Det finns dagar då man ska kliva ur sängen, tvätta sina barn, mata dem med frukost, se till att gymnastikpåsar och matsäckar är packade samt gummistövlar och regnkläder påsatta.

Det finns dagar när man ska starta bilen snabbt, backa ut ur garaget och låta bilradion spela högt för att man ska slippa känna efter hur trött man egentligen är.

Och det finns dagar då huvudet dunkar i migrän och det inte finns något annat val än att stanna i sängen. De är de dagarna som med lite tur kan förvandlas till magi om det ligger en oläst bok på nattygsbordet bredvid sängen. Och det var precis det som hände den här dagen.

För mig är Toni Morrison ett helt nytt författarskap (ja, jag vet, det vittnar bara om min okunnighet då denna kvinna fick Nobelpriset i litteratur redan 1993 och sedan dess gett ut ytterligare sex böcker som finns översatta till svenska). Men det är ett författarskap som jag verkligen gläder mig åt att få fortsätta undersöka.

Gud hjälpe barnet är Morrison senaste bok. Huvudpersonen Bride lever ett rikt liv, med en fantastisk älskare, ett framgångsrikt jobb och hon är dessutom slående vacker. En dag bestämmer hon sig för att uppsöka en kvinna som friges från ett långt fängelsestraff och överräcka en resecheck och tillräckligt med pengar för att kvinnan ska kunna börja ett nytt liv. Ingen förstår varför Bride väljer att söka upp kvinnan. Och Bride får ingen klarhet i varför hennes älskare försvinner spårlöst vid ungefär samma tidpunkt. Men långsamt nystas berättelsen upp. Utifrån olika berättarperspektiv lyfts en historia fram som talar om svek, hudfärg, ras, kriminalitet och att aldrig kunna älska tillräckligt djupt.

Jag faller handlöst in mellan raderna och vaknar upp flera timmar senare: omtumlad, hetsad, illamående, skakad och lycklig. Det här är helt enkelt litteratur när den är som allra bästa: provocerande, medryckande och bärande på en alldeles egen smak och färg. En nyans som dröjer sig kvar under dagarna som kommer.