Att Tone Schunnessons debutroman börjar i Bangkok är bara första tecknet på hennes dräpande humor. Sydostasien, den delen av världen dit så många åker för att ”hitta sig själva”. Den kvinnliga huvudkaraktärens tripprapporter redogör dock för något annat. Resorna går kors och tvärs över världen, men även inom henne. Bangkok, Barcelona, genom hjärnan, blodomloppet. Det är full fart, hela tiden. Men inte framåt. Snarare är det som att allt i livet stampar på samma ställe, eller går runt, runt, runt i eviga cirklar.

Hon är motsägelsefull, självupptagen och osympatisk. Spriten flödar. MDMA och kokain likaså. Hon minns männen som älskat henne, som varit otrogna, som varit lika destruktiva som hon, de som hon har levt med och med hjälp av. Mycket i boken kretsar också kring pengar. Det nödvändiga och det förgängliga i dem. Pengar går att slösa och på något sätt kommer alltid nya, om de så kommer från stöld, lån eller webcamshower. Den ständiga jakten på pengar, för att finansiera livet, resorna och drogerna. Jaget är skyldig sina killar och vänner massa pengar, är osäker på hur mycket hon är skyldig sin syster. Ingenting är så noga, hon vet ju att hon vill betala tillbaka någon gång och så är det bra med det.

Visst skulle det gå att läsa romanen som en berättelse om att hela tiden vilja bort till något annat, och att därför också fly från förpliktelser och relationer, att ha ett tomrum som hela tiden måste fyllas upp på nytt. Men åh vad befriande att detta aldrig blir en bok om att hitta sig själv, det sanna som finns någonstans därinne, det som ska ta huvudkaraktären ut ur destruktiviteten och få henne att inse vad som är ”viktigt på riktigt”. Schunnesson skriver om en kvinna som inte ångrar sig. Hon ger sig inte ut för att psykologisera och förklara utan gestaltar istället ruset. Att resa, knarka och ligga är viktigt på riktigt. Fast, samtidigt är detta inte heller en romantiserande skildring av den fria konstnärssjälen i ständigt sökande efter självförverkligande. I så fall är det snarare en uppgörelse med densamma, och med de böcker om detta som så ofta skrivits av män.

Referenserna till Birgitta Stenberg och Kerstin Thorvall är enkla att göra, men Tone Schunnesson gör något nytt som beskriver vår tid. Här är gestaltningen mycket mer framåtrusande. Ibland är texten nästan våldsam, språket både smutsigt, lyriskt, vackert, argt och roligt. En del läsare ifrågasätter kanske om kvinnan i Tripprapporter har makten över sitt eget liv, medan andra menar att det är exakt det hon har. Berättelsen är samtidigt helt fri från den ångest och påföljande personliga utveckling många förväntar sig. Och just i denna avsaknad ligger det som känns så viktigt i hennes rapporter: Det är inte henne det är fel på.