Nio korta och mycket avskalade noveller möter mig när jag slår upp Marie Auberts bok. I novellsamlingen ”Får jag följa med dig hem” tar Aubert med oss in i den känslosamma vardagen hos ett antal personer. Fokus är relationer, ofta kantade av ångest. Fler än en gång är även huvudpersonen på en plats i livet där den inte vill vara.

Vi får möta den stressade varannan-veckan-pappan som inte lyckas få till en bra relation med sin dotter. Till slut gör han det oförlåtliga och sveket är totalt. När väl gränsen är passerad gör han ytterligare saker som får mig att lägga ifrån mig boken och vila hjärnan från den irritation och ångest som jag hamnar i.

Vi får också möta den nya flickvännen som gör allt för kväva svartsjukan hon känner för sin pojkväns före detta fru och barn. Hon är den som fortsätter le när planer ändras i sista stund och som lägger sig till med ett tonfall hon hoppas uppfattas som moderligt och varmt när barnen kommer på tal. I själva verket är hon nära att implodera av svärta och besvikelse gång på gång. Det jobb hon lägger på att intala sig själv att hon är en sval, upptagen person som absolut inte sitter och väntar hemma på en man skapar en viss ömhet hos mig. Hennes vilja att ha en person är större än hennes självrespekt. Hon tar det hon får utan att våga ställa krav.

Det är mycket intressant att få ta del av de ytterst osympatiska rollerna som personerna i respektive novell iklär sig inför de andra i novellerna. Ibland känner jag trots detta stor empati med karaktärerna då det ofta är kortsiktig lösningar på komplexa situationer.

Just känslan av vanmakt hos mig som läsare återkommer flera gånger. Det blir många gånger riktigt jobbigt, genant samt ångestladdat. Jag vill bara att respektive huvudperson ska skärpa till sig men så blir det förstås inte. Karaktärernas avsaknad av självinsikt och konsekvenstänk fascinerar mig.

Aubert har skrivit en bok som osar ångest och belyser ofullkomligheten hos oss människor. Jag läste Marie Auberts bok Vuxna människor tidigare i år och blev även då fångad av hennes sätt att skriva. Att skriva i novellformat som nu passar Aubert mycket bra även om den första boken jag läste gav utrymme för ytterligare djupdykningar i laddade känsloyttringar.