Vintern håller på att gå över i vår uppe på de arktiska breddgraderna, smältan befriar tiden och livet. Över gatorna rör sig ett jag med sina bröder och systrar: Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och […][...]

Den bästa dagen är en dag av törst, skrev Boye, och konstaterade att det är vägen som är mödan värd. Nioosha Shams poesidebut Teshne, som betyder ”törst” på farsi, följer i detta tankespår, skruvar upp volymen på det och fyller det med kropp, värme och sprittande sårbarhet. Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske […][...]

Kuriosakabinettet, kan man lugnt konstatera, har gått ur tiden. Med Wunderkammer, av finlandssvenske Ralf Andtbacka, får vi dock återigen uppleva denna otympliga, mystiska möbel och de hemligheter som kan hittas i dess oräkneliga fack. Om kuriosakabinett skriver Andtbacka: Kuriosakabinettet uppstod ur den radikala expansion av det mänskliga vetandet som de stora upptäcktsfärderna innebar. Samlingen var […][...]

I början finns bara tystnad. Sedan, en röst som lågt och långsamt besvärjer fram den svarta vårnatten i den lilla, fiktiva kuststaden Llareggub: Det är vår, en månlös natt i den lilla stan, stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den hukande hagen för kärlek och kaniner linkar osedd ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka […][...]

Jag tycker om poesi som griper an från första raden. Jag vill oftast inte behöva stånga mig in i lyriken. Därför blir jag glad när jag öppnar Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig. Det börjar med att jaget är runt 19, bor i kollektiv och gör musik. Glider runt i […][...]

I sitt efterord har Judith Kiros ett citat av Dylan Thomas, där han förklarar en del av sin poetik: ”Jag vill inte uttrycka vad andra människor har känt – jag vill slita bort någonting och visa dem vad de aldrig har sett förut.” Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte […][...]

I år åkte jag till min första bokmässa sedan 2019. Under pandemin valde jag att bevaka mässan från andra städer för att få lite flärd och flykt. 2020 satt jag på ett hotell i Örebro och följde seminarierna via länk och 2021 befann jag mig i Linköping när jag förkovrade mig i böckernas värld. Förra […][...]

I förordet till Ny Poesi – 2023 klappar initiativtagaren till antologin sig själv på axeln. Och med all rätt! Det behövs fler forum för nya poetiska röster. Andra förlag, som Wahlström & Widstrand och Brombergs, har lagt ner sina debutantantologier – antagligen för att det inte var lönsamt i förhållande till hur mycket arbete som […][...]

I diktsamlingen Händer att hålla i gestaltar Anna Arvidsdotter effektivt prekariatet inifrån: timmarna, dagarna, månaderna, åren som visstidsanställd brevbärare. Med korta rader, ofta upphackade meningar och många omtag är monotonin ständigt närvarande, men ännu mer närvarande och ännu tydligare är osäkerheten och vad den gör med en människa. stig lär mig minimala rörelser nära kroppen […][...]

I anslaget till Sjóns nya diktsamling som översatts till svenska med titeln Nattarbete citerar den isländske poeten, nyligen belönad med Svenska Akademins nordiska pris, Leonora Carrington. Hon, konstnär och författare med surrealistisk inriktning, skriver: ”Högra ögats uppgift är att titta i teleskopet/medan det vänstra ögat tittar i mikroskopet” Man kan tillåta sig att låta dessa […][...]