Vad händer med samtalet när vi i allt högre grad kommunicerar via en skärm istället för ansikte mot ansikte? Och vad händer med oss som människor när vi inte längre speglar oss lika ofta i varandra? Sherry Turkle har sökt svaret på dessa frågor i aktuell forskning och i hundratals intervjuer med elever, lärare, föräldrar, chefer, kollegor, singlar, kärlekspar m.m.

Resultatet av detta gigantiska projekt presenteras i Tillbaka till samtalet – Samtalets kraft i en digital tid. Det är ett digert smörgåsbord där fördjupningen av nödvändighet får stå tillbaka för överblick och mångfald. Stundtals blir det också mångordigt och en aning svulstigt på ett sätt som jag upplever är typiskt för amerikanska författare. Men trots dessa reservationer förtjänar ”Tillbaka till samtalet” verkligen att läsas.

Du kommer garanterat att känna igen dig i något av de många exempel med vilka Sherry Turkle beskriver det hon kallar ”flykten från samtalet”. Här finns föräldrar som äter middag med sina barn samtidigt som de besvarar jobbmejlen. Kvinnor som kollar nya meddelanden på Tinder samtidigt som de befinner sig på en dejt. Studenter som gärna tar en distanskurs på nätet för att man där slipper långa diskussioner med klasskamraterna. Arbetsmöten där de flesta är upptagna av att messa eller kolla sociala medier istället för att aktivt delta i diskussionen.

Allt det här utmynnar i en flykt från samtalet – åtminstone från den sortens samtal som är förutsättningslöst och spontant, där vi leker med idéer och tillåter oss själva vara fullständigt närvarande och sårbara. Det är just sådana samtal som främjar empati och intimitet och stärker vårt sociala beteende. I dessa samtal blomstrar det kreativa samarbete som är så nödvändigt inom både utbildning och samarbete.

Även om en del av de forskningsresultat som Sherry Turkle pekar på tycks leda oss mot en dystopisk framtid är hon långt ifrån teknikfientlig. Tillbaka till samtalet är ett imponerade verk av en forskare och författare som tillbringat de senaste decennierna med att studera människans förhållande till teknologier av olika slag. Sherry Turkle har tidigare bland annat skrivit nyfiket och positivt om hur vi kan utveckla vår jagkänsla via dataspel. I Tillbaka till samtalet är hon dock bekymrad över hur förbehållslöst vi tycks acceptera även de sämsta sidorna av vårt uppkopplade liv. Hon menar att det är hög tid att hitta tillbaka till samtalet men också till stunder av ensamhet och självreflektion, där vi lägger grunden för vår inlevelseförmåga.

För de flesta av oss handlar vägen tillbaka till samtalet om att skapa skyddade, teknikfria platser i vardagen. Ju mer erfarenhet vi har av att vara ifrån våra apparater, desto bättre kommer vi att bli på att se när vi behöver ensamhet och när vi behöver ge varandra vår odelade uppmärksamhet.

Flykten från samtalet handlar alltså inte bara om att vi blivit lite mindre närvarande i vår vardag. Våra nya vanor påverkar oss på djupet, menar Sherry Turkle. Hon beskriver den uppkopplade och multitaskande samtidsmänniskan som allt mer inlåst i en trång teknikbubbla där bara hen själv får plats. I brist på verklig mänsklig kontakt växer behovet av bekräftelse medan den empatiska förmågan stadigt försämras. Vad som händer när dessa narcissistiska och lättretliga varelser ger sig ut på sociala medier vet vi redan.

Vi har sett att människor som aldrig skulle trakassera någon personligen känner sig fria att vara både aggressiva och vulgära på nätet. När det finns ett ansikte och en röst i rummet påminns vi om att det är en annan person vi pratar med. Då tillämpar vi normal artighet. Men när vi kommunicerar via skärmar förlorar vi en del av våra hämningar. Forskning visar att sociala medier minskar vår självbehärskning samtidigt som de tillfälligt höjer vårt självförtroende.

Läs gärna de två sista meningarna några gånger och låt betydelsen sjunka in. De mekanismer som Sherry Turkle beskriver förstärks och belönas varje dag i Facebook-grupper och löst sammansatta horder av Twitter-troll, som ägnar sig åt det växande näthatet. Att återupprätta samtalet kommer inte att bli en enkel uppgift men jag håller med Sherry Turkle om att det är helt nödvändigt.