De två männen som ges varsitt berättarperspektiv i Tritonus känner inte varandra i romanens upptakt. Brander har arbetat i musikhusens strålkastarljus och dirigerat symfoniorkestrar. Hans karriär har gått utmärkt, men han har nu hamnat i en livsfas då yngre generationer går förbi honom bland uppdragen. Grannen Lindell, arbetar som psykolog i den lilla skärgårdskommunen och har en plats i fullmäktige. På fritiden spelar han i ett covermusikband med några kompisar.

Båda herrarna är femtio-plus-plus och anledningen till att de möts, är att Brander bygger sig ett schabrak till hus på havstomten som ligger intill Lindells. Skärgårdsborna har höjt sina ögonbryn när de sett den rätvinkliga designbyggnaden växa upp men tagit emot arbetstillfällena för hantverkarna med bugningar.

Som så ofta hos Westö – böljar skildringen av huvudpersonernas vänskap i alla riktningar. Om den ena visar öppenhet håller sig den andra avvaktande. Om ena parten behöver akut praktisk hjälp ställer den andra upp. En stund kan fyllas av växande irritation och nästa stund av innerlig dialog. Livets törnar har gjort dem lite kantiga och på olika sätt odlar de en viss dövhet.

Samtidigt som läsaren inbjuds i en levande skildring av vänskap sipprar omvärlden in med disharmoniska inslag. Vintern är mörk, regnig och snöfallen är ovanliga. Den heta sommaren medför sjunkande grundvattennivåer och gulnande löv redan i juni.

Egentligen händer inte så mycket sett ur intrigens synvinkel. Ändå tappar läsningen inte fart, åtminstone inte för mig. Lockelsen finns i de minnesbilder som dyker upp hos herrarna och jag undrar om de kommer att uppfyllas av aha-upplevelser som handlar om deras eget ansvar.

Musikreferenserna kan väcka igenkänning för läsaren. I mina tankar formar sig romanbygget som någon av de nämnda symfonierna av Mahler och Sibelius. Symfoniorkesterns instrument spelas samtidigt, med varierande styrka, eller som solomelodier. Människorna som är med i handlingen träder in vid olika tidpunkter och gör sin insats.

Är Tritonus något mer än en roman om två herrar som ältar sina liv? O ja! När dysterheten får denna kostym uppstår humor:

Skeendena var tunga som granit, de gick inte att styra med blotta viljestyrkan.

Dessutom finns blinkningar till Thomas Manns romanfigur som ältar sitt liv under en vistelse i Venedig. Aschenbach är ju själva urfiguren till den ältande privilegierade mannen och Brander lyckas fint med övertagandet av stafettpinnen.

Några sidor senare tror jag också herr författaren själv fnissade, när han låter Brander grubbla:

I ett försök till självironi tänkte han, att vore han en romanfigur så skulle han beskylla sin skapare för att ha koncipierat honom utan att ge honom ett syfte, en meningsfull berättelse att leva ut, och tanken fick honom att minnas en aforism han läst någonstans att människolivet är svaret på en fråga som ingen ställt.

Men tillbaka till romanens huvudtema. Alla förluster och motgångar som skildras är väldigt talande för de senaste femtio – sextio årens historiska och samhälleliga utveckling. Jag tror inte att läsaren förmår skjuta undan de stunder av allvar som uppstår efter några urladdningar i händelseförloppet. Romanen har många aspekter som gör att Westö är värd det beröm han fått för den.