Recension

: Ingenstans mitt segel
Ingenstans mitt segel Ingela Strandberg
2022
Norstedts
8/10

Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet

Utgiven 2022
ISBN 9789113118468
Sidor 57

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Ingela Strandberg är född 1944 i Grimeton, Halland, där hon också bor. Sedan debuten 1974 har hon skrivit lyrik, noveller, romaner och drama och hon arbetar även med musik. 2014 tilldelades hon Bellmanpriset.

Ingela Strandberg – författarens hemsida

Sök efter boken

Ingela Strandberg är en poet att känna sig hemma hos. I hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel finns teman som hem, eller snarare ursprung, barndom och tillblivelse, frihet och identitet. Delvis tycker jag mig också läsa in ett spår som handlar om avtryck. Och naturligtvis har även de döda en plats här.

I de nya dikterna är det ladorna som talar till diktjaget:

Vi uppfann dig, säger ladorna/

Vi är minnenas siare

Du är materia
vilseförd
genom vilda havrefält

När jag skriver detta sitter jag på ett tåg genom södra Sverige. Där ute susar det förbi av grönt, gult, blått. Då och då dyker ladorna upp, som en sorts fyrar i grönskan. De bara finns där, ibland rödmålade, ibland förfallna, ibland hemliga, alltid fulla av något – djur, historia, arbete, död.

För egen del har jag levt med en inre bild av lador så länge jag kan minnas. Ladorna är synonyma med hembygd, men också något som är svårt att sätta fingret på. Ett förflutet som både ställer frågor och skjuter mig ifrån sig.

För jaget i Ingela Strandbergs dikter tycks känslorna inför ladorna – liksom det förflutna – också vara dubbla.

Ladorna finns

Åkallar ursprung

Vad är ens det förflutna – annat en minnen av en plats och en uppväxt som drar en tillbaka och hindrar en från att förändras? Vill man ens förändras helt?

Jag tycker tycker mycket om mitt förflutna

Det är det enda jag äger som bara är mitt

Jag tycker om barnet som var jag

Hon leder mig inte men påminner

mig om sånt jag glömt

Det förflutna som en plats för identitet, något som håller dig fast i en rörlig värld och inte går att göra sig av med. Särskilt betydande för den som befinner sig i exil på ett eller annat sätt.

Det är i det existentiella det går att känna igen Ingela Strandbergs dikter. De är på ett sätt frågande och ambivalenta men också välkomnande i sitt sätt att leda in mig in i det dunkla. Det är dikter som oroar, men precis som i Strandbergs förra diktsamling Nattmannen, är inget entydigt mörkt.

Diktjaget i Ingenstans mitt segel tycks längta tillbaks till ett mer aningslöst varande, närmare sitt barnjag. Såhär träffande formuleras det en bit in i samlingen:

Människan är ett fängelse

Jag vill bli fri från henne

Jag vill bli mera djur

Det kollektiva handlandet och erfarenheterna som präglar den vuxna människan lämnar oundvikliga avtryck. Att läsa Ingela Strandberg får också mig att längta efter aningslösheten.

Anna Carlén

Publicerad: 2022-07-17 00:00 / Uppdaterad: 2022-07-18 19:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8832

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?