Om Henrik Bromanders båda tidigare romaner i hans romantrilogi om manlighet på olika sätt behandlade män i utanförskap, kroppsbyggaren och steroidmissbrukaren Johan i Riv alla tempel respektive näthataren Joel i Vän av ordning, så rör sig Bara en kram mer kring innanförskapets manlighet. Och den är på inget sätt mindre sunkig i Bromanders tappning. På […][...]

För några veckor sedan recenserade jag en samling av Daphne du Mauriers noveller, Fåglarna och andra noveller, och var nästan mer tagen av omslaget än av innehållet. Här gäller det samma förlags nyutgåva (men inte heller här nyöversättning) av hennes roman Rebecca – och nu är förhållandet det omvända. Den här ikoniska romanen – inte […][...]

För tjugo år sedan spelade överste Julyan en roll i utredningen av den vackra Rebecca de Winters död. Nu börjar han bli gammal och skraltig och medveten om sin dödlighet, och minnena av Rebecca plågar honom. Borde han ha legat på mer? Anade han inte i själva verket att det utredningen slog fast nog inte […][...]

Observera att det här är en recension av en uppföljare, så: spoilervarning. Det går inte att resonera om Susan Hills Skuggan av Rebecca utan att diskutera slutet på föregångaren, Daphne du Mauriers Rebecca. Det finns förstås skäl både för och emot att skriva (och för den delen att läsa) en fortsättning på du Mauriers berömda […][...]

”Den underjordiska järnvägen” är en metafor som användes av och om de nätverk av aktivister som hjälpte slavar att rymma från den amerikanska södern. Gömställena kallades ”stationer”, de förrymda ”passagerare” och de som hjälpte dem ”stationsföreståndare” och ”konduktörer”. I Colson Whiteheads roman med titeln Den underjordiska järnvägen är den däremot inte alls någon metafor, utan […][...]

Häromdagen såg jag det näst sista och sista avsnittet av första säsongen av tv-serien Jamestown, som utspelar sig i det koloniala Virginia i början av 1600-talet. Däremellan var det nyheter om oroligheterna i Charlottesville. I Jamestowns sista scen för säsongen kommer skördefesten av sig när rader av kedjade slavar marscheras förbi, kolonins första. I Charlottesville […][...]

Mediebilder. Historien. De uppenbara brotten och orättvisorna. De mer smygande. De ständigt återkommande, små vardagshändelserna som inte alltid verkar värda att ställa till en scen för. Vreden. Oförståelsen. Tröstlösheten. ”Strukturell rasism” har blivit ett vanligt förekommande, men kanske lite abstrakt begrepp. I Claudia Rankines prosadikt Medborgare ges det kött och ben. En röst. Det handlar […][...]

Uppriktigt sagt är jag inte helt säker på att jag verkligen läste Vila på gröna ängar, det som då var sista delen i Anne B Ragdes trilogi om familjen Neshov. Det kan mycket väl vara så att jag hann se slutet på tv-serien först, och därmed tappade sugen lite. För det slutade – jaja, spoiler […][...]

Identitetspolitik. Jag är inte helt säker på om någon använder begreppet i positiv bemärkelse, eller om det enbart används som skällsord. Skulle kunna beskriva exempelvis min egen forskning (kring vardagligt historiebruk) som sysslande med ”identitetspolitiska frågor”, frågor om genus, klass, sexualitet och liknande, men med ”identitetspolitik”? Knappast. Forskning bedriver inte politik. Så är det dock […][...]

Hon är bara sjutton år, tjejen som hittats död på ett hotell i närheten av där Alex bor i Vasastan i Stockholm. Nästan som Alex. Nästan som Alex på så många sätt. Även om hon aldrig träffat den här tjejen, Olivia Fridh, så är hon på så många sätt så nära. Det börjar med att […][...]