Recension

: Hon som var jag
Hon som var jag: En memoar om alzheimer Wendy Mitchell
2019
Atlantis
8/10

Att insjukna i minnessjukdom

Utgiven 2019
ISBN 9789178110100
Sidor 247
Orginaltitel Somebody I just to know
Översättare Marianne Mattsson
Först utgiven 2018

Om författaren

Wendy Mitchell är född 1957 och i dag bosatt i Yorkshire. Hon arbetade som gruppchef på ett sjukhus fram till år 2014 när hon diagnostiserades med alzheimer.
Hon driver bloggen ”Which me am I today?”, fungerar som ambassadör för Alzheimer’s Society och arbetar aktivt för upplysning om minnessjukdomar i Storbrittanien och internationellt.

Sök efter boken

Under en löprunda år 2014 faller Wendy och slår ansiktet svårt. Hon är femtiosex och lever ett aktivt liv som arbetsschemakoordinator inom den offentliga sjukvården i Yorkshiretrakten.

Efter att levt som ensamstående med två flickor är Wendy van att vara den som har kontroll, som organiserar. Hon som minns allt och alla. Men de senaste månaderna har något hänt. En trötthet, en glömska kommer smygande och får henne att tappa fokus. Hon genomgår undersökningar. Hon faller igen under sina joggingturer. Något är inte som det ska.

Det visar sig att hon har haft en stroke. Sjukskrivning och undersökningar. Hon repar sig sakta i hemmiljö men det är inte lätt och hon saknar tempot och arbetet mot deadline. Vad kommer framtiden att innebära? Rädsla för att det ska bli värre? Frågorna är många.

Efter en tid är Wendy tillbaka på arbetsplatsen. Dimman i hjärnan är kvar. Hon lever bland post-it-lappar både hemma och på jobbet. Hon börjar lära sig system för att orka och klara av dagarna. Undersökningarna fortsätter. Efter en tid kommer svar om begynnande demens. Hon går igenom beskedet tillsammans med sina vuxna döttrar Gemma och Sarah. Tillvaron blir allt mer komplicerad och vardagen med arbete och bilkörande begränsas. Till sist förstår Wendy att hon inte längre kommer att klara allt som hon tidigare klarat. Allt tar längre tid och kräver mycket planering och energi. Fördröjda reaktioner. Sjukdomen är ett faktum. Det blir pensionering.

Wendy har trots allt en mycket positiv livsinställning. Hon låter sig engageras som ambassadör för minnessjukdomar. Hon är med och spelar in videor där hon berättar om sig själv och sin sjukdom. Hon börjar föreläsa och reser ensam långa sträckor med tåg i England för att besöka olika tillställningar. Många förvånas över hennes energi och engagemang men hon förklarar att sjukdomen börjar någonstans och hon är i dess början. Man kan fortfarande leva ett någorlunda gott liv trots alzheimers. Det finns mycket som underlättar för minnessjuka och Wendy delar med sig av råd och tips. Hon gör sig ett namn och känner mening med sina nya uppgifter. Hon som aldrig egentligen skrivit startare en blogg där hon berättar om vardagen. Hon får nya vänner och möter mycket värme.

Berättelsen går framåt i kronologisk ordning. Med jämna mellanrum kommer kapitel i kursiv stil som är ett samtal som Wendy har med sig själv när hon ser tillbaka på sitt liv och allt vad hon hann med som frisk. Flickorna har varit hennes liv men nu blir hon allt mera beroende av dem. Skulle de inte finnas skulle hon till och med överväga att avsluta sitt liv på en klinik i Schweiz den dagen när hon inte längre minns vem hon är. Men den sorgen vill hon inte förorsaka dem. De försöker alla tre skapa en tillvaro av ljus och värme – trots demensen.

Självbiografin Hon som var jag liknar egentligen ingen annan bok som jag läst om minnessjukdom. Ofta skriver vuxna barn om demenssjuka föräldrar, till exempel Dippen & jag (2017) av Charlotta von Zweigbergk, men jag har aldrig läst om minnessjukdom ur ett inifrånperspektiv. Jagberättarperspektivet gör att texten kommer mycket nära läsaren. Man känner starkt med Wendy när hon redogör för sin progressiva sjukdom, för sina rädslor och dåliga dagar. Ibland blir det helt tomt: hon glömmer ord, platser, ansikten. Glömmer sina egna minnen. Vem är man då? Hon ler och försöker. Humör och humor gör ändå det mesta något lättare. Och där lämnar Wendy oss, i april 2017. Jag kollar in hennes blogg och visst skriver hon i januari 2020. Julen 2019 har inneburit både glädje och lite lätt ledsamhet (“lull”).

Det här är en viktigt bok. Att läsa Wendy Mitchells bok är en resa i en verklighet som möter oss alla förr eller senare – i en eller annan form.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2020-03-01 00:00 / Uppdaterad: 2020-02-29 23:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8032

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?