Den 4 november spreds ett fotografi av en gammal kvinna med fullständigt blåslaget ansikte på Facebook. Texten till bilden löd ”Stina 85 blev misshandlad och rånad av tre asylinvandrare i Jordbro utanför Stockholm”. Inlägget delades tolvhundra gånger på några timmar och sågs av tiotusentals innan Metroredaktionens Viralgranskare slog larm: ”bilden visar inte en 85-årig kvinna som blivit rånad och misshandlad (…) Den visar en nu avliden kvinna som fick stor uppmärksamhet 2014, när hon medverkade i en artikel publicerad av Söderhamns-kuriren.”

I detta mediala nuläge är boken Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender högst välkommen. Författaren Åsa Wikforss har berättat att droppen för henne var när Donald Trumps medarbetare ljög om publikrekord när presidenten skulle installeras i Washington den 20 januari, för snart ett år sedan. Journalisterna utmanade uppgiften genom att visa bilder på installationen av Barack Obama fyra år tidigare. Dessa visade att betydligt fler människor hade kommit till hans installation. Trumps medarbetare, inträngda i ett hörn, hävdade att de höll sig med ”alternativa fakta”.

Men vad är fakta? Vad är kunskap? Vad kan vi människor säkert veta? Med Åsa Wikforss är vi i goda händer. Hon ger oss en populärversion av de filosofiska grunderna, från Platon och framåt, som människan står på för att hävda något slags vetande. I sex täta kapitel går hon igenom faktaresistens, sanning och social konstruktion, lögner och propaganda, skolans roll samt framtiden.

Det tredje kapitlet handlar om det som Åsa Wikforss kallar kognitiva skevheter. Evolutionen har format människan till en flockvarelse. Hon behöver en grupp och det behovet åsidosätter emellanåt sanningslidelsen. I en grupp lär vi oss det som gruppen håller för sant. Därefter framlever vi gärna ett liv där vi ägnar möda åt att söka bekräftelse på det vår grupp redan definierat som sant. Information som talar emot har vi en benägenhet att sålla bort. Bekräftelsebias kallas fenomenet. Även andra kognitiva skevheter förekommer såsom önsketänkande och faktapolarisering.

Åsa Wikforss har ett rakt och effektivt språk. Hon använder behändigt pedagogens alla konkreta exempel av typen ”om det droppar vatten på dig utomhus, regnar det sannolikt”. Hon är dessutom personlig och bjuder gärna på vad hon själv läser för tidningar eller vilka vägval i karriären hon gjort. Bokens notapparat är generös och följer med längst ned på varje sida. I läsningen finner jag att jag allt som oftast griper efter mobilen och googlar debatt- och nyhetsartiklar som nämns i noterna.

Sådana grepp lättar upp ett ämne som annars hotar att bli torrt och abstrakt. Det räcker långt, men jag känner att exempelvis illustrationer, gärna tecknade humoristiska, hade stärkt boken ytterligare. Åsa Wikforss gör själv flera referenser till humorister, exempelvis i tidskriften The New Yorker.

Det här är en bok som är ytterst aktuell nu när valåret stundar. Frågan är om ett svenskt val någonsin hotats av en sådan myckenhet falska nyheter. Läs och det är som ett vaccin mot propagandan!

Så hur var det med den blåslagna kvinnan på bilden? Det var i själva verket Karin, 95, som medverkade i lokaltidningen Söderhamns-kuriren för att hon hade ramlat på sitt omsorgsboende och slagit sig illa. En kort tid senare gick hon bort. I november 2017 stal en man bilden på henne och fabricerade en falsk nyhet för att spä på hatet mot människor med invandrarbakgrund och förstärka illusionen av ett samhälle i upplösning. Det är lätt gjort i sociala medier som Facebook. Andra människor med samma bekräftelsebias delade genast inlägget som blev viralt. Tilltaget har sedermera polisanmälts för såväl upphovsrättsbrott som hets mot folkgrupp