Recension

: Bäste herr Thoreau!
Bäste herr Thoreau! Ingela Strandberg
2008
Norstedts
5/10

Ambivalent natur

Utgiven 2008
ISBN 9789113018102
Sidor 51

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Ingela Strandberg är född 1944 i Grimeton, Halland, där hon också bor. Sedan debuten 1974 har hon skrivit noveller, romaner och lyrik. Senaste boken är romanen ”En indian i Seattle” som utkom 2000.

www.ingelastrandberg.se – Ingelas hemsida

Sök efter boken

Med naturfilosofen Henry David Thoreau som läromästare har diktjaget i Ingela Strandbergs senaste diktsamling Bäste herr Thoreau! givit sig ut i naturen. Med tranor, sjöar och björkar som närmsta vänner börjar hon acceptera sin ensamhet som både en sorgesak och en lyckobringare.

Naturen finns där, överallt runt omkring henne och den är ömsom lättillgänglig och ömsom svår att fånga in: "Landskapet är en förgiftad råtta / som drar sig undan för att dö / när jag försöker hjälpa den." Det är just den här känslan av oförmåga med att bli ett med naturen som drabbar diktjaget värst.

Det råder en ständig ambivalens genom hela boken. När diktjaget på ena sidan känner sig som en främling inför naturen upptäcker hon på sidan efter att då människans tystnad verkligen möter naturens tystnad, kan ett starkt band av samhörighet uppstå. Naturen är en kompis som alltid finns där.

Det är ändå tydligt hur diktjaget söker hitta sina egna värderingar om människans möte med naturen. Thoreau finns endast där under en begränsad tid som en upplyst ande i dimman. Ibland "kaxar" jaget upp sig och frågar vad han egentligen vill henne. "Jag har mina egna naturupplevelser", påkallar hon.

Det är när den kaxiga sidan hos diktjaget kommer fram som läsningen blir som mest intressant. Då känns det som om Strandberg vågar släppa på tyglarna kring föreställningen om den natursköna dikten och istället ge sig hän åt de mer smutsiga och nyskapande bilderna, de som har förmåga att väcka helt nya känslor hos läsaren. Som till exempel här:

Visslande rusar jag
genom den trasiga skymningen.

Ladorna trängs.

Ikväll är jag Nietzsches lilla hora.

Tyvärr förekommer sådana här laddade bilder lite för sällan för att jag ska känna mig tillräckligt berikad av Strandbergs utforskande av människans möte med naturen.

I större delen av diktsamlingen rör sig Strandberg visserligen fritt mellan känslor av såväl lycka som sorg. Även bilderna skiftar vilt i budskap och tonläge. Men jag saknar ändå den riktiga nerven, det verkligt spontana, det som bara kommer. Det som vågar skrika och inte bara viska, det som springer istället för att lunka, det som sparkar istället för att riva.

Jag tycker helt enkelt att Strandberg utmanar för lite.

Lisa Gidlöf

Publicerad: 2008-07-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-25 13:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2974

2 kommentarer

Måste jag beskriva sig som Nietzsches lilla hora för att det ska kännas spännande? Tycker just såna bilder dyker upp överallt.

Po-V Oregistrerad 2008-07-10 18:54
 

måste jaget…ska det självklart stå

Po-V Oregistrerad 2008-07-10 18:56
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?