Recension

: Charlie blir en kyckling
Charlie blir en kyckling Sam Copeland
2019
Opal
8/10

Kyckling ánnoying l’orange

Utgiven 2019
ISBN 9789172261716
Sidor 235
Orginaltitel Charlie Changes Into a Chicken
Översättare Jan Risheden
Först utgiven 2019
Illustratör Sarah Horne

Om författaren

Sam Copeland kommer från Manchester och bor numera i London tillsammans med två stinkande katter, tre stinkande barn och en ganska gott doftande fru. Han jobbar som kycklingviskare och reser världen över för att använda sin gåva att tämja vilda kycklingar. Charlie blir en kyckling är hans första bok.

Sök efter boken

Jaha, den här boken ville jag läsa därför att den beskrevs som en bok som behandlar oro hos barn. Nu är det ett bra tag sedan jag var barn, men jag vill minnas att barns oro är rätt bergmansk? Charlie blir en kyckling var inte så bergmansk. Jag vet inte varför jag blir förvånad, kanske för att jag läst så mycket pretentiöst på sistone. Nå, den fick jobbet gjort även utan demoner och sjukdom.

Charlie är en nioårig pojke i en brittisk skola. Han har en lärare som är lite korkad, två killkompisar och en tjejkompis (endast tjejkompisen har personlighet), en elak rektor som har ihop det med läraren, en mobbare och en bror som är sjuk i cancer och ligger flintskallig på sjukhus. Orättvisor och vardagsfrustrationer, med andra ord, och hej presto förvandlas Charlie till en spindel när stressen är som värst. Resten av boken hanterar Charlie stress genom att förvandlas till olika djur och försöka att fly undan olika faror (uppäten av sin katt Ordförande Miao som spindel, simmande förbi bajskovar i skolans toalettsystem som boaorm, försöka att inte bajsa 20 kilo bajs på sitt sovrumsgolv som noshörning). Samtidigt måste Charlie och hans vänner komma på någon stresshantering innan en vuxen får reda på förvandlingarna, det vill säga innan Charlie behöver ställa sig framför hela skolan och sjunga den ledsna potatisens sång när det är skolpjäs.

Själva boken är skriven uppskattningsvis till 70% därför att författaren tycker att det är synd att slösa bort hans talang på att få barn i åldern 9 – 12 att skratta, skrivet så snabbt som möjligt innan Youtube och Nintendo slutar vara relaterbara. De vanliga hålen i handlingen täcks igen med fotnoter och menande blinkningar till publiken. Författaren har otroligt roligt med att dra upp alla troper han kan komma på, armbågar sedan läsaren i veka livet och viskar “ser ni, en trop”.

Finns det en dum, en smart och en ointetsägande sidekick? Jajamänsan. En ondskefull mobbare som mobbar utan anledning att mobba? You bet. En mamma som uppenbart tycker det är skitjobbigt att behöva gissa var gränsen går mellan uppfostran och att ärra barnet för livet? Självklart ståfräs. Humorn finns där för den som vill hoppas på att barnet vill hantera sin ångest med humor, det finns lättare rasism (om nu rasism mot fransmän betraktas som rasism) och Earth, Wind and Fire-referenser som jag hoppas att jag inte inbillade mig.

Jag tror inte barnen kommer att lära sig så mycket om ångest. Jag tror inte heller barnen behöver lära sig så mycket om ångest. Jag tror inte barnen behöver lära sig något i varje bok de läser. Jag tror att barnen kommer att ha ganska roligt när de läser och att de sedan kommer att gå vidare till att läsa annat, och det är väl ändå bra betyg. Det är en bra bok att läsa därför att barnen kommer att tycka att den är ball på samma sätt som annoying orange är ball. Den är liksom lite skrikig och jobbig om man inte är tillräckligt pigg när man läser den. Men barnen älskar ju sådant.

Lisa Kennedy

Publicerad: 2019-11-15 00:00 / Uppdaterad: 2019-11-13 17:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7918

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?