Recension

: Nattmannen
Nattmannen Ingela Strandberg
2020
Norstedts
9/10

Ett mörker som går att bli lycklig av

Utgiven 2020
ISBN 9789113099378
Sidor 59

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Ingela Strandberg är född 1944 i Grimeton, Halland, där hon också bor. Sedan debuten 1974 har hon skrivit lyrik, noveller, romaner och drama och hon arbetar även med musik. 2014 tilldelades hon Bellmanpriset.

Ingela Strandberg – författarens hemsida

Sök efter boken

I 20-årsåldern jobbade jag under några år som tidningsbud. Det var ett tungt, stressigt och ofta otacksamt arbete. Jag drog den fullpackade budcykeln i meterdjup snö och sprang med andan i halsen mellan portarna för att inte få skäll av de morgonpigga gubbarna i slutet av rundan. Om nätterna mötte jag ingen. Ingen, förutom andra som också gick nattens ärenden: skiftarbetare, nattvandrare, fulla. Jag brukade lyssna genom brevinkasten på familjernas snarkningar och sniffa efter de boendes lukter (snus, piss, stekt lök) i trappuppgångarna. Genom att titta på hur många eller vilka tidningar som åkte in i inkastet gick det att gissa hur välbärgad eller beläst en kund var. Jag fantiserade fram liv på de där rundorna.

När jag läser Ingela Strandbergs senaste diktsamling Nattmannen tänker jag på tidningsbudsnätterna. Jag tänker att jag var en sorts nattman. Vår samtid är fylld av dem. Människor med otacksamma, och för somliga helt osynliga, yrken.

Om Strandbergs nattman får vi veta redan på första sidan vad det var för sorts jobb han utförde.

Inget var så tungt
att gräva ner som de dödfödda, säger han

Och lite senare:

Men de unga mödrarna
kunde jag aldrig glömma
Inte heller de strypta barnen
Deras tunna blå ögonlock
Fönster in till det som aldrig varit

Historien om Nattmannen är historien från Fattigsverige om den som utför sysslor ingen annan vill befatta sig med. I Strandbergs dikt blir han levande igen. Men mer än en faktisk person eller ett yrke, är hennes nattman en existentiell projektionsyta. Nattmannen är kärleken, döden och förlösaren i ett. Han är en vägvisare och lärare som leder diktjaget till frigörelse – ett vanligt tema i Strandbergs poesi.

Oron ligger som fond i dikter som ibland ekar av Tomas Tranströmer och Paul Celan, men här finns också ett annat perspektiv, där diktjaget närmar sig det desperata, det som anses smutsigt och skamligt. Och visst, tankarna går också till Christine Falkenlands dikter och romaner, även om jag lämnas med en betydligt mer positiv känsla när jag läser Nattmannen. Strandberg omfamnar inte bara skammen, hon blir den:

Då ropade bossen:

”Någon måste bära skammen”

Jag började genast klä av mig
Jag visste precis hur jag skulle göra det

Genom att bära och vara skammen gör sig diktjaget fri från konventionerna, livet och det dömande samhället. Döden ligger helt nära. Texten kryddas med blod, kadaver, självmördare och knivar. Inget av detta är dock entydigt mörkt. I Nattmannens arbete finns en öppning, något vackert. Långsamt byggs ett helt universum upp med detta trasiga, sköna. Lyssna till exempel på det här:

Vackrast är den sköra vita
vallmons ansikte när de
ligger i trasor på gången
Härjade av kärlek och krig

Små horor är de

I förlig vind

Att vara nära Nattmannen, som hans tjänare, älskare eller hynda, som det heter i dikter, är närmast ett pånyttfödande. ”Schersminbusken blommar/fast det är vinter/ jag vet inte/ om jag håller/på att födas/ eller dö”, skriver Strandberg i slutet av boken. Det är ett mörker som går att bli lycklig av. Nattman är ett yrke att vara stolt över.

Anna Carlén

Publicerad: 2020-03-02 00:00 / Uppdaterad: 2020-03-02 17:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8033

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?