Kalle Lind har gjort sig känd som en radiopratare och författare med mycket att säga om en hel massa populärkultur – gärna lite obskyr eller bedagad. Humorduon Hasse Alfredson och Tage Danielsson kan kanske räknas dit med ett visst nödrop, för går det att föreställa sig något mer etablerat under en lång period i svensk underhållningshistoria? Och går det verkligen att hitta något nytt att säga om dem?

Lind har onekligen försökt ett tag. Sin första Hasse och Tage-biografi skrev han enligt förordet i den här boken redan som tolvåring, och sen har han bara fortsatt. Specialarbete på gymnasiet. Uppsats på universitetet. Sommarpratat i Sveriges radio. Skrivit biografi över Hasse Alfredson.

HasseåTage: Humorparet som roade och retade Sverige har inte samma biografiska fokus, utan handlar mer om det de producerat. Om texter, sånger, revyer, filmer och tv-program, men också om inspiration, sammanhang och kritik.

Kapitlen består av kronologiskt ordnade nedslag i parets långa gemensamma karriär, men är inte riktigt en traditionell översikt utan just nedslag. Det gör att målgruppen svajar lite. Å ena sidan förklarar Lind sammanhangen så att humorn blir begriplig (om det alltid också innebär rolig kan man diskutera) även för läsare som inte var med när det begav sig. Å andra sidan ger upplägget kanske inte den allra första bok man ska läsa om Hasse och Tage. Då vill man kanske börja med just en mer översiktlig helhetsbild.

Undertecknad har väl läst en hel del om dem vid det här laget, men jag tycker ändå att Kalle Lind har något att tillföra. Här passar hans förmåga att plocka fram även det obskyra bra. Han tar också ett nutida grepp om duon och ställer frågor om såväl nutidens som dåtidens värderingar. Håller det här fortfarande? Känns det gubbigt och daterat? Var det faktiskt kontroversiellt i sin samtid?

Lind har gett boken undertiteln ”Humorparet som roade och retade Sverige” och hur de faktiskt kunde reta är ett roligt inslag. Nej, Hasse och Tage var faktiskt inte bara mysroliga. Ibland blev folk förbannade också. Ibland borde de kanske ha blivit mer förbannade än de blev: ”till Hasseåtages förtjänster hör en förmåga att mildra, eller linda in, sina grovheter och försmädligheter i vänliga uppsyner och delikata melodier”.

Kalle Lind lyfter fram hur herrarna Alfredson och Danielsson var både och. De kunde använda humorn som vapen. De kunde också låta humor vara humor i sin egen rätt. Bara vara larviga för att det var kul. Samtidigt som det kanske vidgade utrymmet för vad som gick att säga i TV eller från en revyscen en smula. Eller så kunde de anordna en rolig manifestation mot exempelvis militärdiktaturen i Grekland – ”välj alltid glädje framför fascism”, som Lind sammanfattar budskapet.

Av alla hans förklaringar av vilka skämten egentligen drog sin inspiration ifrån lär jag mig nog både att det såklart fanns en massa konkreta influenser som jag har missat, och att de faktiskt inte alltid behövs för att det ska vara roligt. De bästa skämten sätter helt enkelt fingret på mänskliga beteenden på ett sätt som är större än sin historiska kontext.