I fågelskådarpodden Pippipodden brukar månaden maj omtalas som ”den frivilliga sömnlöshetens tid”, den tid då så många av våra flyttfåglar kommer tillbaka, då morgnarna blir ljusare och ljusare och då man måste offra en del av sin nattsömn för att känna att man hinner med i svängarna. Allt händer i maj, i värsta fall kan det leda till en vårstress där man känner ett tvång att hinna med att uppleva varje minut av den där korta perioden av extra allt i fågelvärlden.

Tomas Bannerhed verkar inte tillhöra den kategorin av fågelskådare, och det känns ganska befriande. Trots att han vet hur underbara dessa majmorgnar är så fortsätter han att natt efter natt sova bort dem. Det brukar jag också göra, trots att jag vet att man aldrig ångrar en tidig uppstigning och en upplevd soluppgång.

För att skriva boken En vacker dag tillbringar Bannerhed ett dygn på Lovön, en ö i Mälaren som han ofta återkommer till. Boken delas upp i kapitlen morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll och vi får följa Bannerhed när han med inlevelse beskriver de skiftningar som ett majdygn erbjuder. Hans morgon startar strax före soluppgången och han får uppleva den där morgonmagin med soluppgång och fågelkonsert. Dagen är lite lugnare och tillåter till och med en liten tupplur. Det fina för den morgontrötta är att kvällen också bjuder på magiskt ljus och konsert, om än inte en lika intensiv sådan.

De arter han ser och beskriver är inga spektakulära kryss, men han har en förmåga att fascineras av även de vardagliga arterna. Mattias Bäcklins teckningar förhöjer läsupplevelsen och jag fascineras över hur han så fint fångar varje fågelart så att jag genast kan arta dem. Jag tittar länge på bilderna och försöker se vilka karaktärer han fått fram i fågeln för att de skall bli så självklara och tydliga.

Ute med kikare och anteckningsblock vill Bannerhed helst vara för sig själv, det är tydligt. Andra människor är oftast irritationsmoment när de blåser förbi på vattenskotrar eller cyklar förbi en i så hög fart att man nästan far omkull i vinddraget. Och så de där som stannar med bilen, de som frågar om man gått vilse, men ser ut som att de tror att man är en skummis.

Betraktelserna över fåglarna blandas med andra naturbetraktelser av blommor, fjärilar, sländor och rådjur. Också människor betraktas på håll. Utifrån sina naturbetraktelser gör Bannerhed också en och annan reflektion över sig själv och sin bakgrund. Han funderar över varför han är som han är och över sin relation till sina föräldrar och sin uppväxt på landet. Den som har läst Korparna känner igen en del.

Det är en vacker och tankfull bok som ger en fin bild av hur magisk en vacker dag i maj kan vara för den som tar sig tid att verkligen se och uppleva den. Boken inspirerar till naturupplevelser, men lyckas med konststycket att inte stressa upp en för att man inte är uppe i ottan hela våren, de flesta av oss har ju trots allt inrättat våra liv så att vi missar allt det där.