Recension

: Färskt vatten till blommorna
Färskt vatten till blommorna Valérie Perrin
2021
Éditions J.
7/10

Lite för lätt

Utgiven 2021
ISBN 9789152702352
Sidor 475
Orginaltitel Changer l'eau des fleurs
Översättare Sara Gordan
Först utgiven 2018

Om författaren

Valérie Perrin är en fransk författare, manusförfattare och fotograf född 1967. Hon debuterade som författare 2017 med romanen Les oubliés du dimanche men fick sitt stora genombrott med Färskt vatten till blommorna som gavs ut året därpå.

Sök efter boken

Åh, vad jag kan bli galen av franska författare! Den där lättheten som gör att de mest fruktansvärda händelser kan serveras med vackra ord och någon lätt kladdig livsvisdom. Tragedi på tragedi och ändå en marängtårta med mogen kärlek som kompensation för Gud-vet-allt.

Men parallellt med den där frustrationen vill jag bara läsa vidare och njuta av portionerna av harmoni – eller läsa vidare för att få svar på frågorna som väcks. Det är svårt att skriva särskilt mycket om handlingen utan att avslöja bärande element i förtid, vilket skulle förta en stor del av det boken bygger på.

Violette är en medelålders kvinna som arbetar som kyrkogårdsväktare i en liten fransk by. I hennes kök samlas dödgrävarna så gott som dagligen men där sker också enskilda samtal med kyrkogårdsbesökare – en annan sorts bikt, om man så vill. Hon känner dem, de levande och de döda, men det är få som känner henne. En dag kommer en poliskommissarie vars mor önskat att bli begravd på kyrkogården – i samma grav som en för sonen vilt främmande man. Tillsammans hjälps de åt att lösa mysteriet men kommissarien börjar också intressera sig för Violette och hennes förflutna.

Violettes nu och då är naturligtvis handlingens centrum men jämte henne finns många andra personer och historier, bifigurer som stiger fram en kort stund och får scenen för sig själva innan de försvinner bort igen, ibland efter att bidragit med nya bitar till det huvudsakliga pusslet. Nu och då. Här framstår 1980-talet som så avlägset och exotiskt – ett betydligt större avstånd än jag är van vid när det handlar om en tid jag har upplevt.

Det är något speciellt med närheten till döden och de döda, att de på sätt och vis är så levande i sin frånvaro – talen till dem, blommorna, minnena, kropparna, hemligheterna, spökena. Men det kan också bli ett överdrivet romantiserande kring även det hemska som skett i det förgångna och när något av det fruktansvärda faktiskt är ett ganska vidrigt brott som hanteras i förbigående som ett nästan ingenting får jag inte riktigt ihop det.

Feelgood som belöning för lidande? Eller så är det lidandet som gör en kapabel att njuta av det lilla. Det svåra försvinner inte men det raderar inte heller ut det goda och vackra. De finns där bredvid varandra och en hand att hålla i gör stegen nära avgrunden lite stadigare.

Saga Nordwall

Publicerad: 2022-07-18 00:00 / Uppdaterad: 2022-07-16 09:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8833

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?