För att vara ärlig var det omslaget till Mårten Westös Fotnoter till en vandring som fick mig på kroken. När jag sedan ögnade igenom de första sidorna märkte jag hur jag sänkte takten i läsningen. Det var som att jag förvandlades till en lyssnare och iakttagare – en läsart som skiljer sig från när jag läser tegelstensromaner (Hallå, storebror Kjell Westö!).

I den första diktavdelningen I, riktar sig blicken utåt. Berättandet liknar väldigt mycket en radioreporters dokumentärer där hen gör utflykter bland stadens udda existenser. Ensamhetens män skymtas på antikvariaten i jakten på krigslitteratur. En annan man är uteliggare och är egentligen bara pratsugen i största allmänhet. Särlingarna speglas mot en välutbildad medelklass som avslöjas med sin passiva hållning. Jo, det är sannerligen passivt att med tangentbordstryckningar i sociala medier fälla sin dom över onda människor, i stället för att agera mer konkret när en busspassagerare uttrycker sig rasistiskt mot busschauffören.

Dikterna i avdelning II – V formar sig i en stil som bryter mot det dokumentära registrerandet. Här berättar dikterna i stället om ögonblick av förundran. Platser som fångat diktjaget och några starka minnen. Också kroppar lämnar spår – en annan människas avtryck i den egna kroppen säger egentligen allt.

Vissa av livets relationer är något utöver det vanliga. Blicken på en käresta närmar sig inte det fysiska habegäret; orden förmedlar snarare något om tacksamhetens mjuka strängar. Men nog finns det väl en svag men ändå pulshöjande ton i rader som dessa:

En flock sparvar kurar skymning uppe på terrassen
där du står och trevar efter din cigarrett

Jag ger dig av min eld

De variationsrika dikterna förmedlar många olika stämningar. Ena dagen grubblar människan över existensen och andra dagen har hon fångat ”det”. Erfarenheter samlar sig och i betraktandet av internationell vapenhandel kan cynismen förlama hela kroppen. I andra dikter låter det annorlunda och ett inre hopp anas – kanske mest mellan raderna.

Mårten Westös dikter är lättillgängliga utan att språkets enkelhet förminskar tankarna. Orden leder till existentiella föreställningar om den försvinnande tiden, vilket inte bara noteras av den enskilda människan i ett privat, introvert perspektiv. Tidens gång är något som drabbar hela mänskligheten – eller egentligen allt varande på jorden.

För mig kom det inte som en överraskning att Westö citerat Göran Greider på försättsbladet. Herrarna liknar varandra i sin nyfikenhet på människor och hur vi påverkas av det vi betraktar. Båda delar också med sig av vardaglig tacksamhet.

Diktsamlingar med ett högtravande tilltal finns det gott om i den äldre svenskspråkiga litteraturhistorien. Associationer och referenser till arkaiska teman känns som oöverstigliga hinder och pannans rynkor djupnar av allt obegripligt. Till den gruppen hör inte Fotnoter från en vandring. Diktsamlingen öppnar sig generöst för en nutida läsare och bjuder på både överraskningar och tankeväckande funderingar.