Två gamla kvinnor lever i ett hus. De är beroende av varandra och de bekämpar varandra för allt vad tygen håller men någon form av hatfyllt dödläge råder. Så anländer en främmande ung kvinna till huset och konflikten ställs på sin spets.

Sakta men säkert lotsar Toni Morrison sin läsare tillbaka till det förflutna. Bill Cosey driver sitt framgångsrika badhotell, innan stanken från skaldjursfabriken, sociala oroligheter och nya tider tar över. Badhotellet i sina glansdagar erbjuder varm dämpad belysning, uppklädda parfymerade människor, festlig musik och en mättad doft av hav.

Det är en exotisk miljö i ett brutalt segregerat USA Morrison bjuder in till. Långt ifrån de glättiga och/eller intellektuella stadsmiljöer vi är vana vid. Hotellet verklighetsflykt står i skarp kontrast till extrem fattigdom där prostitution bara är en fråga om gränsdragning, med groteska gäng och med ungar som växer upp nästan som vilddjur.

Men det på ytan strålbemängda förflutna lägger grunden för en rad närmast stympade kvinnoliv. Kretsandet kring Mr Cosey var kanske inte alls så idylliskt som det föreföll. Och hur naturlig var egentligen hans död? Den mystiska K interfolierar i kursiv. Två lekkamrater skiljs år när den ena upphöjs till Coseys elvaåriga flickbrud och sonhustrun May – i sin sinnessvaga desperation ett av de mest levande porträtten – snattar i sin ängslan för rasuppror och världens undergång och gömmer undan de mest triviala och betydelsefulla saker.

Kärlek är som en deckare i betydelsen att det gäller att vara på sin vakt och samla in ledtrådar till varför karaktärerna uppför sig som de gör. I samma betydelse som livet är som en deckare, med andra ord. Det är bara frågan hur lyhörd man orkar vara och hur mycket man orkar pussla. En sak är säker: kärleken är inte alltid vad man tror.