Där musiken började av Lars Sund är en myllrande roman om en mängd människor, byggnader, platser, händelser och framförallt musik – allt från progressiv rock till minimalistisk symfonimusik – i Finlands Liverpool, en liten cellulosadoftande hamnstad vid den österbottniska kusten. Stadens namn nämns inte men med lite lokalhistorisk kunskap känner man igen Jakobstad. Allt är rätt vad gäller namn på hus, platser och gator.

Tiden går från 1950-talet fram till 1980-talet men med nedslag i krigstiden och 2010-talet. Intrigen följer ett musikaliskt dramas upplägg, med upprepningar och fördjupningar. Samtidigt rör sig berättaren fram och tillbaka i tiden. Man följer främst några barn och unga som växer upp och blir medelålders men man ser dem också i ett spektrum av tidslöshet. Ett småstadsuniversum som den tragiska berättaren med sitt allseende blinda ögon låter oss kika in i. Själv ser han det förgångna, framtiden och till och med de döda.

Fokus ligger på Alf Holm, en blyg kille med absolut gehör. Många drag lånar Alf av författarens egen livshistoria men är ändå inte Sunds alter ego. Alf är (anti)hjälten allt snurrar kring. Länge motvilligt. Till sist går han sin egen väg: blygheten och mamma Ulla-Maj till trots.

Viktiga är de tre i ungdomen skådespelande kvinnorna Ulla-Maj, Margit och Iris från Sunds förra roman Tre systrar och en berättare (2018). Alfs mor Ulla-Maj, kokerskans dotter, gör en klassresa från folkskolärarinna, skoldirektör till riksdagsledamot i Finlands riksdag, Iris lyckas inom inom teaterns värld både i Finland och Sverige och Margit Schalin, välvårdad hemmafru som länge håller upp familjefasaden och skyddar sin supande trävarudirektör till man. Vad gäller Margit, Maggi så har hon en medsyster i Maj i Kristina Sandbergs romantrilogi från andra sidan Bottenviken.

Det finns en berättarglädje i alla språkliga detaljer, inslag av dialekt och finlandssvenska ord samt skildringen av en mängd österbottniska (jakobstads)företeelser: Mommos proppon, Fridsföreningen, Terazzo, Stadshotellet, Alholmen, Malmska, Mässkär och alla ”kämppar” där det pimplas öl och spelas gitarr och trummor. Här dricks det kaffe på Grill-Center – i min egen hemort – på väg hem från Wasa Teater. Ibland ger berättaren (författaren?) små miniföreläsningar om tidstypiska fenomen om det så handlar om tidiga flygplansmodeller eller hur man handskas med de hett eftertraktade LP-skivorna. Här beskrivs studentliv och miljöer i Åbo och i New York. Sunds stil är emotionell men med svärta. Ibland påminner det hela om någon av Kjell Westös romanbyggen med musik, ungdomsliv och stadsskildring – till exempel Drakarna över Helsingfors (1996) – men Sunds berättare har en egen humor och (själv)distans. En annan uppväxtskildring jag kommer att tänka på är Mikael Niemis Populärmusik från Vittula (2000): skildringen av pojklivet, popmusiken och sociala mönster har många likheter. Det handlar också om samma årtionden och samhällsskeenden.

Tyvärr fallerar styckeindelningen i vissa kapitel av Sunds bok, vilket ibland ger ett slarvigt intryck åt ett annars gediget bokbygge.

Från Sunds tidigare böcker dyker Siklax, Eki Bergman, Martina Höckert, Otto Näs upp och så vidare … Lars Sunds ungdomsroman Natten är ännu ung – där Jakobstad figurerar som huvudperson – kom år 1975 och studentromanen Vinterhamn år 1983 och Siklaxtrilogin med början på slutet av 1980-talet. Om man har läst Lars Sunds tidigare böcker vecklas en mycket intrikat, genomtänkt och fascinerande väv av sundskt fiktivt liv ut sig över tid och rum. Mäktigt.

Romanens stora, rika teman är musik, dramatik, romantik, uppbrott och återkomst, sorger, sex och kärlek … Musiken: psalmer, opera, Beatles, Stones, Santana, Frank Zappa, T Rex, Bruce, Där björkarna susa … En kavalkad av allt. Hur får Sund till allt? Som läsare hade jag förväntningar – men här är verkligen extra allt.

Jag väntar på den tredje delen och hoppas att Lars Sund rappar på med att skriva. Han lägger dessutom deckaraktigt ut trådar som man nu irriterande inte fick veta (?) vart de ledde …