Som så många deckare börjar Inte alla män med en dödsscen. En kvinna blir svårt misshandlad. Det är inte första gången, men det kan vara den sista. Den här gången har mannen som vill trasa sönder en kniv. Klipp till en annan sorts vardag, och kampen med att få på dagisbarn ytterkläder. Det är tisdagsmorgon […][...]

LaGuardia är en flygplats utanför New York, tydligen ökänd för ständiga byggarbeten. Det är åtminstone så baksidestexten till Nnedi Okorafors LaGuardia, en serieroman om en framtida värld där varelser från hela universum strömmar genom den numera interplanetära flygplatsen, slutar: ”And it’s still under construction.” Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från […][...]

Brittiska deckare har framför allt varit en tv-genre för mig – möjligen med undantag för Agatha Christie. En ganska spretig genre, visserligen, där det finns de som är riktigt bra (som Happy Valley eller Scott & Bailey) och de som mest är just trivsamt brittiska, med förtjusande små byar, vackra skogar eller karga kuster, och […][...]

I januari 1922 tog de allra första kvinnliga ledamöterna plats i Sveriges riksdag. De var fem. Fyra av dem kom från liberalerna och socialdemokraterna och hade varit med och kämpat för kvinnlig rösträtt. Den femte representerade högern, dåvarande Allmänna valmansförbundet, nuvarande Moderaterna, ett parti som varit emot kvinnlig rösträtt och inte ens tillåtit kvinnliga medlemmar. […][...]

När Sara Lövestam går i mål med sin Monika-trilogi ställs huvudpersonen inför nya val. Hon har kämpat med sin ofrivilliga barnlöshet i över elva år, och slutet av andra boken, Bära och brista, gav visst hopp om att hon skulle kunna förlika sig med den. Landa. I Nu levande har Monika dock en ny man […][...]

Binti lever i en värld med interplanetära förbindelser, men hennes folk, Himba, är ett folk som håller sig för sig själva. De utgör en minoritet i det framtida Afrika (i Namibia-trakten, tror jag) där berättelsen tar sin början, och även om de säljer sin avancerade teknologi till andra folk lämnar de inte själva sin by, […][...]

Huvudpersonen i Nnedi Okorafors fantasyroman Vem fruktar döden föds som ewu, produkten av en brutal krigsvåldtäkt. Hennes mor stapplar efter våldtäkten ut i öknen för att dö, men hon dör inte. Istället föder hon en dotter som hon ger namnet Onyesonwu, ”Vem fruktar döden?”. Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu […][...]

Den banala ondskan. Det är ett begrepp som hela tiden gör sig påmint i mitt huvud när jag läser Emma Clines kortroman (eller novell, vilket den först publicerats som) Harvey. Den banala ondskan. Begreppet myntades av filosofen Hannah Arendt, när hon bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Är det ett begrepp som är tillämpbart på […][...]

”En sann kriminalhistoria” är underrubriken till Mian Lodalens roman Lesbiska ligan, och fast jag egentligen vet vari det så kallade brottet består, går det inte att helt skaka av sig förväntan. ”Kriminalhistoria”, då måste det väl ändå komma till något riktigt brottsligt, våldsamt, otäckt? Det otäcka ligger på ett annat plan. Istället är här vardag, […][...]

När jag först plockar upp Jodi Taylors Tiden väntar inte på någon vet jag egentligen ingenting om romanen, författaren eller St Mary’s historiska forskningsinstitut. Jag tycker mest att omslaget ser lite sådär trivsamt gotiskt ut. Fast vid närmare granskning är det inte fladdermöss som avtecknar sig mot den djupblå natthimlen, utan pteranodoner. Kritaperiodens stora flygödlor. […][...]