Recension

: Dagbok om min kropp
Dagbok om min kropp Daniel Pennac
2014
Sekwa
8/10

”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”

Utgiven 2014
ISBN 9789186480998
Sidor 443
Orginaltitel Journal d'un corps
Översättare Ingvar Rydberg
Först utgiven 2012

Om författaren

Daniel Pennac (egentligen Daniel Pennacchioni) är en fransk författare, född 1944 i Casablanca i Marocko. Han har skrivit både romaner för vuxna och barn, bilderböcker och tecknade serier – bland annat om westernhjälten Lucky Luke. Översatt till svenska finns, förutom seriealbum, Som en roman. Om lusten att läsa (1995) och romanen Dagbok om min kropp (2014).

Sök efter boken

Vad är en kropp? Ett kärl för själen som vi vandrar runt i tills det inte längre håller? Den mer triviala delen av ett motsatspar som åtminstone i västerländskt tänkande är nästan omöjligt att göra sig av med – kropp och själ, materia och ande?

Att huvudpersonen i Daniel Pennacs roman Dagbok om min kropp beslutar sig för att skriva just dagbok om kroppen beror inte på dess självklara ställning. Tvärtom.

Robert, som är lika gammal som jag, lever i harmoni med sin kropp, det är allt. Hans kropp och psyke har växt tillsammans, de är goda vänner. De behöver inte återuppta bekantskapen vid varje händelse. Om Roberts kropp blöder blir han inte förvånad. Om jag blöder, svimmar jag. Robert vet mycket väl att hans kropp är full av blod. Han blöder därför att han lever i en kropp. Liksom grisen blöder när man åderlåter den. Varje gång det händer mig något nytt, måste jag lära mig att jag har en kropp!

Som 12-åring i mitten av 1930-talet beslutar sig huvudpersonen, efter en förnedrande erfarenhet i scouterna, för att ta kontroll över sin kropp. Växa i den. Forma den efter sin vilja.

På den punkten liknar han (”den namnlösa huvudpersonen”, läser jag i en recension och kan bara inte tro att jag inte skulle veta hans namn. Jag känner honom ju så väl, men nej. Där står faktiskt aldrig något namn) vårt eget förhållande till kroppen, tänker jag. En ”dagbok om min kropp”, kan det ligga något nyskapande i det? Är vi inte ständigt omgivna av kroppar, vältränade kroppar, inbjudande kroppar, ouppnåeliga kroppar – kroppen som arena för självförverkligande, som den ultimata bekräftelsen på att vi är värda att älska, beundra, betala, reproducera?

Det här är något annat. Mannen som lyhört bokför sin kropp från tolvårsåldern och fram till sin död närmare 90-årsåldern gör det med ömhet, fascination, ibland irritation. Han funderar över alla möjliga mindre smickrande fenomen och tillkortakommanden, han studerar sina familjemedlemmars ansiktsuttryck, grubblar över barnbarnens utveckling, prövar hur gäspningar sprider sig på tråkiga jobbmöten och samlar in lätt ekivoka små berättelser om våra kroppar och deras funktioner.

Det blir på en gång väldigt allmängiltigt och personligt, roande och gripande. Huvudpersonen är en särskild individ. Hans förhållande till sin kropp präglas av hur han som barn försöker efterlikna sin kärleksfulle far, viskande, stillsam och långsamt uppäten inifrån av första världskrigets stridsgaser. Modern, som fött honom enbart för att hålla sin make kvar i livet, tycks oförmögen att förlåta någon av dem att det inte fungerade, och hushållerskan Violette är en välbehövlig kontrast med sin ytterst kroppsliga närhet och omvårdnad.

När Violette sa att hon tänkte rengöra såret med Manès äppelbrännvin, kunde jag inte låta bli att fråga om det skulle göra ont. ”Det är klart, vad trodde du? Manès sprit är inte blask. Sträck ut benet!” Jag sträckte fram det och höll krampaktigt fast i stolen. ”Är du redo?” (Tijo övervakade behandlingen med stort intresse.) Jag bet ihop tänderna, blundade och nickade ”ja”. Violette började gnida såret. Jag kände absolut ingenting, därför att hon satte igång att tjuta i mitt ställe! Ett vrål som om man hade flått henne levande. Det chockade mig först. Men sedan fick det Tijo och mig att skratta. Sedan kände jag den svalkande alkoholen avdunsta från mitt knä. Det tog bort en del av smärtan. Jag sade till Violette att det inte skulle gå med det andra knäet, eftersom jag nu kände till tricket. ”Ska vi slå vad? Andra benet!” Den här gången utstötte hon ett annat skrik, ett otroligt gällt fågelskri som skar i öronen. Samma resultat. Jag kände ingenting nu heller. ”Det, gossen min, kallar jag auditiv bedövning.” När hon så rengjorde mina händer, skrek hon inte. Den tystnaden överraskade mig mer än hennes tjut. Det var över innan jag känt någonting alls.

Kanske är det den typen av uppfinningsrikedom som gör huvudpersonen så intresserad av kroppar. Kanske är det kontrasten mellan kroppens självklarhet hos Violettes familj på landet och den tuktade, förnekade, pinsamma kroppen i den egna högborgerliga familjen? Kanske dubbeltydigheten på internatskolan, den ytliga disciplinen och bristen på privatliv i sovsalarna? Kanske själva motsättningen att också de kroppsliga erfarenheterna, för att bli begripliga, måste formuleras i ord, måste de inte?

Det finns inget uppenbart driv i Dagbok om min kropp, bortsett från några instuckna kommentarer till dottern som ska ärva dagboken. De förebådar och skapar ett slags förväntan, men också eftertanke. I övrigt bara pågår livet, med sina upp- och nedgångar, med sorg och kärlek och små grubblerier. Hur kan det sluta annat än med döden? Ändå finns det något djupt fängslande i den här livsberättelsen, i sättet att gestalta den, som gör romanen svår att lägga ifrån sig och som kommer att hänga kvar åtminstone i mitt huvud ett bra tag.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-09-08 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-07 13:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5816

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?