att låta också dagens barn hitta vägar in i dem.

I Rum för översättning och poesi lyssnade jag bland annat på ett samtal om villkoren för barnboksöversättning. Det blev tydligt hur många faktorer som påverkar vilka böcker som faktiskt når svenska läsare. Internationella priser kan öppna dörrar. Sociala medier har blivit allt viktigare. När kulturredaktionernas utrymme krymper får Bookstagram och engagerade läsare en allt större betydelse.

Jag fick också äran att lyssna på två vänner som läste sin poesi i Rum för poesi. Deras texter fyllde mig med naturpirr och växtkraft. Som känslan av en brusande å, skogsluft och något som långsamt börjar gro. Det blev en av de där stunderna som dröjer sig kvar långt efter att applåderna tystnat.

Men det som kanske fastnade mest hos mig var något ganska enkelt.

Böcker behöver möten.

Det pratades om bokfrukostar för förskollärare och bibliotekarier. Om författarbesök. Om engagerade bokprat. Om människor som med glöd och inlevelse presenterar böcker för barn.

En bra bok hittar inte alltid fram av egen kraft.

Ibland behöver någon räcka fram den och säga:

”Den här tror jag att du kommer att tycka om.”

På Crime Time-scenerna kretsade flera samtal kring pusseldeckarens återkomst. Agatha Christie känns plötsligt mer aktuell än på länge. Läsaren vill återigen bjudas in till gåtan och få vara med och lösa den.

Samtidigt diskuterade andra författare genrens mörkare sida. Hur skrämmande får man egentligen skriva? Hur långt kan man gå?

Det fascinerar mig att deckargenren i dag rymmer både den mysiga mordgåtan och den nattsvarta thrillern. Kanske säger det något om oss läsare. Att vi både söker tröst och vill bli omskakade.

Jag gick på seminarier om bilderböcker, poesi, översättning och deckare. Jag antecknade, lyssnade och lärde mig nytt.

Men bokmässan är såklart också alla människor man möter.

Alla författare.

Alla bokälskare.

Alla samtal, möten och återseenden.

Det finns människor som jag bara träffar här, en gång om året. Under några intensiva dagar i Göteborg korsas våra vägar igen innan vi återvänder till våra egna håll.

Och det är kanske därför jag fortsätter att återvända.

Tills vi ses igen, Bokmässan.