Utgiven | 2023 |
---|---|
ISBN | 9789523335516 |
Sidor | 208 |
Språk | svenska |
Östnyländsk landsbygd. Avfolkningsbygd. Men lantmäteriförrättningarna har sin gång. Med män och hundar. Markägare. Men den här gången ute på mossen med lantmätaren Git Laudrup i spetsen blir det inte bara domslut utan också likfynd. I det våta hittas Pekkan. Sorgebarnet.
Detta är introt. En sorts prolog – till hela romanbygget – som innehåller de viktigaste temana. Berättarrösten är ofta allvetande i både vi- och manform. Som om marken, byn själv talade. Det här kunde vara inledningen på en deckare eller mordhistoria. Men det är det inte. Det här är en roman om verkliga människor och riktiga miljöer. Om utveckling, avveckling, nedläggning. Tidens gång.
Det handlar om Git, osentimental lantmätare i 50-årsåldern. Stabilt medelklassliv i radhus utanför Helsingfors. Veckoslutssemestrar i huvudstäder, sommarfester med gamla vänner i sommarstaden Hangö. Inga egna barn men en teknologmake. Hon byter arbete och blir vd för Brödraförbundet. Finländska stiftelser får allt sämre rykte och Brödraförbundet inget undantag. Git hamnar oförskyllt i handgemäng utanför kontorets toalett med den förra, avpolletterade vd:n Esco Lillund (vilka namn och vilken symbolik!). Misshandelsåtal och sjukskrivning.
Så drabbar coronan världen. Git får smak för avskildhet och en stuga på landsbygden. Påpassligt blir det ett ruckel i byn Starrängarna.
Rucklet renoveras. Hjälp får hon av en återflyttare till byn, Bernt. Efter ett liv utomlands inom byggbranschen – till och med långa tider på Krim – och inte heller med tummen mitt i handen stiger han en dag in i rucklet och blir Gits högra hand. Medan de mäter, planerar, handlar och sågar berättar Bernt om byn. Nu är det så att Git faktiskt bott i byn sina första år, på mejeriet där fadern var disponent. Git anar något av sina tidigaste minnen av folk och fä medan Bernt lägger tråd till tråd i en väv över bygdens liv.
Rucklet tar sig. Efter mycket slit står där ett ”danskt annex” med höjd och bredd. För att hedra Gits danska bakgrund föreslår Gits man Mosse att det ska kallas ”Hyggebo”.
Bernt berättar korthugget vidare. Om bondställena Riåkern och Kungsgården. I början av EU-tiderna satsades och utvidgades. Stor mjölkproduktionen på Kungsgården. Dit kom den vackra, starka Leila från norra Finland för att sköta fähuset. Hon blev kär i byns olycksbarn. Vart försvann hon med sin lilla pojke den dagen hon inte orkade mera? Det är det nog bara Riåkarn som vet.
Riåkarn är gamla bonden på Riåkargården. Numera tömt på liv. Frun dog alltför ung, döttrarna flyttade bort. Den tafatta sonen försvann. Likt en uråldrig skugga dyker Riåkarn upp här och var i dimman med sin häst. Kärra med timmerstockar. Hur har han orkat baxa upp dem?
Språket i boken har höjd. Här finns sakligheten och adminstrationsspråket som är Gits domän. Med tomrum och undertexter. Ironi ibland (”konsultuppdrag”, ”human relations”, ”funktionsduglig”, ”processekonomiska avdrag”) men också värme. Vissa ord med kursiv för förtydligande. Hennes relation till maken Mosse präglas av rutiner och tillit.
När Bernt berättar om byn Starrängarna använder han talesätt, finlandismer (”lyfta katten på bordet”,”tavara”) och dialekt (”åbisin”). Ibland finska, engelska. Jovars, Bernt har sett världen. Sista kon har för länge sen lastats på slaktarbilen, maskinhallarna gapar tomma och skogen är såld men Kungsgårdens Bernt klarar sig.
Idag skrivs en hel del romaner om landsbygden och människors sökande efter rötter. Även i politiken under osäkra tider (och valtider!) får glesbygden fokus. Men Strömbergs roman Rågången skiljer sig ur mängden för sin äkthet, sitt djup och berättargrepp med exakta detaljer. Stämningar.
Strömberg skriver en osentimental sorgesång. Men även om den gamla sanningen att ingenting stannar upp. Liv går ur tiden och nya tar vid. Ruckel renoveras. Ibland behövs en rättegång. Och en rågång i markerna. Allt går vidare.
Publicerad: 2024-02-02 00:00 / Uppdaterad: 2024-02-02 10:09
Inga kommentarer ännu
Kommentera