Lise Tremblays bok Driftens väg är en liten volym bestående av fem noveller. Omslaget pryds av ett kvinnoporträtt – som först fångade min uppmärksamhet. Ingenstans nämns konstnärens namn. Men målningen är den finlandssvenska Helene Schjerfbecks mest kända självporträtt. I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu […][...]

Det finns böcker som lämnar mig i samma sekund som jag slår ihop dem. De kan vara spännande, smarta och fulla av humor. Men de dunstar bort och lämnar ingen saknad eller ens eftertanke. Sedan finns det böcker som stannar kvar länge i både hjärna och hjärta. Böcker som rör om och skakar till mig. […][...]

Det händer relativt ofta att jag väljer en bok enbart utifrån att titeln lockar mig. Utan någon som helst förkunskap om vilken sorts bok det är kan det onekligen bli spännande ibland. Är det ett skönlitterärt verk? En biografi? En essä? Halvvägs in i första kapitlet av Per J Anderssons Drömmen om en ö tycks […][...]

Vad hade hänt om Columbus aldrig kommit tillbaka från ”Nya världen”? Om det istället för Pizarro och Cortés som erövrade Inka- och Aztekväldena varit amerikanerna som gjort resan över Atlanten? Sådana tankar laborerar den franske författaren Laurent Binet med i sin roman Civilisationer. Den är på flera sätt en lek med vår historia, också till […][...]

När jag läser Mia Kankimäkis bok Kvinnor jag tänker på om natten noterar jag att det verkar pågå en trend just nu. Flera böcker de senaste åren har lyft fram kvinnliga pionjärer från tidigare århundraden. Att vi då och då låter oss inspireras av banbrytare har troligen en mängd individuella orsaker. I författaren Mia Kankimäkis […][...]

Äntligen har temperaturen där jag bor börjat närma sig tjugo-gradersstrecket på dagarna och hålla sig flera grader över nollan på nätterna, så jag kunde igår flytta ut krukväxterna för säsongen ur den trånga lägenheten till terrassen. Det är svårt att säga om det är växterna eller jag som mår bäst av den här årliga manövern, […][...]

O ja! Jag har stött på träiga texter i mitt liv. Och jag förstår att det blir träigt eller klyschigt ibland. När verkligheten överträffar dikten (Lenas slitna klyscha nr 1) är orden hjälplöst fyrkantiga. Oavsett om det gäller tragiska eller lyckoberusande händelser. Tystnad (eller tomma sidor) kan faktiskt vara det enda som fungerar i förmedlandet […][...]

En ung poet lämnar universitetet i Aten för att bege sig österut på en resa. Det är 1950-tal och han kallar sig för luffaraspirant, inspirerad av den stora litteraturen och villig att betrakta och återge det som visas för honom. Mellan dikt och vad som stundom blir till storartad novellkonst, i en löst sammanfogad huvudrörelse, […][...]

Hur jag lärde mig förstå världen är Hans Roslings biografi som han skrev tillsammans med Fanny Härgestam. De båda visste att det var bråttom om de skulle kunna få den klar innan cancern skulle rycka bort honom alltför tidigt. Till skillnad från hans andra bok, Factfulness, som utgår från siffror och fakta, fokuserar biografin på händelser och möten […][...]

En del böcker hittar fram till sin mottagare direkt. Somliga har ett raskt tempo och lockar läsaren till kapplöpning. Andra förmedlar ett sällsamt språk och finner en samklang med en annan rytm, som får läsaren att stanna upp och fundera i stillhet. Novellerna i Sonetten om andningen flyger i en tidlös rymd. Obefintliga är nutidsord […][...]