Det har alltid funnits något flyktigt och rastlöst i Lars Gustafssons skrivande. Vissa har blivit otåliga inför det, som Olof Lagercrantz. Redan i slutet av 60-talet tyckte han att det var dags för herr Gustafsson att skapa något av dignitet. Men försök till storslagna mästerverk har, tack och lov, uteblivit (kanske med reservation för 70-talskvintetten Sprickorna i muren). Det är helt enkelt inte Lars Gustafssons grej.

Hellre än att stanna och försjunka i genren Den Stora Litteraturens stora frågor, har han dragit sig undan, satt fokus på något i periferin, något lämnat, bortprioriterat eller aldrig tänkt. Stickspåren kan leda såväl till abstrakta tankelekar som extrem sensualism. Denna smittande kärlek för det betydelselösa, tillfälliga, barnsliga, genomsyrar hela författarskapet och har möjliggjort en naturlig upplösning av den gamla goda gränsen mellan hög och låg litteratur. Gustafsson, som aldrig känt sig obekväm i närheten av den västerländska kanons största namn, har ofta klätt sina berättelser i populärlitteraturens kostymer: spion-, science fiction- och konspirationsgenren.

Också i den nya diktsamlingen Om begagnandet av elden lämnas uttrymme för ett planlöst strövande i dagdrömmarnas och tankelekarnas park. Men konturerna är annorlunda den här gången. Det är sent på jorden, sensommar, Ekelöfs årstid. Dödens närhet är ständig påtaglig och ger en mörk fond åt dröjandet vid primtalen, Gauss-kurvan och de triviala kunskaperna.

Döden är dock inte direkt hotfull. Liksom hos Ekelöf filar inte längre syrsorna ångestfullt. Berättarjaget ser försonande, om än med vemod ibland, på det liv som är och har varit. Hans upplevelse av världen påminner om det som i psykologin går under namnet ”gerotranscendens”: ett med åldern överskridande av rum och tid. Som en dikt uttrycker det: ”Just nu var mycket länge sedan. Just nu är ingenstans alls”.

Det är inte bara våra förståndskategoriers gränser som överskrids, själva världens gränser tycks blekna bort inför visionerna som, liksom hos Tranströmer, är lika mystiska som vardagligt påträngande. Det finns inte en värld, lika lite som det finns ett liv. Möjligheterna är oändliga:

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt många världar varar sommaren
ett århundrade, och de som har oturen

att födas i vinterns sekler
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

Lars Gustafssons nya dikter ser ut som dikter gjorde förr. Med rubriker och ordentlig interpunktion står de uppresta som skolboksexempel längs vänstermarginalen. Ofta ryms en dikt på en sida. Det är en poesi där ett centrerat subjekt talar med centrallyrisk röst, tydligt oberörd av de senaste decenniernas fragmentariska och språkskeptiska trend. Det är i linje med den verklighetsbild som kommer till uttryck innanför pärmarna: världen är lika obegriplig som enkel.