Arbetarklassen i Europa är under allt hårdare press. Verksamheter utlokaliseras till länder med lägre löner eller sämre arbetsvillkor. EU:s inre marknad gör att företag i länder med relativt höga löner – som exempelvis de nordiska – kan hyra in arbetskraft från länder med betydligt lägre lönekostnader. I det här boken skriver den danske facklige aktivisten Jakob Mathiasen om vad som driver den här processen – och inte minst vad arbetarrörelsen måste göra för att försvara sina villkor.

Länge har arbetarrörelsens försvar varit nationellt, menar Mathiasen. Man har i hög grad förlitat sig på nationalstatens regleringar, och byggt upp strukturer och organisationer på nationell basis. Internationell solidaritet har varit ett slagord som i praktiken har betytt ganska lite. De internationella fackliga federationerna har följaktligen varit relativt tandlösa. Så långt är boken kanske inte särskilt originell, även om det säkert finns många läsare inom arbetarrörelsen i såväl Danmark som Sverige som kan behöva ta till sig av det budskapet. Viktigare blir boken när Mathiasen övergår till att diskutera hur arbetarrörelsen borde agera i framtiden. I en allt mer globaliserad värld så är sådana här nationella strategier nämligen inte längre tillräckliga, menar han. Arbetarrörelsen måste globaliseras, och det behöver ske på flera fronter.

Ett första verktyg för den europeiska fackliga rörelsen är att försöka använda sig av EU:s institutioner. Mathiasen skriver här om hur den europeiska fackliga federationen har verkat för lagstiftade minimilöner. De nordiska fackföreningarna har dock blockerat detta, eftersom man befarar att det skulle underminera den egna förhandlingspositionen på nationell nivå. Här kritiserar Mathiasen de nordiska facken för att i allt för hög grad bara se till sina egna kortsiktiga intressen, men därigenom vara osolidariska gentemot arbetare i andra delar av EU där facken är svagare, eftersom de verkligen skulle gynnas av sådan lagstiftning. För deras skull, menar författaren, borde man även i Norden ställa upp på EU:s minimilöne-lagstiftning.

Ett andra verktyg är att organisera migrantarbetare lokalt. Detta är något som allt för många fackföreningar länge förbisett, menar Mathiasen. Han skriver här initierat om hur den egna fackföreningen i Köpenhamn aktivt arbetat med att välkomna migranter som arbetar i Danmark att bli medlemmar i facket, genom sådana till synes enkla metoder som att ha material om facket tillgängligt på olika språk, eller att använda organisatörer som är bekanta med olika migrant-arbetares kultur. Vill man exempelvis värva medlemmar bland polska arbetare behöver man helt enkelt någon som kan och förstår Polen, polska och polacker.

Ett sista viktigt verktyg är att stärka det internationella fackliga samarbetet, exempelvis genom att samordna den fackliga kampen inom ett och samma globala företag, som exempelvis Amazon. Här skriver Mathiasen främst om hur den internationella fackliga federationen UNI Global arbetat med just detta. Den här delen av boken är förvisso viktig men blir bokens kanske minst levande del, eftersom den i hög grad verkar bygga på annan litteratur, snarare än på egna upplevelser och erfarenheter. Jag hade gärna också sett en utförligare kritisk diskussion om hur effektiva dessa strategier verkligen har kunnat bli, och vad som skulle kunna stärka dem ytterligare.

I sin helhet en viktig och över lag välargumenterad bok. Den huvudsakliga tesen – att arbetare världen över verkligen behöver förena sig – är förvisso gammal. Mathiasen lyckas dock genom sin konkreta och handfasta diskussion göra den högaktuell.