”Finns du på riktigt?” frågar (några, inte alla) chockerade kvinnor Bunny Munro när de inser hur han ser dem. ”Finns män som du fortfarande? Borde du inte ligga i formalin på ett museum någonstans, med en skylt där det står FÖRHISTORISKT FOSSIL?”

Bunny själv förstår inte riktigt varför (en del av dem) reagerar så. De måste vara lesbiska. Vad har han någonsin gjort dem? Han är ju ingen misogynist, han älskar fitta … kvinnor, menar jag. Bunny Munro älskar kvinnor. Den är … förlåt, de är till och med grundbulten i hela hans liv. Som framgångsrik hemmasäljare av skönhetsprodukter reser han från stad till stad på sin trogna Fiat, säljer sina krämer till uttråkade hemmafruar, sätter på kunder och horor på löpande band och tar sen en runk eller fem på väg hem till sin tråkiga men trogna fru och tafsar på hennes vänner. Varje vaken minut, och antagligen när han sover också, fantiserar han om Avril Lavigne och Kylie Minogue och grannarnas 14-åring och, tja, allt som har en … Bunny älskar kvinnor. (I efterordet ber Cave Lavigne och Minogue om ursäkt; det är ingen dum idé efter vad han låter Bunny säga om dem.) Det är Bunnys hela existens: söka fitta, ta fitta, ha fitta, skämta om fitta, drömma om fitta, och då och då klappa sin unge son på huvudet och säga att en dag, min son, kommer allt det här att bli ditt. Bunny är kungen, och hela världen är hans, ahem, ostron.

”Jag gillar inte att du glor på det där sättet på min dotter.” Bunny säger förskräckt: ”Vad tror du om mig?” Han tillägger: ”Herregud! Hur gammal är hon?” Och kvinnan säger: ”Tre.” Bunny säger: ”Det utesluter inte att hon om några år… ja, vad säger man…” Kvinnan höjer ett bestick och säger: ”Ett ord till och jag sätter gaffeln i ögat på dig.” Bunny svarar: ”Halledudane! Det var värst vad du blev sexig helt plötsligt.”

Så har det varit i åratal, i alla fall, tills hans fru begår självmord, hellre än att stå ut en minut till i hans sällskap. Det rubbar Bunnys cirklar. Så efter att först ha satt på en kollegas flickvän på fruns begravning tar han sin son ur skolan och de två drar ut på vägarna i en inte så lite The Road-aktig odyssé genom ett England dominerat av socialkvartar, tjugoåriga trebarnsmammor och neddrogade tonåringar som ser ut som popstjärnor, om det nu inte är tvärtom. (Med tanke på att Cave och John Hillcoat precis gjort film av The Road ihop tror jag inte parallellerna är en slump.) Det är de svagaste och fattigaste som det är lättast att lura av det de har, cash eller in natura, lär Bunny sin son, samtidigt som vetskapen att någonting gått obotligt fel och att slutet är nära långsamt driver honom till vansinne. På nyheterna ser han Satan själv slå ihjäl kvinnor, han dricker alltmer, hans slipsar blir allt fläckigare, hans raggrepliker allt patetiskare i takt med att han förvandlas från häradsbetäckare till ful gubbe. Och i passagerarsätet sitter stackars moderlöse Bunny Jr (det finns tre Bunny Munro här: farfar, far och son) och försöker minnas hur hans mor såg ut och lära sig allt om världen från en uppslagsbok som bara ger honom värdelösa fakta.

Nick Caves andra roman är brutal, både i sättet huvudpersonen tacklar världen och i vad världen gör med och mot honom; som om författaren inte kan bestämma sig för om kräket Bunny förtjänar medlidande eller en rejäl spark i ballarna och ger honom båda. Den är också ofta rent rasande rolig. Om debuten And The Ass Saw The Angel kändes mer som en prosaversion av en tidig Nick Cave-låt, med dess mörker och religiösa galenskaper (en mashup av ”Swampland” och ”Tupelo”) känns ju hans låtar numer ofta som rimmade, nerkortade romaner, och Bunny Munros död som det mer naturliga uttrycket, även om han i längden förlitar sig lite för mycket på snygg stil och en smått förutsägbar handling. (Beröm förtjänar dock Olov Hyllienmark som inte haft ett lätt jobb med översättningen men klarar sig riktigt väl.) Romanen har samma rastlösa, rabblande, frenetiskt sökande känsla som hans bästa låtar från senare år. Bunny faller genom livet med, ahem, huvudet först i en rytmisk, mullrande Humbert Humbert/Rabbit Angstrom/John Self-aktig dimma av bilder och idéer om sig själv och dem som finns för hans nöjes skull, och kan aldrig riktigt förstå vilka som är skämt och vilka som är blodigt allvar, bara att de i allt högre grad är på hans bekostnad. Det är skönt att skratta åt Bunny Munro. Det känns tryggt. Det känns som att man kan distansera sig ifrån honom trots alla låtar om objektifierade, onda, slagna eller mördade kvinnor Nick Cave skrivit genom åren; vafan, det är ju standard inom blues och folkmusik.

Men visst, Cave insåg för evigheter sen att han höll på att bli en parodi på sig själv; därav Murder Ballads, ju. När han nu återvänder till den där karaktären blir det våldsam satir som inte förlorar på att färgas smått av självinsikt. Han verkar vilja ta den där klassiska romantiserade figuren, den stackars medelålders, självupptagne mannen som inte kan förstå varför unga snygga kvinnor inte vill knu… äh, älska honom längre, visa upp honom en sista gång och begrava honom; till och med när Bunny begår ren våldtäkt framstår han mest som en tragisk clown. Och Cave gör det med sån morbid humor och blodlust att det blir ungefär lika subtilt som a fucking really big brick. Inget fel i det; det är rätt åt Bunny, och det är riktigt svårt att inte ryckas med. Allvaret kommer i stället i världen som snurrar runt honom; männen som skrattar hjärtligt åt hans skämt, kvinnorna som köper hans självbild, i brist på något annat att hoppas på, och Bunny Jr som ser upp till sin pappa och inte har någon annan förebild. Det är i detta, i den ändå riktigt realistiska världen som speglar sig i pajasen Bunny, som romanen kommer otäckt nära. Bunny Munro dör och lever i sin berättelse och i sin son för evigt; ett patetiskt, skrattretande hemmablint rovdjur som inte kan annat än att simma, äta och göra småhajar, och kanske aldrig kommer att förstå vad som skulle vara fel med det .

Finns han på riktigt?