Recension

: Mörkt spel
Mörkt spel Toni Morrison
1993
Trevi
7/10

Litteraturen och De Andra (US version)

Utgiven 1993
ISBN 9171610642
Sidor 106
Orginaltitel Playing in the dark
Översättare Kerstin Hallén
Först utgiven 1992

Om författaren

Toni Morrison (egentligen Chloe Anthony Wofford) föddes 1931 i Lorain, Ohio. Hon är författare till en rad romaner och har även varit verksam som kritiker, förlagsredaktör och föreläsare på universitet som Princeton. Morrison har belönats med en rad priser, däribland Pulitzerpriset för romanen Älskade 1988 och Nobelpriset i litteratur 1993.

The Tony Morrison Society – Litterärt sällskap tillägnat författaren.

Toni Morrison – Nobelprisets sida om författaren.

Sök efter boken

Det går inte att förstå amerikansk litteratur utan att förstå den som en fråga om (det amerikanerna kallar) ras (inom svensk humaniora talar man ju hellre om etnicitet). Föreställningarna om vilka de underförstått vita amerikanerna är går inte att skilja från föreställningen om vilka de INTE är, det vill säga vad de svarta är. Detta är grundtesen i den amerikanska Nobelpristagaren och litteraturprofessorn Toni Morrisons bok Mörkt spel. Vithet och den litterära fantasin.

Vad jag här vill göra är att undersöka vilket intryck föreställningar om rashierarkier, uteslutning på grund av ras, rasmässig sårbarhet och tillgänglighet har gjort på icke-svarta som delat, motarbetat, undersökt eller ändrat på dessa föreställningar. Den vetenskap som forskar i slavarnas tankar, fantasivärld och beteende är värdefull. Men lika värdefullt är ett allvarligt försök att se vad rasideologin gör med herrarnas tankar, fantasivärld och beteende.

Det faktum att människor tenderar att definiera sig själva genom att formulera någon sorts motpol äger stor allmängiltighet och är knappast någon ny idé. Från politik till ungdomskultur, till föreställningar om manligt och kvinnligt, till rasism verkar polarisande vara något grundläggande i hur vi skapar våra identiteter och hur vi förstår andra.

Morrison är långt ifrån den första att skriva om sådant. Edward W Saids klassiker Orientalism kom 1978 och Simone de Beauviors Det andra könet redan 1949, för att bara nämna två av de mer namnkunniga exemplen. Ändå är Mörkt spel märkligt fri från referenser – också för en bok som bygger på en serie föreläsningar.

Kanske har det att göra med att Mörkt spel är skriven för en amerikansk publik, för problemet med hänvisningar återkommer. Bland annat nämner Morrison i inledningen av boken att somliga amerikanska kritiker berömmer sig om att aldrig någonsin ha läst någon afroamerikansk författare och det är för mig ett så bisarrt (och dessutom vagt) påstående – inte att det finns kritiker som aldrig har gjort det, men att de dessutom skulle kunna skryta med det offentligt – att jag önskar mig ett förord riktad till en svensk publik som kunde bringa någon ordning i litteraturdebatten i detta märkliga land.

Till viss del kan man kanske ändå känna igen sig i den paradoxala ängslighet som Morrison också påtalar inför allt som luktar politik, som skulle kunna stöta eller kränka någon. Där tycker jag att hon har en viktig och intressant poäng:

En trolig anledning till knappheten på kritiskt material i detta stora och fängslande ämne är att den litterära debatten alltid styrs av tystnad och undanflykter i frågor som gäller rasen. Undanflykterna har skapat ett nytt ställföreträdande språk där problemen är kodade, något som utesluter en öppen debatt. Situationen förvärras av det förhöjda tonläge som tränger fram i allt tal om ras. Det kompliceras ytterligare av det faktum att vanan att inte låtsas om rasen anses vara en älskvärd, ja generös och frisinnad gest. Att notera den är att erkänna en redan misskrediterad olikhet. Att stärka dess osynlighet genom tystnad är att tillåta den svarta gruppen en skugglös delaktighet i kulturetablissemanget. I enlighet med den logiken talar alla belevade instinkter mot ett noterande av rasen, vilket utesluter en mogen debatt.

Lite synd är det i alla fall att Mörkt spel med några ytterligare hänvisningar och exempel hade kunnat bli en mycket mer lättillgänglig bok. Bäst är Morrison också när hon ger och diskuterar konkreta exempel ur den amerikanske litteraturen. Dem hämtar hon bland annat hos författare som Ernest Hemingway, Edgar Allan Poe och Mark Twain.

Om den som uppskattar dessa författare genast fick hjärtat i halsgropen nu har jag emellertid inte alls lyckats förmedla vad Mörkt spel går ut på. Syftet är ingalunda att peka ut, eller till och med sortera ut, författare som rasister eller ickerasister. Det Morrison sysslar med är betydligt mer nyanserat och analytiskt än så.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-12-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 21:58

Kategori: Recension | Recension: #3525

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?