Omslaget till Vi skulle segla runt jorden visar en pappa och en dotter som leker. Pappan svingar dottern runt så att hennes fötter lyfter från marken. Det ser härligt ut. Samtidigt går färgtonerna i grått, Elisabeth Widmarks blyertsteckningar håller sig i gråskala. Även om sorgen står i centrum i den här boken finns också utrymme för glädje, värme och framtidshopp.

Den här berättelsen handlar om Agnes och om sorgen efter en pappa som försvinner. När han lever försvinner han ibland, han drar sig tillbaka och blir till en skugga. Då leker Agnes själv och hon måste gå mycket försiktigt för att inte störa. Så en dag försvinner han till sjukhuset och sedan försvinner han helt. Kvar finns Agnes och hennes mamma.

Anna Sundström Lindmark, som står för bokens text, har egen erfarenhet av att förlora sin pappa när hon var ung, då han tog sitt eget liv. Det är erfarenheter som hon har använt i arbetet med boken.

Romanen visar hur mor och dotter hanterar sorgen på olika sätt, vilket ibland blir till en dragkamp. I boken möter vi även människorna runt dem: grannar, vänner, släktingar. Deras välmenande försök att förhålla sig till Agnes landar olika bra, inte minst när Agnes säger rakt ut att hennes pappa dödat sig själv. Hon upptäcker att ”så fick man inte säga om pappa”.

Berättelsen förs framåt lika mycket av Widmarks bilder och Sundströms texter. Ofta samverkar de på ett briljant sätt över sidorna, som när Agnes och pappa går längs stranden i början av boken. De pratar om sånt som aldrig försvinner, som havet och stenarna, ”och min kärlek till dig”. När läsaren vänder blad möter hen ett uppslag som helt består av två fotavtryck i sanden. Vissa saker består, andra inte.

Boken riktar sig till barn från tolv år, men den lyriska kvaliteten på både den bokstavliga och den visuella texten sätter ingen övre åldersgräns på vem som har behållning av den här vackra serieromanen.