En kvinnlig lärare och akademiker i 60-års åldern är berättaren i den lilla volymen Den diskreta åldern av Simone de Beauvoir. Boken gavs ut redan år 1967 på franska och får först nu en svensk språkdräkt. Även om boken har närmare sex årtionden på nacken, känns den inte alls förlegad eller inaktuell. Den kvinnliga inre monologen är tidlös. Läsaren märker egentligen inte heller på de vardagliga vanorna och stadslivet i Paris att det är en annan tid.

Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.