Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen.

Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och hur de ska agera. Tomas Bannerhed är inget undantag.

En barndom på landet, där allting är hårt och jobbigt. Och en fars tro att jordbruket är det enda som kan rädda familjen. Därför måste pojken Klas följa i pappas fotspår. Fast han själv helst vill filosofera kring fåglarnas livsvillkor.

De första sidorna jag läser ger intryck av något nästan magiskt, en kuslig stämning, som en spökhistoria.

Sen läser jag vidare och upptäcker tiden, vardagen, och tänker att är det inte lite ooriginellt att skildra en barndom där detaljen att man hade OÄ som ämne i skolan är den mest talande? Och för en stund är jag inte helt övertygad om att jag tycker om det här, men så vänder det igen. Allting blir så levande, så smärtsamt, så skört. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.

Det underbara språket som fångar en sorts vuxen barnslighet, världen när den samtidigt är verkligare än verkligheten och magiskt absurd. Poetiskt och extremt nära naturen. Bannerhed fångar de små bitarna, de subtila stämningarna, allt det där som i barnet utgör en så stor del av världen. Jag kan inte säga annat än att jag tycker om det.

Det här är en bok fylld av relationer. Klas relationer till mamman, pappan, Veronika och Johnny. Föräldrarnas relation till barnen – hur pappan i någon sorts kärleksförklaring plågar Klas och mamman tar hand om den yngre Göran. Författaren kan konsten att få fram alla fina nyansskillnader utan att någonsin bli övertydlig och därigenom verkligen beröra.

Jag kan inget om fåglar (var dock tvungen att googla rördrom efter beskrivningen i Korparna), men jag antar att Bannerhed gör det. Beskrivningen av hur fåglarna blir en så fantastisk del av världen, så betydelsefulla, gör att allting blir ytterligare lite mer koncentrerat. Det är precis så jag minns barndomen, som att de nördigaste intressena vävdes samman med någon sorts fiktion och verklighet.

Jag måste erkänna att jag helt missat hypen kring Tomas Bannerheds debut. Men efter att ha läst den så förstår jag varför den fanns där. För varje sida jag läser blir jag lite lycklig och smått lyrisk. Men jag måste läsa i omgångar, för som helhet kan jag känna att boken blir lite väl mycket, lite lång, lite för eländig. Men när jag får ta det i min egen takt så är allting perfekt, de förbjudna känslorna, förtvivlan, miljön, och till och med ett så vanligt motiv som en far-och-son-relation blir lite unik i den här versionen. En sjuk pappa och en son som funderar, älskar, hatar och längtar efter något annat men ändå fortsätter hoppas.

Bara de inte kör med blåljusen på, tänkte jag. Bara de aldrig kommer hit.

Jag ser fram emot mer av Bannerhed.