Dagens arbetsmarknad är på många sätt vildare än på länge. Slaveriliknande villkor är i somliga fall tillbaka, medan andra arbetare tvärtom lider av totalt osäkra arbetsvillkor och måste jaga tider då de kan få jobb. Arbetsköparna försöker i allt högre grad att kapa villkoren för arbetarna – frysa eller till och med sänka löner, öka tempot, förlänga eller stycka upp arbetsdagen, och så vidare. En av de branscher som har drabbats hårdast är hotell- och restaurang-branschen. En förklaring till att just den här branschen är så utsatt är utan tvekan att den fackliga organiseringen inte varit lika stark här, och därför inte kunnat försvara arbetarnas villkor lika framgångsrikt.
I den här boken skildrar Jenny Bengtsson de egna erfarenheterna som fackligt aktiv och sedermera förtroendevald i LO-förbundet HRF. Det är en personligt hållen historia inifrån den dagliga fackliga kampen, om allt från hur det var som nybörjare att försöka engagera sig fackligt, till förhandlingar som kanske flyttar fram positionerna för facket eller arbetarna på olika specifika arbetsplatser. Men det är också en historia om en kamp i motgång, där man allt för ofta tvingas kämpa för att hålla emot att skit-villkor åter ska ta över branschen igen. En viktig anledning till att kampen måste föras i motgång är förstås att arbetarklassen är på defensiven i allmänhet, och i synnerhet så i just den här branschen. Kapitalistiska intressen har i dagens läge en betydligt starkare position än de har haft på många årtionden, av flera anledningar.
Men en annan viktig faktor till dessa motgångar, som ges betydligt mer utrymme i den här boken, är att den fackliga kampen många gånger måste föras trots den egna fackliga organisationen, snarare än med hjälp av den. Byråkrater och karriärister har mycket makt inom HRF, men har många gånger föga eller ingen som helst koppling till de arbetare som de är valda att företräda, och ingen förståelse för hur den moderna arbetsmarknaden faktiskt ser ut. De högsta pamparna har istället nära koppling till den socialdemokratiska partitoppen, trots att det partiet många gånger inte alls driver en politik som ligger i fackets eller fackmedlemmarnas intresse. Bengtsson ger här många konkreta exempel från det egna livet som förtroendevald på hur den egna organisationen försökt motsätta sig allt för radikala metoder – som strejken som stoppas i sista stund, trots att avtalet man uppnått var långt från vad man sade sig kämpa för – eller slösat sina medel på vansinnigheter (dyra viner och en vinkylare åt pamparna, för att ta ett exempel) istället för den fackliga kampen.
Sammantaget har jag lite svårt att föreställa mig vem som är den tilltänkta läsaren av den här boken. I början är det som en stridsskrift för facklig organisering, där Bengtssons handfasta och konkreta skildring kan ge goda idéer till hur man själv kan organisera sig fackligt i en lokal fackklubb. I bokens slut finns också ett appendix med argument för varför man som tvivlande läsare ska organisera sig fackligt. Så långt allt väl, och oerhört viktig läsning för den som inte redan är fackligt engagerad men skulle kunna vilja bli det – framförallt om man också arbetar just inom hotell- och restaurang-branschen, men säkert även för människor som arbetar i andra branscher. Men ju längre man kommer i boken, desto mer kommer HRF:s (och LO:s) alla brister – med försoffat pampvälde, byråkrati, sexism, försnillade pengar och andra skandaler – allt mer i rampljuset i skildringen. När man kommer till slutet av boken är jag inte alls säker på att en facklig nybörjare blir särskild peppad att kämpa fackligt. Det förblir också ganska obegripligt varför författaren själv inte ens verkar reflektera över att byta fackförening till någon annan och bättre.
Författaren själv går till slut in i väggen. Allt för engagerad i kampen, hot och hat från fascister och andra galningar, och allt för många försök att kämpa inom den egna organisationen som bara leder till att hon stångar sig blodig – sammantaget gör det att Bengtsson till slut bränner ut sig. Att komma tillbaka tar lång tid, och hon väljer då även att sluta arbetar som förtroendevald inom HRF. Det är förstås en ärlig skildring av vad det kan kosta på att engagera sig fackligt, men det är långt ifrån peppande läsning.
Publicerad: 2021-09-19 00:00 / Uppdaterad: 2021-09-17 18:16
Inga kommentarer ännu
Kommentera