Vad gör man när livet radikalt förändras utan att man vill det själv? När personen man älskar, älskar tillbaka men inte på samma sätt som innan?

I dagboksform får vi följa Monique där hon gör granskande reflektioner om sina relationer till barnen, den äkta mannen, väninnor och livet.

Monique lever i Paris tillsammans med sin man Maurice. De har varit gifta i flera decennier. De saknar ingenting, enligt Monique, även om relationen har förändrats. Deras gemensamma intressen för musik, promenader och samtal har avtagit med åren.

Som en del i förändringen har döttrarna flyttat hemifrån och ett nytt livskapitel börjar för Monique och Maurice. För Monique känns det bitvis mycket tomt och meningslöst då hon varit den sammanhållande kraften och även, på eget bevåg, stått tillbaka gällande sin egen personliga utveckling. Allt för att finnas tillgänglig för familjen.

Monique skulle ha kunnat fortsätta i samma spår om inte Maurice en tidig morgon berättar att han träffat en annan kvinna och att han avser att fortsätta träffa henne. Han talar om att han inte vill göra Monique illa, att han fortfarande älskar henne. Vilken motsättning och vilket dubbelt svek, att kallt förvänta sig att någon ska finnas kvar trots att förutsättningarna har förändrats.

Monique går in i en fas där hon accepterar affären hennes man har. Hon försöker sätta sig över den med en stolthet och vetskap att den inte kommer att vara för evigt. Han kommer tillbaka.

I och med acceptansen för sin mans affär börjar Moniques livskris – hon känner sig bortvald, gammal och oattraktiv. Hon konstaterar med bitterhet att tiden har flugit iväg och att det enda hon egentligen har är sig själv.

Sansade vänner säger åt Monique att vänta in honom, han kommer tillbaka. Att tvingas behålla lugnet, agera sval och obekymrad när oro och avundsjuka tar över hela ens existens är allt utom enkelt.

Vad har Monique kvar nu? Hur trogna är ens hennes bästa väninnor? Maurice nya kvinna delar nämligen bekantskapskrets och Moniques inte alltför diskreta förfrågningar om den nya kvinnan blir kända. Känslan av att inte ha någon säker zon att vara i, att alla hemligheter kan spridas. Vem kan man lita på när världsbilden förändras så drastiskt?

Alla som någon gång blivit lämnade och brutna vet att rutiner är det som gör att man faktiskt kommer upp ur sängen. Rutinerna blir livbojen som håller upp, stöttar och gör att man flyter vidare för att tillslut komma i land. Man blir aldrig samma som innan men man blir hel på ett annat sätt.

De Beauvoirs språk i boken är träffsäkert, skarpt och precist. Hon skriver med en självklarhet – okomplicerat och rakt på sak. Boken är lättläst, sorglig och ångestfylld.

Berättelsen är tidlös och lika aktuell idag som 1967 när den gavs ut för första gången. Att till hundra procent ge sitt liv och engagemang till andra och glömma bort sig själv är en fälla likväl idag som igår.

Att leva sitt liv och skapa utrymme för sig själv är av största vikt för att vara en god medmänniska i alla de roller vi förväntas fylla. Med detta menar jag inte att alla ska vara egoistiska monster som bara bryr sig om sig själva, men för att orka ge måste det finnas tid för återhämtning och tid för reflektion. Det är varje människas ansvar att skapa den rymden. Ingen annan kan göra det åt dig.