Den bästa dagen är en dag av törst, skrev Boye, och konstaterade att det är vägen som är mödan värd. Nioosha Shams poesidebut Teshne, som betyder ”törst” på farsi, följer i detta tankespår, skruvar upp volymen på det och fyller det med kropp, värme och sprittande sårbarhet.
Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske allra mest om kärleken med stort K: som tar sig uttryck i olika personers skepnader och som löper genom livet som en oförstörbar, röd tråd.
Ett jag sitter i en biosalong och minns tillbaka de brännande, euforiska stunderna med ett du: dofter, beröringar och eviga nätter på ett dansgolv. Som ringar på vattnet vidgas minnena och duet till alla kärlekar som jaget upplevt: ”(…) i fantasin är ni alla mina/från den första till den senaste//älska DET, om du törs (…)”.
I det växer kärleken, från att vara kopplad till en person, till något som handlar om livet och själva förmågan att älska som, hos jaget, tycks outsinlig, allsmäktig och strålande. Den här törsten, som Boye också var inne på, är i Shams dikter ett begär efter mer: mer hud, mer närhet, mer liv och eufori, det är en livsbejakande törst som handlar om att vilja dricka utan att tänka på morgondagen.
Diktjaget är oövervinnerligt och ivrigt på ett sätt som man, om man ska vara cynisk, bara är när man är ung och inte hunnit bli avtrubbad och rädd om sitt lilla hjärta. Shams fångar det på ett fint sätt. Det sårbara, öppna och euforiska få ta plats, som i den ensamma raden: ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” och i det totalt ärliga, livsbejakande tycks diktjaget bli osårbart:
se på mig i ljuset/se på hur jag rör mig/se hur jag häller i mig/girig, ivrig//glimten i ögat/nyckfullheten/alltid lite för mycket/alltid några för många
I och med det lyckas Shams hålla en diktsamling, som om man ska vara krass handlar om kärlek som gått i stöpet, envist glad och sprittande på ett sätt som smittar av sig: ”å, tjejerna på sommaren!/& deras lår i solen!//snart sprängs jag av begär, hör ni det?”
Men samlingen blinkar också till i andra bilder: i biosalongen som jaget befinner sig i finns en spegling till bio Rex som brann i Iran 1978, det finns luddiga minnen tillsammans med en pappa som diktjaget bara träffade varannan helg, längtan till ett land där ens rötter finns:
”(…) mamma fick höra att det fanns palmer i helsingborg/men till vår besvikelse var de planterade//de hade inte ens ett rotsystem/de hade inte ens språk//kapade,/kunde inte bli vår räddning (…)”
I de här bilderna har den euforiska tonen som annars präglar samlingen skruvats ned och även om de i sig är starka upplevs de möjligen som något aparta i den helhet som samlingen utgör. Man skulle kunna tänka sig en diktsamling där dessa bilder kunde ha fått mer utrymme, där man faktiskt skulle fått möjlighet att bottna i dem – möjligen hade dessa bilder då kunnat fungera som törstens mörka baksida, ett lodande nedåt som kontrast mot den ivriga rörelsen uppåt.
Samtidigt är det just detta, det i all välmening naiva, ivriga, längtande som gör Teshne till vad den är. Det är diktjaget som allsmäktigt och livsbejakande i sin hyllning till kärleken och begäret som utgör den starkaste rösten, det är det som klingar kvar och som Shams också tycks ha velat förmedla, som hon skriver i samlingens avslutande dikt: ”vad vill jag i livet?/jag vill kärlek, ljus och mer!”
Teshne är en diktsamlingen som strävar mot ljuset och tycks vilja understryka Boyes tes om att själva upplevelsen, vägen, gör mödan värd i slutändan. I alla fall när det handlar om kärlek.
Publicerad: 2024-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2024-10-07 18:48
Inga kommentarer ännu
Kommentera