Allt från skapelseberättelser och bibelns böcker handlar om fadern och sonen. Temat föräldrar – barn kan varieras i det oändliga. Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att […][...]

Ett telefonsamtal tidigt om morgonen. Modern meddelar bokens jag att hans halvbror, hennes son är död. Han känner inget, har inte träffat brodern på närmare tio år. Han lovar komma, springer till tåget med en bok i handen, för att möta upp sin mor i den nordfranska stad där brodern slutat sina dagar. Trettioåtta år. […][...]

Så glad jag blev över denna vackra bok. På omslaget möts läsaren av ett halvporträtt av Peter Bergfeldt med armarna tatuerade med blommor mest i röda och gröna färger. Bakgrunden är svart liksom hans linne, basker, halsband och glasögonbågar med detaljer i grönt. Hans namn och författaren Mats Fors namn är skrivna i grönt. I […][...]

I den andra romanen i serien Kustbor av Anneli Fichtelius, med titeln Redarens hustru, är det tidigt 1900-tal och Tio är kammarjungfru åt änkefru Louise i det blå palatset på Domberget i Reval – dagens Tallinn. Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe […][...]

I Anneli Fichtelius historiska roman Organistens dotter får läsaren följa Tio Pelmas som i bokens början, år 1886, är i tioårsåldern. Familjen sitter på en hästkärra och är på väg bort från Gambyn till sitt nybyggda hem i Höbring, en liten bondgård som fadern fått uppföra på den bortgångna baronens mark. Vi befinner oss i […][...]

Titeln på Ulla-Lena Lundbergs senaste bok Saker som gör det lättare att dö (2025) är drastisk. Kanske ironisk? Med förtroende för hennes insikter och hela produktion, vars omkring tjugo verk jag läst under årtionden, påbörjar jag läsningen. En författare med debut som tonåring och som skrivit i de flesta genrer. Förutom den oförglömliga trilogin om […][...]

I årtionden har jag läst Merete Mazzarella. Hennes böcker och krönikor känns som återkommande möten. Nästan som en god gammal vän som man samtalar med med jämna mellanrum. Hon skriver klokt, lätt, allvarligt, med igenkännande humor. Små detaljer som speglas i litteratur, forskning och filosofi. Vardagens vedermödor och dagspolitikens dilemman. Världens skönhet och hemskhet. Både […][...]

Fjorton noveller om människor som lever sina liv i ensamhet och gemenskap. Eller känner ensamhet i gemenskap eller gemenskap i sin ensamhet. De flesta karaktärer är något bitska, tilltufsade, kanske bortvalda eller får dra lass åt andra. Ofta upplever de sig oförstådda av omgivningen – de känner sig värda mera uppmärksamhet och respekt. Något gör […][...]

Pensionatet Hohenhausen är en historisk roman som utspelar sig från 1870-talet fram till 1945. Intrigen har sin knutpunkt i Pärnu i Estland där pensionatet ligger. Men stora delar av romanen utspelar sig i S:t Petersburg (Petrograd, Leningrad), Tartu, Reval (senare Tallinn), Thorn i Polen samt Helsingfors. Romanens första personer är Herman von Rettich och hans […][...]

På målningen på bokens omslag – av Jacobus Vrel från cirka 1655 – ser vi en gammal kvinna se ut genom ett fönster mot ett litet barn. Kvinnan sitter med ryggen åt betraktaren, hennes ansikte förblir dolt. Likaså har hon ett vitt huckle över huvudet som anonymiserar hennes utseende. Kläderna är heltäckande vilket också anonymiserar. […][...]