I ett helt vanligt villaområde försvinner en helt vanlig familjefar plötsligt. Han känner ännu ingen i området, har varit mycket ensam och renoverat och ställt i ordning, men när familjen, frun och de två små barnen, ska flytta in är han bara borta. Hans försvinnande ger ringar på vattnet i kvarteret. I huset mitt emot […][...]

Kanske är kärlek något vi måste lära oss? Inte kanske känslan i sig, men hur man ska hantera den. Den där jävla sårbarheten, alla viljor och behov som inte vill samsas. Det måste man lära sig, och det kan vara en smärtsam process. Olycklig kärlek, brukar det sägas, är bra att öva sig på. Så […][...]

Har du någon gång hört Klarspråk, Sveriges radios nyhetsprogram på lätt svenska? Där används inte en standardfras som ”brutit vapenvilan”, utan istället kanske ”inte slutat kriga fast de har lovat” och plötsligt bryter nyheterna igenom den där vanliga distansen man byggt upp och känns i magen. Blir liksom verkligare. Skönlitteratur, och inte minst böcker för […][...]

Den har ett särskilt perspektiv, Per Nilssons och Lisen Adbåges Jag hatar kaniner och blommor och barn. Blicken är i knähöjd och möter inte sällan ängsliga eller irriterade ögon från barn, tanter och katter. Det är inte mycket berättaren gillar. Åtminstone inte av sådant som man ”ska” gilla, sådant som är ”normalt”. Kaniner borde till […][...]

Jens blir tokig om han vardagshänger mer med bästa kompisen Niklas, som han är så olyckligt kär i, och dennes nya flickvän. Han sätter sig på sin motorcykel och drar till Finnsnes, till morbror Torstein och hans sambo Phil. Han behöver få vara i fred och reda ut sina känslor. I fred får han nu […][...]

Jag vet egentligen inte i vilket sammanhang Gustave Flaubert kläckte ur sig sitt berömda ”Madame Bovary, c’est moi!”, men det här är hur jag förstår uttalandet: ”Så jävla bra är jag!” En så bra författare är Flaubert att han förmår både leva sig in i sin understimulerade, lantliga läkarhustru och förmedla henne till läsarna. Kanske […][...]

Lönearbete är inte särskilt välrepresenterat i skönlitteraturen. Författaryrket undantaget då, för hur många romaner om författare med skrivkramp (bra eller dåliga) har vi inte läst? Men det vardagliga slitet på en myndighet, ett fabriksgolv, på skola eller dagis, inom vården? Visst finns enstaka exempel, men de står ganska ensamma. Måns Wadensjö debuterade med en arbetsplatsskildring, […][...]

Standardmodellen är det första jag läst av Helena Granström, och kanske plockar jag helt enkelt upp den av fel anledning. Annonsen fångar mig för att romanen ska handla om den akademiska världen, en värld som jag levt ett antal år i och liksom behöver hjälp med att bearbeta. Med tanke på att den är fylld […][...]

I veckan fyllde Tintin 90 år, och den här serien är grunden till det. Tintin i Sovjet publicerades i den belgiska barntidningen Le Petit Vingtième med start 10 januari 1929. Där gick den i närmare ett och ett halvt år, och samlades sedan genast till ett eget seriealbum. Därefter har den fört en ganska tynande […][...]

Humor hör till det svåraste att sätta ord på, tycker jag. Varför är någonting roligt? Vet inte, det bara är det. Snäppet lättare är det att förklara varför någonting inte är roligt. Det är dumt, det bygger för starkt på schabloner, det är sexistiskt eller rasistiskt eller någonting. Nej, det måste inte vara politiskt korrekt […][...]