En ung poet lämnar universitetet i Aten för att bege sig österut på en resa. Det är 1950-tal och han kallar sig för luffaraspirant, inspirerad av den stora litteraturen och villig att betrakta och återge det som visas för honom. Mellan dikt och vad som stundom blir till storartad novellkonst, i en löst sammanfogad huvudrörelse, rör sig Percivals historia längs med länder, kontinenter, människor och idéer.

Att skapa en berättelse runt resandet som fenomen är en tacksam grund att stå på. Många är de som idag är vitt beresta. Frågan är – tittar vi resenärer så noga på de platser vi besöker, intresserar vi oss för de människor och kulturer vi kommer i kontakt med? Det är säkert lite olika med den saken. Som kontrast är det utan tvekan en av författarens styrkor att han lyckas sällsynt väl i att skildra skillnaden människor emellan, präglad i en grundklang av nyfikenhet och respekt – som jag uppskattar.

Till det hör att naturbilderna är väl gestaltade, Percival målar upp scenerna omfångsrikt – varierar sig dessutom genom en rik vokabulär som är något ovanlig att se. I det skiljer han sig betydligt från många moderna romanförfattare. Återkommer gör religionen: islam, hinduism, kristendom, teosofi, allsköns ortodoxa och oortodoxa synsätt, ingalunda endimensionella – utan komplexa, färggranna och mångtydiga. Berättelsernas beståndsdelar bildar likt ett större kalejdoskop av betydelser som vittnar om ett bildningsarv som får mig att tänka på Umberto Eco, som besatte ett liknande kulturhistoriskt djup.

Denna kalejdoskopiska effekt kan möjligtvis upplevas krävande. Men; utrustad med en smula ödmjukhet inför mina egna kunskapsluckor, inspirerad av liknande nyfikenhet som berättarjaget tycks ha i överflöd, blir det jag inte kan ett verktyg i läsningen. Jag får uppslag på religionsfilosofi, andra författare och människoöden att ta del av och studera.

Svårare kan jag tycka att det ibland blir av att vi aldrig uppehåller oss särskilt länge vid varje enskild sak. Det är så mycket som ger mersmak, att jag skulle önska att somliga berättelser skulle vara en smula längre. Men det är nog precis så här det är tänkt, att boken ska emulera sin huvudpersons rörelse från plats till annan. Uppbrottet är ju en del av en luffares liv, men om du är som jag och lätt blir vimmelkantig: läs långsamt! Här finns mycket fint och tankeväckande att ta del av.

Ung poet i Orienten är sammanfattningsvis en djupt originell, språkligt vacker och lärorik samling berättelser. Kanske kan den också vara en träning. Hur ser jag världen när jag är på besök någonstans långt borta? Förmår jag öppna ögonen och… söka förstå det jag stöter på? Möjligtvis är detta en av Percivals styrkor, att han fascinerar och visar något av världens skillnader på det att man känner sig rikare efteråt. När jag läser lär jag mig mycket, mycket om det jag inte vet.