Miranda växer upp i en dysfunktionell familj i en villa i en Stockholmsförort på 1970-talet. På utsidan ser det länge normalt ut men där inne ekar tysta rop på hjälp. Ett havererat äktenskap som fortlöper bara för att det måste göra det. Modern Gerda som vill vara något annat än bara en mor och är ytterst oberäknelig i sin omsorg, fadern Henrik som vill vara någon annanstans och så Miranda som vantrivs i skolan och vantrivs hemma, som fyller tomrum med tvångsmässiga ritualer och tecknar sig en annan tillvaro, som behöver bli någon annan med ett annat namn.

Den tryckande, obehagliga, obegripliga stämningen fångas på kornet. Miranda är och måste vara på helspänn; lyssna av, känna in, ligga steget före. Ständigt beredd på förödmjukelserna som förstärks av att de så ofta kommer från de som ska skydda och värna henne. Men också mottaglig för den ömhet och värme som finns där korta stunder.

Det gör ont att läsa om denna lågintensiva barnmisshandel på det psykiska planet, ännu ondare för att det är något så omedvetet över den. Det är så lätt att bortförklara de enskilda händelserna men mönstret är tydligt. En mamma som inte vill vara mamma och därmed inte kan, inte orkar vara en bra sådan. En instängd värld och en alldeles för tung börda som vilar på ett barns späda axlar.

Spänd till bristningsgränsen blir Mirandas uppvaknande till att hon inte måste vara så till lags brutalt och destruktivt. Räddningen är den bildsaga hon skapar och den terapeut som möter henne i den och småningom visar på andra vägar och möjligheter. Gymnasiet som hon inte klarade av att slutföra kan läsas på folkhögskola och där, fri från familjen, kan hon äntligen börja utvecklas mer på sina egna villkor.

Det är en utvecklingsroman om utveckling med förhinder, med bindningar och beroenden som stör och förstör, och där friheten innebär andra motgångar och svårigheter. De tidiga sveken skapar en beredskap för senare sådana i vänskap och kärlek men också en skörhet och en tro på att det måste kunna sluta annorlunda.

Vi befinner oss i ett Edelfeldtland välbekant sedan 1980-talet, med sagan och poesin som går hand i hand med nutidsmarkörerna, med längtan efter att passa in och vara som andra spänd mot en önskan om att vara sig själv och odla sitt annorlundaskap, med människor som inte alltid är sympatiska men ofta mycket mänskliga i sina tillkortakommanden.

Det är korta kapitel som i sig är indelade i korta stycken, så textflödet bryts hela tiden visuellt. Det blir som en andningsrytm eller kanske hjärtslag, kanske för att ge läsaren pauser – eller för att berättaren behöver dem. Det blir också effektfullt när detta någon gång bryts av ett betydligt längre textsjok. Språket är på en gång precist och vardagligt. Det är tydligt att vissa ord är valda med omsorg för att ge vissa associationer och effekter, liksom kursiveringar och versaler, men det känns inte konstlat.

Jag brukar tycka väldigt mycket om Inger Edelfeldts böcker men här är det något som håller mig på avstånd utan att jag kan sätta fingret på vad. Det är bra men inte så bra som jag väntat mig. Men några veckor efter läsningen bläddrar jag i den och varje gång min blick landar på ett stycke är jag omedelbart där igen, i känslorna och stämningen, och måste förvirrat konstatera att jag påverkades mer än jag var medveten om.