Kan en författare skriva berättelser lika frekvent som popmusiker skapar låtar? En sådan fråga far genom huvudet när jag ser mängden böcker som är författade av Martin Widmark. Många känner till LasseMajas detektivbyrå i och med att den blev julkalender år 2006 och många köper säkert böckerna med humorfyllda illustrationer till barnen, syskonbarnen, barnbarnen som nyss knäckt läskoden. Men LasseMaja-böckerna är bara en bråkdel av alla böcker som Widmark skrivit. Hans verk omfattar äventyr i många olika världar: feodalsamhället med slavar, vikingatiden och tidningsredaktioner. Unga pojkar och flickor är hjältar och snubblar ofta över en hemlighet som skapar ett starkt driv i berättelsens tempo.

I rosens mitt är en berättelse om Stefan där första scenen utspelar sig julafton år 1919. I rummet där han befinner sig med sin pappa ekar dysterheten. Hans mamma dog hastigt några veckor innan. Både pappan och Stefan är uppfyllda av frågetecken, eftersom mammans död ser ut som ett självmord. Förlusten gör att pappan inte klarar att vistas hemma trots att det är julaftonskväll, utan skyller på att han måste gå till sitt arbete där han forskar i klassisk grekiska. När Stefan är ensam hittar han ett oöppnat paket under julgranen. Det innehåller en oväntad gåva och en ledtråd för Stefan att undersöka vad mamman arbetat med. En gåta att lösa. En stark vilja att undersöka. Och här har läsaren ramen för äventyret.

Berättelsen är illustrerad av Ola Skogäng som jag snubblat över i bibliotekets hylla med grafiska romaner. Hans bilder är ett utmärkt komplement till Widmarks gåtfulla historia. Text och bild går hand i hand. Ingen uttrycksform tar över på bekostnad av den andra. Teckningarna erbjuder mycket ögongodis till läsare som gillar tillbakablickar på det historiska Stockholm. Kvarterens vinterskuggor är långa och ödesmättade, vilket stämmer med berättelsens tidpunkt, då varken neonljusreklam eller rörliga digitalskärmar smyckade gatumiljön. Höjden från taket på Johannes kyrka återges så att det kittlar i magen. Illustrationer av handskrivna brev täcker boksidorna för att läsaren ska få samma ledtrådar som Stefan. Nostalgin greppar mig för någon sekund och jag tänker på vänners olika skrivstilar som jag kan känna igen bland sparade brev och vykort.

Historien befolkas av ytterst få personer. Egentligen kretsar allt kring den handlingskraftige Stefan. Några skissartade bifigurer passerar, de är nästan stereotypt gestaltade. Relationen mellan Stefan och pappan är fåordig, läsaren får själv fundera på om det är tidsandan eller sorgen som gör att samtalen mellan far och son är så gott som obefintliga. Blicken riktas hela tiden mot nästa dag. Vilket i sig kan vara ett tillvägagångssätt för någon som är inne i ett sorgearbete.

Och än en gång fylls jag av frågan: visst arbetar Widmark likt en popmusiker? Hans byggstenar liknar verser som avbryts av en återkommande refräng. Sådana poplåtar som biter sig fast är inte nödvändigtvis sockersöta. Den här hiten är kvick, oreflekterad och lite svart.

Boken är uppbyggd i lagom långa kapitel för gissningsvis 9-11-åringar, men den som vill sluka hela berättelsen klarar detta galant under en kväll. Är bokhandeln stängd går boken att köpa och ladda ned som e-bok – vilket jag absolut skulle överväga för såväl min egen del som för någon yngre person med akut läslust.