Det är inte första gången som Reinhard Kleist har intresserat sig för ikoniska personligheter. Johnny Cash, Fidel Castro och Elvis Presley har alla tidigare varit föremål för hans penna. Här cirklar historien kring Nicholas Edward Cave. Cirklar är bokstavligen rätt ord, då och då tar berättelsen en harvcirkellik sväng tillbaka i tid och rum och skildrar skeendet från ett annat perspektiv. Det är som att Kleist ångrar sig och känner att nej, just den episoden var inte riktigt utagerad.

Cave blurbar själv uppskattande (och lovande) på omslaget om ”biographical half-truths and complete fabulations” men menar ändå att serieboken kommer närmare sanningen än någon annan utgiven biografi. Läsaren får följa Cave från barndomens australienska småort Warracknabeal, bildandet av bandet The Boys Next Door (som senare under den kaotiska karriären blir mer kända som The Birthday Party) i tonåren, flytten till London och in i den klaustrofobiska skrivarlyan i Berlin till nedslag i den omfångsrika och fortfarande pågående Bad Seeds-tiden.

Kleists tecknarstil är explosivt expressiv och många gånger dunkel och passar klockrent in i sammanhanget. Några gånger bland de dryga trehundra boksidorna stiger berättelsen in i Caves skapelser och zoomar in på karaktärer i låttexter och romaner. Fiktion och biografi blandas och gränserna löses upp när huvudpersonen så småningom konfronteras av sina egna framskrivna och ofta mörkt ödestyngda gestalter.

Tyvärr är narrativet väl splittrat, det känns som att Kleist har haft många idéer och valt att blanda och ge i stället för att döda lite darlings på vägen. Det är begripligen svårt att omfamna en såpass spännande livshistoria som Nick Caves och hans väldiga spännvidd när det kommer till den musikaliska och litterära katalogen. Jag kan förstå och på ett plan uppskatta det valda angreppssättet att slänga in lite av varje för att skildra bredden men resultatet blir ändå rörigt och huvudpersonens utveckling krånglig att följa.

Boken tar sin början i Boys Next Doors stökiga Masturbation generation och bromsar in i Bad Seeds svepande surrealistiska men ganska stillsamma Higgs Boson Blues och lyckas fånga nyanser i båda ändar. Men sammanfattningsvis ligger styrkan solklart i det visuella uttrycket medan narrativet, som visserligen ofta är underhållande, trasslar in sig i för alltför många trådar.