Erik Johan Stagnelius är en av den svenska 1800-talslitteraturens levande klassiker. Alla har hört diktraden ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud” Men det betyder inte att en modern läsare enkelt hänger med i alla svängar. Det finns gott om symbolik i dikterna som kan kännas daterad och rent av obegriplig.

Simon Sorgenfrei har skrivit en liten bok som kan ge den Stagneliusintresserade en välkommen knuff i rätt riktning. Det är en personlig text som tycks ha sin upprinnelse i en svår släng av covid-19, då när pandemin var ung och smittan fortfarande ganska okänd.

Biografiska data och litteraturvetenskapliga rön blandas med Simon Sorgenfreis egna läsupplevelser. Det påminner om några av de böcker som Olof Lagercrantz skrev om enskilda författarskap som Gunnar Ekelöfs, Dantes och Swedenborgs. Det är lyxigt när en begåvad läsare tar sig tid att ge en rejäl personlig introduktion.

Näktergalen är skaldens alter ego i en lång rad dikter. Läsaren får även en teori om vem Amanda kan vara, kvinnonamnet dyker upp på flera ställen. Simon Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap och förklarar vad gnosticismen är för något och vilken betydelse den hade för Stagnelius. Utan rudimentära förkunskaper på det området kan begreppet ”demiurg” kännas svårt.

Genom hela boken är författaren noga med att återkomma till att Stagneliusläsaren ska lita på sin egen förmåga. Det här är poesi och det finns utrymme för många sätt att närma sig dikterna, insisterar Simon Sorgenfrei. Han avråder från att stirra sig alltför blind på skaldens litterära och filosofiska inspirationskällor.

Kunskapen om dessa kan bidra till en fördjupad läsning och reflektion men är för mig aldrig utgångspunkten. Det är väl en av hemligheterna bakom Stagnelius storhet, förmågan att gifta samman det exotiskt filosofiska med det trohjärtade och enkla på ett sätt som erbjuder olika läsarter. Men vad som framför allt griper tag, som gör att han letar sig in hos mig som läsare, är att han lyckas ladda dessa ofta luddiga filosofiska och religiösa spekulationer med hela sitt känsloregister. Man tror på honom. Känslorna verkar självupplevda.

Många av oss har starka relationer till enskilda författarskap. Det är härligt att ta del av Simon Sorgenfreis innerliga samspel med Stagnelius dikter. Men oavsett den här typen av introduktion tror jag att vår främsta romantiker kommer att fortsätta hitta fram till läsare, unga som gamla. Alla som har något av outsider inne i sig, har upplevelser att hämta hos Erik Johan Stagnelius.