Kärlek blir i mina ögon ofta överromantiskt skildrad i filmens och litteraturens värld. Tvåsamhet ges ett orealistiskt skimmer och kärlekspar omger sig av gyllene ögonblick som ger kraft att övervinna livets alla katastrofer. För att inte nämna nutidens exempel på kärleksbusiness med alla-hjärtans-dag-kommers och erbjudanden om lyxhelger på hotell och spa-anläggningar. Men blir kärleken mer trovärdig i en tjock frottébadrock?

Somliga av mina tankar kan låta krassa, vilket ju inte alls är meningen. Ögonblick och möten kan vara mycket speciella och hur intressant är det inte att läsa Anna Karenina trots att man redan känner till vad hennes möte med greve Vronskij leder till. Så när jag under den gångna vårvintern blev biten av ”Marquez-myggan” gick det som det gick.

Alltså kan jag inte tycka annat än att den långa inledningen i Kärlek i kolerans tid är fantastisk. Den gamle doktor Juvenal Urbino har kallats till en oansenlig bostad för att bekräfta ett dödsfall. Han känner igen adressen där hans schackspelande vän levt. För doktorn kommer inte dödsfallet som någon chock. Vännens löfte till sig själv var att inte invänta det bittra slutet med den egna sönderfallande kroppen, utan avsluta sitt liv vid 60 år fyllda.

Vad har de här två männens gemenskap att göra med huvudhistorien som handlar om hur Florentino Ariza i unga år förälskar sig i Fermina Daza? Det är väl inte kärlek?

Svenska Akademiens Ordlista förklarar ordet kärlek så här:

Kärlek – föremål för erotisk attraktion; stark osjälvisk vänskap, ömhet

Jo, i mina ögon har inledningen med kärlek att göra när den på sitt långsamma sätt skildrar vänskapens lojalitet. Doktorn respekterar sin väns handling och därefter hälsar han på vännens älskarinna som bär en röd ros bakom örat. Marquez val av plats, romanfigurer, anekdoter, sidospår – allt verkar vara olika nyanser av kärlek.

Och hur benämner man den genomströmmande känslan av att höra hemma någonstans? Synen av gränder och vittrande hus väcker nostalgi även om hemstadens uppkomst är länkad till brutal människohandel:

Ty den koloniala stadens egenliv, som den unge Juvenal Urbino brukat idealisera under sorgsna stunder i Paris, var dåmera en minnets illusion. Dess handel hade varit den lönsammaste i hela Karibien på 1700-talet, särskilt genom det otacksamma privilegiet att vara den största marknaden för afrikanska slavar i hela Amerika.

Att jag kapitulerar för romanen går egentligen över mitt förnuft. Florentino Ariza tilldelas en oräknelig mängd eskapader när han i mer än femtio år väntar på att kärleken ska fullbordas med Fermina Daza. Den manliga blicken fläker ut sig, och alla sannolikheters gränser passeras. Det måste vara fantasier, tänker jag och börjar undra om Marquez’ absurda uppvisning är ett bakvänt försök att spränga den boja som det innebär att män objektifierar kvinnor.

I skildringen av Ferminas liv med Juvenal Urbino avslöjas därtill en viljestark och strävsam människa som aldrig tvekar att behålla sitt temperament i den patriarkala världen. Hon får ta ut svängarna och vad som ligger bakom beslut och handlingar ska alla utomstående ge blanka katten i. Maken nekar på äldre dar att hushållet ska förstärkas av ytterligare en vakthund med orden: ”Här i huset kommer ingen in som inte kan tala.” I konsekvensens namn tar hon hem en papegoja, som lärt sig skeppsjargongen på fartygsdäcken.

Skrönor och livets vändpunkter växlar om vart annat när berättelsen är på sitt gladaste humör. Replikskiften och anekdoter gör oss människor till clowner, som när Florentino försöker hitta medel för att bota sin skallighet. Efter sex år har han använt etthundrasjuttiotvå mediciner.

Det enda han fick av dem var ett skalleksem som sved och stank och som kallades norrskensskorv bland voodoodyrkarna på Martinique därför att de utstrålade ett fosforglänsande sken i mörkret.

Så många gånger jag hört att en roman är klar först när den tolkas av sin läsare. Kärlek i kolerans tid förde mig till ett land och en tid jag aldrig upplevt. Inuti mig föddes många färgstarka och doftrika bilder – ett stort tack till översättaren Peter Landelius! Avslutningsvis en kommentar om mig själv. Känner jag mig rätt kommer jag aldrig att se filmversionen av den här romanen. Marquez’ universum ska se ut så som jag vill.