Det är 1870 och nödår i Sverige. Skördarna slår fel. Människor svälter. Stinas lillebror Oskar orkar inte ens gå till skolan längre. Stina längtar så efter att få gå i skolan, och alla barn ska ju få gå i folkskola nu, men far säger nej. Stina behövs hemma för att hjälpa mor. Och mor väntar […][...]

Vi var säkert många som, när årets ALMA-pris tillkännagavs första april, letade efter en ingång till Marion Brunets författarskap. På svenska finns ännu inget, och min franska duger tyvärr långt ifrån till att läsa romaner, men jag fick fatt i en begagnad utgåva på engelska, Summer of Reckoning. När den lite bedagade pocketboken anlände visade […][...]

Hannah har äntligen träffat någon. Hon har äntligen träffat Honom. Axel. Det är åtminstone vad hon gärna vill föreställa sig, men frågan är om hon ens är förmögen att se Axel som person. Han är bara så rätt, rätt utseende, rätt social status, rätt jobb, rätt bekantskapskrets, rätt stadsdel. Mannen som kan höja hennes status […][...]

Inledningen till Suzanne Collins succédystopi Hungerspelen gav nog knappast Haymitch Abernathy särskilt många fans. Ungdomarna Katniss och Peeta, nyss uttagna till den dödliga dokusåpa som är Hungerspelen och går av stapeln varje år i det framtida Panem, var i akut behov av råd från distrikt tolvs ende segrare och överlevare Haymitch. Själv ville han mest […][...]

I december gav Svenska barnboksakademien, lite som ett svar på andra läslistor och kanondiskussioner, ut sin ”Läslista för vuxna”. Där lyfts en rad barn- och ungdomsböcker som vuxna borde läsa fram, naturligtvis för att vi inte med någon större trovärdighet kan prata om att det är viktigt att läsa om barnen inte ser oss själva […][...]

Som så många andra vuxna som av det ena eller andra skälet läser barnböcker sögs jag snabbt in i Johan Rundbergs suggestiva historiska bokserie för mellanåldern, Månvind och Hoff, som inleddes med den Augustprisade Nattkorpen. När jag får höra att Rundberg kommer med sin första spänningsroman för vuxna hänger jag därför på låset – det […][...]

Dystopiska bilderböcker, är det en genre? Jomen, det får man nog nästan säga numera. Mänskligheten kommer till korta, jorden som vi känner den går under. Naturen hämnas, eller helt enkelt lever vidare utan oss. Är det här en genre hör den finlandssvenska bilderbokskonstnären Linda Bondestam till dess frontfigurer. Jag tyckte väldigt mycket om hennes Mitt […][...]

Sherri Chessen vet, redan första gången hon måste rusa upp i natten och kräkas. Hon är gravid. Hon känner igen tecknen – det här är hennes femte barn, och hon och hennes man Bob är till en början glada. Tills Sherri inser att hon tagit en medicin som Bob haft med sig från Storbritannien, men […][...]

Jag vet inte om jag kan skriva en recension av Han Kangs roman Jag tar inte farväl. Jag vet inte om jag förstår den tillräckligt. Om jag kan för lite om författaren, om Sydkoreas historia. Om romanen ens är begriplig på något logiskt plan. Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit […][...]

En dag händer det. Det där som en del av mig gått och väntat på, samtidigt som en annan del slagit ifrån sig. Ändå tänkt att ”Sånt där, det händer väl bara på amerikanska skolbibliotek?” En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon […][...]