Marie Silkebergs diktjag svävar omkring i tidlös sorg i sin senaste diktsamling Hjärta, jägare. Samlingen, som är uppdelad i fem delar, inleds med en dikt om barnet som hittas i den äldsta funna människograven; man hittar det i fosterställning, med en kropp som varit hårt svept – en omsorg som enligt diktjaget skvallrar om ”en […][...]

Jag ville inte alls veta hur det är att vara död Jag ville veta hur motsatsen var möjlig I Lina Rydén Reynols fjärde diktsamling undersöker ett diktjag det liminala tillståndet mellan livet och döden – och inte det som vissa hänvisar till i nära-döden-upplevelser, utan det märkliga tillstånd det är att helt enkelt existera, utefter […][...]

Det är en överväldigande tanke att människan skulle vara evolutionens krona på verket. Blev det inte bättre än så? Diktjaget i Axel Winqvists tredje diktsamling Kåta blommor ligger i sängen och diktar, till ljudet av datorns surrande och bland smulor av knäckebröd. Samlingen inleds med att diktjaget proklamerar sin närvaro: ”kära medborgare, här har ni […][...]

Det kan tyckas som om det inte finns särskilt mycket gemensamt mellan en buffel och en mullvad. Den ena lever på vidsträckta slätter över jord, är bastant och majestätisk, den andra lever i den mörka myllan, är blek och ljusskygg och ganska ömklig. Men i Erik Lindman Matas Mullvadens kärlek till buffeln får de två […][...]

På målningen på bokens omslag – av Jacobus Vrel från cirka 1655 – ser vi en gammal kvinna se ut genom ett fönster mot ett litet barn. Kvinnan sitter med ryggen åt betraktaren, hennes ansikte förblir dolt. Likaså har hon ett vitt huckle över huvudet som anonymiserar hennes utseende. Kläderna är heltäckande vilket också anonymiserar. […][...]

Vintern håller på att gå över i vår uppe på de arktiska breddgraderna, smältan befriar tiden och livet. Över gatorna rör sig ett jag med sina bröder och systrar: Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och […][...]

Den bästa dagen är en dag av törst, skrev Boye, och konstaterade att det är vägen som är mödan värd. Nioosha Shams poesidebut Teshne, som betyder ”törst” på farsi, följer i detta tankespår, skruvar upp volymen på det och fyller det med kropp, värme och sprittande sårbarhet. Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske […][...]

Kuriosakabinettet, kan man lugnt konstatera, har gått ur tiden. Med Wunderkammer, av finlandssvenske Ralf Andtbacka, får vi dock återigen uppleva denna otympliga, mystiska möbel och de hemligheter som kan hittas i dess oräkneliga fack. Om kuriosakabinett skriver Andtbacka: Kuriosakabinettet uppstod ur den radikala expansion av det mänskliga vetandet som de stora upptäcktsfärderna innebar. Samlingen var […][...]

I början finns bara tystnad. Sedan, en röst som lågt och långsamt besvärjer fram den svarta vårnatten i den lilla, fiktiva kuststaden Llareggub: Det är vår, en månlös natt i den lilla stan, stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den hukande hagen för kärlek och kaniner linkar osedd ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka […][...]

Jag tycker om poesi som griper an från första raden. Jag vill oftast inte behöva stånga mig in i lyriken. Därför blir jag glad när jag öppnar Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig. Det börjar med att jaget är runt 19, bor i kollektiv och gör musik. Glider runt i […][...]